Dave Van Ronk: …and the tin pan bended, and the story ended…

10 augusti 2006 18:42 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Bland de amerikanska folksångarna från decennieskiftet 1950-tal/1960-tal är Dave Van Ronk (1936-2002) en särling, en härlig sådan. Bland hans tidiga skivor finns, som man kan vänta sig, folksånger och blues, men han spelade också in plattor med jug- & washboardband samt jazzband, till exempel The Red Onion Jazz Band. Han var mycket förtjust i 1920-talets ragtimemusik, vilket också kom att prägla hans eget val av sånger; dessutom transformerade han genrens pianolåtar, så att de kunde ackompanjeras av hans egen sologitarr. Han var en mycket skicklig arrangör och gitarrist – gav också under en lång period gitarrlektioner, till exempel åt Danny Kalb i The Blues Project.

Han var en av inventarierna på legendariska Greenwich Village-ställen som The Gaslight; från den tiden härstammade hans långa personliga vänskap med Tom Paxton. Han tjänade som mentor åt unga förhoppningsfulla talanger som Bob Dylan – läs mer om detta i Dylans memoarer – och Joni Mitchell.

Dessutom var han starkt politiskt intresserad, närmare bestämt trotskist. På den punkten citerar jag Tom Paxton (som för övrigt själv inte var så politiskt naiv, som han här låtsas vara):

”Dave´s politics were always a source of wonder to a child of Oklahoma. He took politics very seriously, although he could be funny about them too. For a while, he belonged to the Socialist Worker´s Party, a Trotskyite group, but he simply wasn´t made for party discipline and finally left. He was very understanding about my complete incomprehension of what all that was about, and he took great pleasure in ragging me about my naive political conciousness. Now and then, he would come back from a meeting describing with no little glee the polemical bloodbaths that regularly occured there. People would labor for hours every night between meetings, according to Dave, to compose some lethal forty-page screed attacking a new and heretical splinter group that had arisen in the ranks. One day, I asked him how many members his revolutionary party had. About forty or fifty, he admitted.”

Om jag inte minns fel, kom jag först i kontakt med Dave Van Ronk på Elektras ”The Folk Box”, producerad i samarbete med Folkways (4 LP, Elektra EKL 9001, 1964). Där fanns ”Don´t You Leave Me Here”, kraftfullt framförd av Dave Van Ronk, som jag därmed slöt till mitt hjärta: jag spelade in den på ett band med tung musik, rock och annan, och använde sedan bandet för att överrösta dammsugaren, när jag städade. (En gång, när vi till våra snabbtelefoner på partistyrelsen (s) hade fått den nya funktionen allanrop, testade jag och AiP-journalisten Lena Näslund hur det fungerade genom att spela det här ”städbandet” för full volym med allanropsknappen nedtryckt. Allanrop gick inte för mottagarna – samtliga andra i huset – att stänga av, så bland åhörarna fanns bland andra en stor internationell samling i konferensrummet.)

Dave Van Ronk har gett ut skivor på många bolag, men han gav tidigt ut skivor på den tidens stora folksångbolag, Moe Asch´s Folkways. Alla de här skivorna finns tillgängliga genom Smithsonian Folkways hemsida, dels i original, dels i form av redigerade CD-skivor. Där hittar man också alla de antologier, inspelade av The Fast Folk Musical Magazine, han ingick i; skivmärket Fast Folk är numera en del av Smithsonian Folkways.

Men det är en någorlunda aktuell Dave Van Ronk-CD jag tänkte fästa er uppmärksamhet på, ”…and the tin pan bended, and the story ended…” (Smithsonian Folkways SFW 40156, 2004). Van Ronk dog den 10 februari 2002, och den här CDn innehåller en upptagning från den konsert, som blev hans allra sista, den 22 oktober 2001.

På torsdagen hade Van Ronk fått besked om den sjukdom, som skulle ta hans liv, berättar hans mångåriga livskamrat Andrea Vuocolo i CD-häftet, men han beslöt att i alla fall genomföra den stundande weekendens framträdanden. På skivan, som är resultatet av den allra sista konserten, kan man – särskilt i de långa talade avsnitten mellan låtarna – höra, att Van Ronks röst inte är som i hans krafts dagar, och arrangören, David E Eisner, berättar i det medföljande häftet, med vilken fysisk ansträngning Van Ronk fullföljde konserten.

Ändå har det blivit en jättefin CD av den här sista konserten: låtarna speglar viktiga delar av Van Ronks repertoar, och Van Ronk själv småpratar och skämtar som vanligt med publiken.

Han öppnar med en country blues från 1920-talet, ”Down South Blues”. Vill man jämföra med hur det lät förr, kan man gå till ”Dave Van Ronk In Rome” (Folkstudio FK 5017, 1983).

Därefter kommer ”You´ve Been a Good Old Wagon”, en låt med en snårig bakgrund, men Van Ronk tycks närmast ha hämtat den från Bessie Smith. Det låter lite som ragtime på gitarr, och vissa av Van Ronks sånginslag låter som Louis Armstrong. En tidigare inspelning med Van Ronk finns på ”Folksinger” (Stateside SL 10153, 1965 = Prestige / Folklore 14025, återutgiven som Fantasy DLP 24710, 1972). Ytterligare en inspelning finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982) – att han finns på ett svenskt bolag torde ha att göra med att Sam Charters, som i yngre år hade spelat ihop med Van Ronk, flyttade till Sverige och började producera skivor för Sonet; Charters hade förresten haft samma roll för tillkomsten av Folkways´ förnämliga serie fältinspelningar av blues.

