Bluesklassiker från Smithsonian Folkways

30 augusti 2006 21:09 | Musik, Politik | 1 kommentar

Jag skrev här om dagen om en samlings-CD från Smithsonian Folkways med klassiska afroamerikanska ballader.

2003 utkom i samma serie två samlings-CD ur bolagets blueskollektion, ”Classic Blues from Smithsonian Folkways Recordings” (SFW CD 401 34) och ”Classic Blues Vol 2 from Smithsonian Folkways” (SFW CD 401 48). Båda är högst hörvärda.

Ursprungsbolaget Folkways med sina båda föregångare Disc och Asch fick så småningom en mycket stark utgivning av blues, detta utan att ägaren, Moses Asch, egentligen – åtminstone till att börja med – prioriterade just blues. Hans utgivning spände över talskivor (dokumentärer, politik, teater, poesi med mera), autentiska ljud från naturen så väl som gatan, avantgardistisk konstmusik, world music bokstavligen från hela världen, jazz, amerikansk folkmusik inklusive old-time, bluegrass, jiddish, cajun och singers-songwriters med anknytning till först amerikansk folkmusik, på slutet även till rockmusik.

Det är nästan häpnadsväckande att notera, att när Moe Asch först spelade in en av dem som skulle bli en av de allra främsta artisterna på hans skivbolag, Leadbelly (Huddie Ledbetter) – bland det inspelade fanns blues – valde han att till att börja med ge ut en barnskiva med sin nyförvärvade artist. Senare kom alltså Leadbelly att bli en Folkways´ stora artister inom blues- och folksånggenrerna.

Likväl kom en rad av de stora bluesartisterna att spela in skivor på Folkways. I någon mån hade det väl att göra med att Folkways obestritt var tidens stora folkmusikbolag. Men det finns ytterligare en förbindelselänk, som delvis har att göra med samma sak: Folkways stora amerikanska folkmusikartister, vita sådana som Pete Seeger, Woody Guthrie, Cisco Houston och på den tiden även Burl Ives, stod alla till vänster – de var engagerade i projekt som The Almanac Singers, Peoples´ Songs och Sing Out! Magazine. De, liksom Lomax Sr och Jr, som hade upptäckt artister som Leadbelly, var självklart antirasister. Flera svarta artister – Leadbelly, Big Bill Broonzy, Sonny Terry, Josh White – kom följaktligen också att tillhöra samma sångvänster och började ge ut skivor på Folkways.

Kanske ännu viktigare var att de stora vita folksångartisterna gärna uppträdde tillsammans med svarta artister på caféerna i Greenwich Village. (Pete Seeger uppträdde till exempel tillsammans med Sonny Terry, Willie Dixon & Memphis Slim och andra.) Det bidrog till att ge de svarta bluesartisterna en ny, vit publik – och till att sätta fart på Folkways´ skivförsäljning med de här artisterna.

Moe Asch fick blodad tand och expanderade kraftigt Folkways´ bluesutgivning. Blueskännare som Frederic Ramsey Jr, Harold Courlander och Samuel (Sam) Charters knöts till bolaget och gjorde resor, som resulterade i omfattande fältinspelningar, som i sin tur resulterade i dokumentära skivor som speglade deltablues, New Orleans-blues och så vidare eller i soloskivor med nyupptäckta eller återupptäckta bluesartister. Ett och annat, som Sam Charters´ inspelning av ”Lieutnant Blues” med Barrelhouse Buck (Thomas McFarland), har lite darrigt ljud – men vilken spelglädje! Och det allra mesta är faktiskt också rent tekniskt bra.

Definitionen av vad som är blues och därför hör hemma på just bluesskivor är ibland kanske väl vid på de här båda CDna. Vera Halls ”Black Woman” är kanske mer Folk än Blues – men låt gå då för folkblues. Lucinda Williams´ ”Make Me a Pallet on Your Floor” har en skepnad, som kanske inte riktigt hör hemma i bluesgenren – fast kombinationen av 12-strängad och 6-strängad gitarr är fin. Frågan är också, om ”Vestapol” med Elisabeth Cotten hör hemma i just en bluesantologi. Men hennes vänsterhänta spel på en uppochnervänd gitarr är intressant. och hennes spelteknik tillämpas också av andra bluesartister på den här skivan (Son House och Big Joe Williams).

Både Son House och Big Joe Williams är deltabluesartister.

Son (Eddie James) House kom från Mississippi och spelade in skivor i slutet av tjugo- och början av trettitalet. Sen glömdes han bort men återupptäcktes 1941 av Alan Lomax. Han är en duktig gitarrist och har en relativt mörk röst. Här representeras han av ”Country Farm Blues” och ”I Ain´t Gonna Cry No More (Depot Blues)”.

Också gitarristen David Honeyboy Edwards från Mississippi var en av Alan Lomax´ upptäckter, men den ”Big Fat Mama” han gör här är en sen inspelning (1979). Han gör dessutom ”Pony Blues”.

