Tomas Tranströmer: Det vilda torget

Jag skrev nyligen en artikel om Tomas Tranströmer. Under letandet efter något helt annat i gamla lägg av Aktuellt i politiken (s) hittade jag i nummer 19 1983 (21 november) följande recension:

Tranströmer

”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.” Den här dikten, ”Från mars -79″, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” (Bonniers) illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis – som Kjell Espmark visar i sin ”Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (Norstedts) – i religiös mening. ”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. / Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar / den väldiga skuggan som flyter där ovan, / det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag” – denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.

De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt: ”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. / Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar / – glimtvis kan man följa dess väg / i nattmörkret mellan olivträden. / Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös / men kroppen gick raka vägen till dig. / Natthimlen råmade. / Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”