Diplomutdelning

I Folket i Bilds julnummer 1955 (nummer 50) fanns en dikt av Birger Norman, som det inte skadar att läsa även i årets valrörelse:

Diplomutdelning

Dom är det unga gardet
av proletariat
En rad dystra sanktbernhardshundar
sitter vi här och lyssnar
till unga portföljbärare
som visar oss gränserna för ungdomsdrömmen
Vårt morrande har redan rullat över sängkanten
Vi betraktar vår avföda med respekt
och skulle bara trassla in oss
om vi försökte säga vad vi tänker
Vi är det gamla gardet
av proletariat

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag har läst socialdemokraternas valmanifest och är beredd att ge det ett gott betyg – jag återkommer till manifestet.

Det här manifestet innehåller ett antal viktiga reformlöften, som rimligen borde tilltala viktiga väljargrupper. Förlorar vi ändå valet – vilket jag verkligen inte önskar – beror det sannolikt på att vi inte har lyckats röra vid människors drömmar om ett annat samhälle.

Den som undrar över vilka drömmar det rör sig om kan ju gå till mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?” till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Stigbjörn Ljunggren och Klas Gustavsson).

I nyårsnumret av Folket i Bild 1958 (nummer 1) hittade jag en liten betraktelse av samma slag som min, men alltså skriven årtionden före. Tidningens legendariske chefredaktör, Ivar Öhman, ägnar sin personliga ”ledarsida” I skottgluggen åt att granska tiden och det som har varit. Han minns nyåret 1945, som han firade i New York, och de förhoppningar han själv och andra människor av god vilja ställde på den följande efterkrigstiden:

”Jag brukar ibland tänka på den nyårskvällen och jag tycker att det är så länge sen! Tolv år, en evighet!

Redan framstår dessa första efterkrigsår, vilket man nu tänker på, fest i New York eller på vardagen härhemma, som ett slags vårbrytning och islossning efter en köldperiod. Kriget hade gjort livet till något dyrbart, något man ville vårda och göra det bästa av. Det fanns åtminstone en liten marginal för nya idéer, för viljan att ompröva ting, ett klimat t o m för utopier eller drömmar.

Det var i den tiden den amerikanske soldaten Garry Davies startade världsmedborgar-rörelsen och ville resa sitt tält vid sidan av Den okände soldatens grav i Paris. Det var i den tiden vi sa att vi skulle vara bröder med Asiens kulier och svältande miljoner. Det var i den tiden Sartres och Camus´ Paris-kaféer var ett Mekka för ungdom som sökte en ny mening eller åtminstone nya ord att leva på. Det var i den tiden ett svenskt filmbolag ville göra en film om displaced persons. Det var i den tiden vi upprördes över baltflyktingarnas tvångsdeportation till Sovjet. Det var i den tiden världen gjorde upp med Belsens bödlar och talade om att det fanns förbrytare mot mänskligheten.

Hur länge var det så – några dar eller några år? Hur länge dröjde det innan vi svalnade och började bli realister? Började tänka på bilmärken i stället för underutvecklade folk, diskutera taktiska atomvapen i stället för världsmedborgarskap, började intressera oss för Åsa-Nisse i stället för displaced persons?”

Inte många år efter detta nyår 1958 började jag och en hel generation unga socialdemokrater väcka drömmarna, de röda drömmarna, till liv igen. Och morgondagarna sjöng igen! För vi var faktiskt ganska framgångsrika; mycket av det vi ville realiserades under Olof Palmes 1970-tal.

Sen kom nya epoker, utan eld och utan drömmar. Många glömde till och med bort, och här citerar jag ur minnet Per Olov Enquist, hur nära svensk socialdemokrati under några lyckliga årtionden var att förverkliga bärande delar av våra utopier.

Jag citerar Ivar Öhmans nyårskrönika igen:

”Man vill gärna tro att något annat ändå är möjligt. Ja, man måste tro det – trots allt! Att vi ska finna värdigare former för vårt liv och samlevnaden med andra människor. Att vi ska finna fram till högre lyckodrömmar än den nyaste bilmodellen, djupare människointresse än skvallerspaltens – ett engagemang i livet och för världens öde som är något mer än lusten att bläddra sej igenom dagens senaste små sensationer.

En from nyårsönskan? Ja, kanske det.”

På Floras café och i Tallparken

Efter lunch på söndag styrde vi kosan till Floras café, Västergatan 20, för att få kaffe på maten. Som ett led i badortsdagarna bjöds man också på sångunderhållning i trädgården: en västmanländsk trubadur, vars namn jag hastigt hörde men tyvärr inte antecknade (lita aldrig på minnet!) sjöng. Han hade ibland ett lite väl deklamatoriskt sångsätt med tydlig frasering men sjöng trevligt till eget gitarrackompanjemang: ”Idas sommarvisa”, mycket Cornelis Vreeswijk och Gösta Linderholm; av Björn Afzelius sjöng han både ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”, som jag senast hörde med Björn själv på kusin Annes begravning.

Mot slutet sjöng han Evert Taube, framför allt ”Vals på Sunnanö”. Då klev hotellvärden/caféägaren själv ut på trappan och fyllde i med dragspel.

Sånt är livet här i Öregrund.

Vi hade badkläder med oss och fortsatte till Tallparken, som var tämligen folktomt. På söndagen under badortshelgen töms stan på människor, som ska börja jobba efter semestern eller börja skolan.

Även på vårt badberg, med dess vidunderliga utsikt över Öregrundsgrepen, var det tomt.

Men det var halvkyligt i vattnet, 17 grader, så vi badade inte.

Badortshelg

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.