Tomas Tranströmer: Minnena ser mig

9 augusti 2006 18:25 | Politik, Prosa & lyrik | 14 kommentarer

Förmodligen var det FiBs lyrikpris 1956 till Tomas Tranströmer (född 1931) som fick mig att bli intresserad av hans poesi. Jag har sedan genom åren läst honom, om än inte med samma intensitet som till exempel Werner Aspenström eller Folke Isaksson eller Petter Bergman.

Ändå fanns det, redan i debutsamlingen ”17 dikter” (1954), en ton och en livskänsla som talade och talar starkt till mig:

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Kanske är det det faktum, att Tranströmers livskänsla ibland får en religiös dimension, som en smula har fjärmat mig från honom. Här är en underbar dikt, vars situation, till och med årstid och väder, jag själv nästan ordagrant har upplevt på samma sätt – bortsett alltså från det här med Guds tillvaro:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962

Det finns underbara dikter av Tomas Tranströmer. Jag går gärna så långt som till att hålla med dem som har föreslagit, att Tranströmer ska få nobelpriset i litteratur.

Tranströmers författarskap är desto mer märkligt, som han, efter att 1990 ha fått en stroke med partiell förlamning som följd, har lyckats komma tillbaka som författare.

I ”Det vilda torget” (1983) fanns en dikt, vars titel han senare har återanvänt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Efter stroken arbetade sig Tranströmer mödosamt tillbaka till skrivandet: han har gett ut flera kritikerrosade diktsamlingar.

Det första han skrev efter hjärnblödningen var emellertid en prosabok, den lilla minnesboken ”Minnena ser mig” (1993). Jag läste den inte, när den kom ut, men av Birgitta fick jag nyligen en nyutgåva från 2006 (Bonniers), utgiven till Tranströmers 75-årsdag.

Mot bakgrund av mina intryck av Tomas Tranströmers poesi har jag läst den med stigande förvåning: den saknar helt den sinnlighet, som präglar till exempel dikten med samma namn.

Kapitlen i de här memoarerna är korta, koncentrerade och ämnescentrerade: ”Museer”, ”Folkskola”, ”Kriget”, ”Bibliotek”, ”Realskola”, ”Exorcism”, ”Latin”. Det rör sig faktiskt mer om memoarer än om skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar av den typ jag nämnde, när jag nyligen skrev om klassiker och litteraturkod. ”Minnena ser mig” är en intressant men märkligt doftlös bok.

Denne blivande poets memoarer innehåller en del märkliga detaljer: en pojke som samlar insekter och läser Brehms ”Djurens liv”, geografi och böcker av upptäcktsresande – men (åtminstone av den här bokena att döma) ingen skönlitteratur. Med tanke på att Tomas Tranströmer, utöver att vara författare, kom att arbeta som psykolog, är memoarboken också märkligt fattig på nycklar till det som formade honom till det han blev.

Kanske ska man främst se ”Minnena ser mig” som en skrivövning, ett heoriskt och plågsamt arbete att ta sig ur den förlamning hjärnblödningen förorsakade. Gott så: den poesi han senare har skrivit kompenserar mer än väl de lätt kritiska synpunkter jag ovan har riktat mot memoarboken.

***

Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.