Nummer tre är den ovan nämnda, Jelly Roll Morton-inspirerade ”Don´t You Leave Me Here”, egentligen en variant av ”Alabama Bound”.

En höjdare är ”Did You Hear John Hurt?”. Dave Van Ronk lärde personligen på 1960-talet känna den då ”återupptäckte” bluesmästaren Mississippi John Hurt på The Gaslight, men han hade dess förinnan hört Hurts musik på Harry Smiths berömda folkwaysantologi ”Anthology of American Folk Music”, som förresten är ett måste för dem som samlar på amerikansk folkmusik; den finns återutgiven som CD-box av Smithsonian Folkways. ”Did You Hear John Hurt” gjordes tidigare av Dave Van Ronk för ”Somebody Else, Not Me” (Philo PH 1065, 1980), 1999 återutgiven som Rounder CD PHIL 1065.

Len Chandlers och beatpoeten Bob Kaufmans (beatpoeterna framträdde ofta på samma caféer i Greenwich Village som folksångarna) vackra ”Green, Green Rocky Road” låter som en inkarnation av 1960-talets singer songwriter-bidrag till folksånggenren. Den blev en av de mest älskade sångerna i Dave Van Ronks repertoar – fint att den kom med här. Den som vill höra en ännu jazzigare version med Van Ronk kan gå till hans LP med The Red Onion Jazz Band, ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964).

”Jelly Jelly” är en jazzballad från tidigt 1940-tal av Billy Eckstine och Earl Hines och är en god illustration av Van Ronks kärlek till jazzen.

Jimmie Cox´ ”Nobody Knows You When You´re Down and Out” gör Van Ronk som blues med ragtimekänsla.

”One Meatball” är skriven av Hy Zaret och Lou Singer, men i Dave Van Ronks version hör man, att det är Josh White som har varit hans inspiratör. Josh White är en sångare som, tycks det mig, mycket orättvist i samtiden har skjutits undan som artist. Han är urbra – var förresten mycket populär här i Sverige på 1950- och 1960-talen. Även han gav i början av sin karriär ut skivor på Folkways – värt att påminna om är också Whites politiska engagemang i gruppen kring Pete Seeger, som jag tidigare har skrivit om. Van Ronk har tidigare sjungit in ”One Meatball” på ”No Dirty Names” (Verve/Forecast FTS 3009, 1966).

Jag nämnde inledningsvis Dave Van Ronks betydelse som mentor för Bob Dylan – Dylan fick också kvarta över hos Van Ronk. En oerhört fin låt av Bob Dylan, som Van Ronk införlivade med sin repertoar och som finns med här, är ”Buckets of Rain”. Själv har jag främst kommit att, om och om igen, lyssna på ”Buckets of Rain” på Happy Traums superbra LP ”American Stranger”, vilket i sin tur ledde till att min son, Matti Dahl, för övrigt en skicklig instrumentalist, införlivade den i sin personliga repertoar och, som födelsedagspresent en gång i världen, spelade in den på CD åt mig.

”Sometime (Watcha Gonna Do)” är återigen Josh White, den här gången en variant av gamla ”Crawdad Song”. Bra låt, både med Dave Van Ronk och med Josh White.

”Sportin´ Life Blues” är en bleuesstandard, skriven av Brownie McGhee, en annan av mina gamla favoriter (ännu bättre i kombination med bluesmunspelaren Sonny Terry). Van Ronk gör låten rättvisa. Tidigare hade han sjungit in den på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982).

”Ace in the Hole” är tjugotalsjazz, senare återupplivad av bland andra Bunk Johnson; Van Ronk har själv tidigare gjort en jazzversion av den här låten med The Red Onion Jazz Band på ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964). Här sjungs den i slutet av konserten, och man hör faktiskt, att Dave Van Ronks röst på något ställa sviktar lite.

”St. James Infirmary” gör Dave Van Ronk däremot i en helt suverän, Josh White-inspirerad version. Även den finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982), dessutom på en skiva med namnet ”St. James Infirmary” (Paris Album DKB 3359, 1983), återutgiven som CDn ”Statesboro Blues” (EPM Musique BC157842, 1986).

Konserten avsluts med ”Urge for Going”, en låt av Daves adept från 1960-talet Joni Mitchell. (Även Judy Collins har förresten sjungit in den här låten.).

I Dave Van Ronks version kunde Joni Mitchells text handla om honom själv, den kvällen:

”I get the urge for going, when the meadow grass is turning brown
and summertime is falling down and winter´s closing in.”

Slutligen vill jag slå ett slag för Tom Paxtons långa, fina text i CD-häftet om vännen Dave Van Ronk; det är ur den jag har hämtat avsnittet om Van Ronk och trotskismen ovan. Paxtons minnestext heter ”The Mayor of MacDougal Street”. Passande nog.