Förändringens vind

1960- och 1970-talens unga socialdemokrati sökte sig tillbaka till partiets rötter. Det ledde till en radikalisering av partiets teori och praxis.

En av positionsförändringarna rörde det internationella engagemanget, det som var kärnpunkten i Ivar Öhmans text från nyåret 1958.

Fyra år senare, 1962, när Laboremus firade 60-årsjubileum, var vi ett antal unga socialdemokrater, som försökte formulera en vision för ett Sverige, som på ett nytt sätt fanns mitt i den förändringens vind, som drog genom världen. Resultatet blev boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögrens Partisanserien, red Ulf Himmelstrand, Enn Kokk och Lars Rudebeck). Där granskade vi tidens båda stormakter och slog broar mot tredje världen. Mitt eget kapitel i boken, ”Världen, vi och Västeuropa”, tog skarpt avstånd från tanken på svensk EEC-anslutning.

Året därpå, 1963, hade Folket i Bild, nu i Åhlén & Åkerlunds ägo, blivit ”NYA FOLKET I BILD med Aktuellt från hela världen”. Fortfarande förvaltade tidningen något av arvet från arbetarrörelseeran. Stig Carlson, Lyrikvännens och FiBs lyrikklubbs skapare, hade en stående recensionssida. I nummer 7 1963 skrev han om ”Förändringens vind”. Carlson försvarar där uppkäftigheten:

”Som när ett gäng unga sossar från föreningen Laboremus i Uppsala i höstas gav ut sin bok ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren). Tio författare av socialistisk-akademisk extraktion tog där till orda om socialdemokratiska perspektiv på utrikespolitiken. Det skulle de aldrig ha gjort! Lusen lästes av dem, först av Aftonbladets orakel som spottade ut några perfiditeter – bland annat mot en av bokens medarbetare, som samtidigt framträtt med många artiklar i AB. Hans namn är Björn Kumm och han tog upp myten om president Kennedy, mannen som skulle göra det som ingen gjort före honom – och som höll på att störta Amerika i krig genom sina oöverlagda Kubaplaner. Det viktiga i Kumms artikel var emellertid inte den sidan av Kennedys politik utan hans misslyckande med att klara den ekonomiska krisen och vända de katastrofala arbetslöshetssiffrorna. Kumm kallar nu Amerika för ett u-land, vilket givetvis är riktigt – USA är världens största industrination men har fortfarande inte löst de grundläggande sociala problemen för mellan en fjärdedel och hälften av sina invånare. Det låter obehagligt när det sägs rent ut, men Kumm har säkra källor att stödja sig på, inte bara Gunnar Myrdal.”

Carlson uppehåller sig sen också vid Ulf Himmelstrands kapitel om Sovjetunionen och sammanfattar:

”Laboremus-skriften innehåller många andra hettande debattinlägg och det är en nyttig bok, som inte borde viftas bort av kortsiktiga taktikskäl.”