Om längtan tillbaka

3 augusti 2006 15:32 | Resor | Kommentering avstängd

Linda Olsson heter en svenska, sedan 1990 bosatt i Auckland på Nordön i Nya Zeeland; dess förinnan har hon bott bland annat i Kenya, Singapore och Japan. Men hon är född i Stockholm och har rötter på Åland.

Förra året, 2005, debuterade hon med boken ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Den blev en stor succé i Nya Zeeland, där den kom ut. (Den kommer på svenska nu i augusti.)

I dagens Sommar i P1 (3 augusti) berättade denna resenär om hur man, när man inser att man kanske aldrig kommer tillbaka till sina rötter – i hennes fall Årsta i Stockholm, Tjust skärgård och andra ställen i det gamla hemlandet – mer än på tillfälliga besök, överväldigas av längtan tillbaka inte bara till människor utan också till platser, som har försett en med de mått man mäter världen med.

Också jag har genom åren överfallits av denna känsla av saknad. Under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) skrev jag flera gånger om det som i min längtan var ”hemma”, den lilla byn Juniskär i Njurunda, numera en del av Sundsvall.

Här är en betraktelse, publicerad i nummer 13 1980 (7 augusti).

DET
HÄNDER

…att sommaren rör vid minnets strängar. Fram väller bilder och sinnesstämningar, återklanger av barndomens somrar.

* Skolavslutningen med rena kläder och blombukett och ”Den blomstertid nu kommer”. Eftermiddagens vilda glädje över att ha hela sommaren lång framför sig.

Försommarens ensamma blomplockningsvandringar till hagarna i Juni (byn heter så) och till hasselbacken i Nyland. Törnros och gökärt och den underbara styvmorsviolen. Och så på rygg i gräset under den jättelika häggen intill Norbergs gård: sol genom bladverkets skugga, moln av söt doft som vinden pressar ner mot marken.

Blåklockstiden; Alf Prøysen skriver i ”Trastsommar” (en av FiBs folkböcker som jag sålde 1954) om en särskild blåklocksvecka, en myt som jag gärna omhuldar.

Bärtiden. Heta dagars släntrande genom skogen (jag kan minnas varje doft!) upp mot bergens vind och svalka. Utsikten där uppe: viken nere i Juniskär, öarna, det blåa, öppna havet.

Utflykterna till öarna. Ensam eller med andra ungar i roddbåt. Med pappa och mamma och syskonen i pappas motorbåt. Smaken av kubb och sockerdricka.

Svettlukten efter de långa och jobbiga dagarna som springsjas i Berglunds handelsbod. Det ljuvliga kvällsdoppet nere vid bryggan.

Norrlands ljusa försommarnätter – en gång rensade jag min egenhändigt anlagda blomsterrabatt mellan två och fyra. Julinätternas begynnande dunkel. Augustinätternas varma mörker.

Kojbyggena i skogen.

Grottan som vi fann, och som jag fortfarande försöker hålla i skick vid sommarbesöken i Juniskär.

Blandningen av förväntan och oro inför höstens skolstart. Glädjen vid återsamlingen.

Promenaderna i milt regn förbi Nylands gamla folkskola tiden strax före skolstarten, också när jag redan gick i läroverket inne i stan. År efter år samma nostalgiska längtan tillbaka till barndomens skola.

Och så höst. Frost. Gula löv. Astrarna ensamma minnande om plikten att härda ut (Axel Liffner).

* Man kan inte leva om sitt liv.

Ibland önskar jag att man kunde.

Enn Kokk

***

Men så händer det där obegripliga: det som en gång var mitt, föremålet för min längtan, är inte längre mitt.

Om det skriver jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1981 (3 september):

DET
HÄNDER

…att en invand och trygg och välkänd bit av ens tillvaro förvandlas till osäker mark. Inte plötsligt utan långsamt, bit för bit. Men så en dag upptäcker man förändringen.

Så är det med mig och min gamla hemby Juniskär.

Det är nu inte så konstigt. Jag har inte bott där sen 1958. Vid det här laget har jag bott tio åt längre i Uppsala än jag gjorde i den där lilla byn söder om Sundsvall (i dåvarande Njurunda kommun).

Å andra sidan var det en av de viktigaste bitarna av mitt liv jag bodde där: folkskoleåren och tonåren. Många av minnets rötter går tillbaka till de här åren. Det finns fortfarande ställen – på tomten, på stranden, på skolvägen – där jag skulle kunna gå tryggt i det ogenomträngligaste höstmörker; terrängen sitter i fötterna.

Men annat är sig inte likt.

Nya hus har växt upp mellan de gamla. Andra har rivits och ersatts. Sommarstugor har blivit permanentbostäder.

Hus och trädgårdar i denna efterkrigstidens fattigbygd är väl underhållna, och det är ju bra. Men vad är det för människor som har flyttat in? Förfärad har jag studerat valstatistiken för de röster som lämnas in i Nylands skola, min gamla små- och folkskola.

Människorna ja. I åldern ungefär mellan tio och tjugo, när jag var FiB-ombud och sålde gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker i stugorna varje vecka, lärde jag känna praktiskt taget varje familj – jag ljuger inte! – bort emot tre-fyra kilometer runt mitt hem.

Nu berättar min mamma med jämna mellanrum i telefon om gamla bekanta som har dött. På vägen möter jag människor, som jag inte har en aning om vad dom är för några. Och barnen, vems är dom? Mina gamla skolkamrater har till stor del flyttat.

När, en kväll i augusti då jag är på besök hemma, en bil stannar på vägen och en därinne frågar efter någon jag inte har hört talas om, infinner sig insikten: Jag hör inte hemma här längre.

Men nästa dag, när jag och min bror Mikko med våra barn gör en utflykt till grottan uppe på berget, återerövrar jag barndomen för en stund.

”Detta är sista varningen. Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”, skriver jag på en lapp jag lämnar kvar åt traktens senfödda, okända barn.”

Enn Kokk

***

Det var samma bror, Mikko Kokk, jag var på besök hos på Akademiska här förleden.

Hans son, som var med vid grottbesöket, heter Joakim Kokk.

Mamma är, liksom pappa, nu död för länge sedan. Kvar i huset i Juniskär finns husägaren, Kjell Nordin, som med tiden blev en extra medlem i familjen. Honom måste jag hälsa på, också i sommar. Jag ska försöka organisera en resa upp tillsammans med Mikko och mellanbror Matti; Birgitta och jag har ju ändå kommit överens om en träff med Mikko och Eva, när Mikko har blivit tillräckligt bra efter hjärtklaffsbytet.