Big Joe (Joe Lee) Williams kom också från Mississippi, men han drog vidare till New Orleans, St Louis, Chicago, den amerikanska västkusten och Europa. Hans gitarrteknik är distinkt och tekniskt, samtidigt som hans gitarr får en speciell klang av extra stängar. På den första av de här båda CDna har han med ”Don´t Leave Me Here”.

Vida underlägsen spelteknik (också på gitarr) har Williams´ gamle spelkompis (också han från Mississippi) John Wesley ”Shortstuff” Macon i ”My Jack Don´t Drink Water No More”.

En av dem som en av Folkways´ talangscouter, Frederick Ramsey Jr, hittade i Mississippi var gitarristen Cat Iron (William Carradine). Roligare än själva låten, ”Jimmy Bell”, är den historia som berättas i anslutning till den: om hur nordstataren Ramsey (och andra av hans slag) missuppfattade Cat Irons (och andra likars) sydstatsdialekt och transkriberade låttitlar och texter alldeles galet. Cat Iron kan även höras i ”Poor Boy a Long, Long Way From Home”.

Från Mississippi kom också K C Douglas, som dock huvudsakligen kom att verka i Californien. Jag gillar hans gitarrteknik och utpräglade bluesrytm, som man kan studera i ”Mercury Blues”.

I St Louis återupptäckte Sam Charters gitarristen Henry Townsend (bördig från Mississippi). Charters spelade in ”I Asked Her If She Loved Me” med Townsend, sång och gitarr, och Tommt Bankhead, gitarr.

Även The Chamber Brothers (George Chambers, bas, Willie Chambers, gitarr, Lester Chambers, sång, Joe Chambers, gitarr, och Brian Keenan, trummor) kommer ursprungligen från Mississippi. Med sitt tunga komp (”Oh Baby, You Don´t Have to Go”), sin bluesmusik av chicagotyp och sin gospelartade sång (”Down In the Alley”) är de inte alldeles lätta att placera i ett bestämt bluesfack.

Bra men en smula svårkategoriserad är likaledes pianisten Roosevelt Sykes med smeknamnet ”The Honeydripper”. Han kom ursprungligen från Arkansas men övade upp sitt pianospel främst i St Louis´ nöjesvärld. Senare blev han känd i Chicago. Det finns något insmickrande, honungsdrypande i hans spel men detta är smittsamt tilldragande; ett exempel är jazzbluesen ”Ran the Blues Out of My Window”. Jag lyssnar också gärna på ”44 Blues”.

Den pianoblues, som man ibland benämner New Orleans-blues, exekveras här av Champion (William Thomas) Dupree. Han spelar ”Clog Dance (Stomping Blues)”.

Pianisten Little Brother (Eurreal) Montgomery kom visserligen från Louisiana men hamnade så småningom i Chicago, där han gjorde stor succé på klubbscenerna, likaså en central gestalt inom chicagobluesen. Jag lyssnar gärna på hans ”Vicksburg Blues” och ”Farre Street Jive”.

Centrala inom chicagobluesen var också paret Memphis Slim (John Len Chatman), piano, och Willie Dixon, bas. Dem kan man höra i den boogie woogie-artade ”Joggie Boogie” och i ”Beer Drinking Woman”. ”Just A Dream” gör Memphis Slim ensam på piano.

Som representanter för texasblues finns här, förutom Leadbelly, som jag ska återkomma till nedan, (Sam) Lightnin´ Hopkins, som fick sitt smeknamn, när han spelade gitarr ihop med trummisen Thunder Smith: Thunder and Lightnin´. Förmodligen har han lärt sig betydligt mer av en annan texansk blueslegend, Blind Lemon Jefferson, som han också spelade ihop med. Sam Charters återupptäckte Lightnin´ Hopkins och spelade in honom för Folkways. Som exempel finns här ”Come Go Home With Me” och ”Tell Me, Baby”.

Pink (Pinkney) Anderson, som jag personligen inte tidigare har lyssnat på, hör hemma inom piedmontbluesen. Ursprungligen var han balladsångare, men han sjöng även blues. ”Boll Weevil” hör ju egentligen inte hemma i bluesgenren, men hans version här har faktiskt bluesig musik. ”That´s No Way to Do” är en piedmontstandard nlues, där man kan studera hans fingerpicking.

I piedmonttraditionen får man väl även placera Rev Gary Davis. Han är en utmärkt gitarrist, men själv skulle jag knappast placera hans ”Candy Man” i bluesgenren.

Till peidmontbluesen kan man hänföra även Josh White; ett exempel är hans ”Jelly, Jelly”. Men hans stil är så särpräglad, att den nog får anses vara hans egen: Hör jag hans gitarrspel eller sång, känner jag omedelbart igen dem som hans. Lyssna till exempel på hans briljanta gitarrspel i ”Carless Love”!

Verkligt udda i bluessammanhang är country- eler bluegrassartisten Roscoe Holcomb från Kentucky. Jag har honom på skiva på hans originalområde (”mountin songs”) och vet, att han både kan sjunga och spela banjo respektive gitarr. Men tydligen kan han sjunga blues och spela bluesgitarr också. Här gör han, med den äran, ”Graveyard Blues”.

Den andra av de båda CDna ger plats också åt en tämligen okänd bluesartist:

Warner Williams, född 1930, kommer från en av Washingtons förstäder och är mest lokalt känd. Därför blev Williams´ ”Step It Up and Go”, ett stycke boogie woogie-artad blues med Williams, sång och gitarr, samt Jay Summers, munspel, en positiv överraskning.

De kvinnliga bluesartisterna i den här samlingen är inte lika många som de manliga, men de är utmärkta. Vera Hall, Lucinda Williams och Elisabeth Cotton har jag redan nämnt ovan på grund av att de är svåra att genreplacera – vilket inte hindrar att de är hörvärda.

Etta Bakers ”One Dime Blues” är rent instrumental men värd att nämnas för hennes gitarrspel.

Edith North Johnson från St Louis har en snygg röst. I ”Nickel´s Worth of Liver” ackompanjeras hon av Henry Brown på piano; Brown var en ”barrelhouse piano player”. Det här paret återkommer på den andra CDn med ”Little Drops of Water”.

En hörvärd kombination är också Nora Lee King, sång, och Mary Lou Williams på piano i ”Blues – Until My Baby Comes Home”.

Jag är slutligen mycket glad över att Barbara Dane, en av grundarna av vänsterradikala i Smithsonian Folkways numera ingående Paredon Records och själv en utmärkt jazz-, folk- och bluessångerska, finns med i den här samlingen. Hennes bidrag heter ”Way Behind the Sun”; hon ackompanjerar sig själv på gitarr. Smithsonian Folkways borde ge ut henne på separat CD.

Vilka väljer Smithsonian Folkways att öppna den här samlingen med? Jo, två av Folkways´ trotjänare, parhästarna munspelsvirtuosen Sonny Terry (Saunders Terrell), även sång, och Brownie (Walter Brown) McGhee, gitarr. McGhee, född i Tennessee, levde och verkade dock liksom Terry mest i New York. Hans bluesstil är närmast Piedmont fingerpicking. Det är helt i sin ordning, att Terry och McGhee placeras först i en folkwayssamling – möjligen tycker jag, som har mängder av skivor med det här paret, att det finns mycket annat än just ”Old Jabo” (där dessutom Gene Moore spelar trummor), som lika gärna kunde ha fått inleda den här bluesklassikersamlingen. Så är till exempel ”Dark Road” med samma artister och samma instrumentfördelning (båda sjunger dock), som inleder CD 2, en bättre låt. På den första CDn finns vidare med McGhee, sång och gitarr, och Terry, munspel, ”Rising Sun”.

Ett kul extranummer är ”The Woman Is Killing Me” med Sonny Terrys Washboard Band, vars medlemmar (ur familjen?) är okända.

Nummer två i raden av folkwaysartister är Big Bill (William Lee Coonley) Broonzy. Hans gitarrspel i till exempel ”Mule-Ridin´ Blues” och i ”When Things Go Wrong (It Hurts Me Too)” är snyggt. Broonzy kom från Mississippi men hade sin karriär omväxlande i New York och Chicago.

Som nummer tre hamnar paret Memphis Slim (John Len Chatman) och Willie Dixon, som jag redan har behandlat under chicagobluesavsnittet.

Och vad vore ett folkwaysurval utan Leadbelly (Huddie Ledbetter), vars skivutgivning på bolaget jag nämnde i starten? Leadbelly ambulerade i ungdomen mellan födelsestaten Louisiana och Texas, där han satt i fängelse (och räddades av Lomax den äldre till att bli hans chaufför). Lomax upptäckte hans talanger som sångare och gitarrist (12-strängad gitarr); till dem Leadbelly har spelat ihop med hör Blind Lemon Jefferson, en annan känd företrädare för bluesens texasskola. Folkways etablerade Leadbelly som skivartist, men hans stora framgångar kom egentligen först efter hans död 1949, främst genom de insjungningar Pete Seegers grupp The Weavers gjorde av hans låtar. I den här samlingen representeras Leadbelly av ”Leaving Blues”. Också ”Blues – Until My Baby Comes Home” är utmärkt.

Slutpunkt för den första CDn – som får blir slutpunkt även här – är en skitbra inspelning gjord av två folkwaysartister, som normalt inte uppträdde tillsammans, Leadbelly och Josh White. Låten heter ”Don´t Lie Buddy”. Den är helt suverän, särskilt i den snabba refrängen.