Afroamerikanska ballader

29 augusti 2006 18:23 | Musik, Politik | 1 kommentar

Jag har tidigare berättat om Smithsonian Folkways som guldgruva för amerikansk vänstermusik, även folkmusik, blues, bluegrass och en rad besläktade genrer. Smithsonian Folkways har gjort en rad samlings-CD med olika temata och med material hämtat från de olika ingående skivbolagen, Folkways, Cook, Dyer-Bennet, Fast Folk, Monitor, Paredon och nu även Collector Records.

Senast har jag skaffat och lyssnat på ”Classic African-American Ballads” (Smithsonian Folkways SFW CD 40191, 2006), som är så bra, att den utan tvivel kommer att locka lyssnare till originalskivorna (av vilka jag själv har rätt många); är de utgivna under den nutida etiketten Smithsonian Folkways, kan de beställas via skivhandeln här i Sverige – är det fråga om skivor från något av de underliggande bolagen, går det alltid att beställa dem på nätet via Smithsonian Folkways hemsida.

I urvalet ingår sånger, ibland flera, med förnämliga svarta artister, som Leadbelly, Memphis Slim & Willie Dixon, Sonny Terry & Brownie McGhee, Snooks Eaglin, Big Bill Broonzy och Josh White, som alla spelade in skivor för Folkways. Dessutom har Smithsonian Folkways valt några inspelningar av afroamerikanska ballader också med ett par av bolagets vita stjärnor, Woody Guthrie och Dave Van Ronk. Varför i så fall inte också Pete Seeger, en av de övriga vita förvaltarna av den här genren, eller Burl Ives, båda folkwaysartister, är med i urvalet är svårt att veta. Båda nämns dock i Barry Lee Pearsons 34-sidiga CD-häfte.

Men strunt samma – CDn är tillräckligt bra ändå.

Det händer att afroamerikanska ballader har brittiska ballader som berättelseförlaga – ballader är alltid berättande – eller musikalisk utgångspunkt. Brittiska rötter lär till exempel ”St. James Infirmary” ha. Här har den fått suverän form av Snooks (Fird) Eaglin, sång och gitarr. Ett annat exempel på brittiska rötter är ”Gallis Pole” med Leadbelly (Huddie Ledbetter), sång och tolvsträngad gitarr, också den ett mycket bra nummer på skivan.

Som Barry Lee Pearsons påpekar i det medföljande häftet, handlar många av de afroamerikanska balladerna liksom de gamla brittiska om död och katastrofer. Sångerna handlar ofta om verkliga händelser. De två först nämnda är även vad Barry Lee Pearson kallar ”occupational ballads”:

”John Henry” – här i en utmärkt inspelning av Sonny Terry (Saunders Terrell), sång och munspel, Brownie McGhee (Walter Brown McGhee), gitarr, och Gene Moore, trummor – tar ihjäl sig med sin hammare.

I ”Casey Jones” – här handlar det om originalsången, inte Joe Hills omdiktade variant – kör huvudpersonen ihjäl sig med sitt lok; K C Douglas står för tolkningen.

Och ”The Titanic”, här med Pink (Pinkney) Anderson, handlar förstås om fartygskatastrofen den 14 april 1912.

”The Titanic” klassificeras därför tillsammans med ”White House Blues” av Barry Lee Pearsons som ”event ballads”, ett välkänt tema för ballader världen över. ”White House Blues” med Earl Taylor and the Stony Mountain Boys avviker förresten musikaliskt från resten av materialet på den här CDn genom att vara bluegrass, bra sådan.

”Staggerlee”, ”Luke and Mullen”, ”John Hardy”, ”Duncan and Brady” och kanske även ”Louis Collins” är med Barry Lee Pearsons terminologi ”bully ballads”, alltså ballader om tvekamp mellan tuffa killar eller rent av översittartyper.

Stackolee i ”Staggolee” eller ”Stackolee” skjuter Billy. John Caphas, sång och gitarr, och Phil Wiggins, munspel, gör en hörvärd version.

”Luke and Mullen”, framförd av Horace Sprott, handlar om två lokala tuffingar.

”John Hardy”, snabb att ta till både knytnävarna och pistolen, skjuter en arbetskamrat i spelsammanhang. Leadbelly framför sången kraftfullt med ackomanjemang av eget dragspel.

Dave Van Ronk, sång och gitarr, gör en bra version av ”Duncan and Brady”, som utspelas bland prostituerade.

John Jackson, sång och gitarr, gör slutligen en sång av Mississippi John Hurt, ”Louis Collins”.

Till den näraliggande kategorin ”murder ballads” hänför Barry Lee Pearson tre sånger, där morden alla har svartsjuka som bakgrund:

Den mest berömda av dem är ”Frankie and Johnny”, som Big Bill Broonzy (William Lee Conley Broonzy) gör full rättvisa. (Sången har många andra namn, till exempel ”Frankie and Albert”.)

Utmärkt är också ”Delia´s Gone” med Josh White Jr; sonens sångstil ligger nära faderns.

Legendaren Woody Guthrie, sång och gitarr, gör ”Bad Lee Brown”.

Ytterligare ett steg i riktning mot skurkaktighet tar ”outlaw ballads”. Till den kategorin hänför Barry Lee Pearson två sånger:

Dels ”Railroad Bill”, om en tjuv med mera som sköt en sheriff. Den tidigare nämnde John Jackson, ackompanjerad av sin egen gitarr, är hörvärd även i den här låten.

Dels ”Betty and Dupree” i en suverän version av Josh White, sång och gitarr. Dupree rånade en juvelbutik och sköt en pinkertonagent.

”The Race of Jim Lee and Katy Adams” klassificerar Barry Lee Pearsons som ”racing ballad” – den handlar om en ångbåtstävling. Sjunger och spelar munspel gör Jazz (William McKinley) Gillum, ackompanjerad också av Memphis Slim och Arbee Stidham. Till samma kategori hör ”Stewboll”, där det handlar om hästkapplöpning. Det är fråga om en mycket bra inspelning med Memphis Slim (John Len Chatman) på piano och Willie Dixon på bas.

”Lost John” och ”Old Railey” är fängelsesånger om förrymda fångar. ”Lost John” framförs mycket riktigt av fångar från Ramsay and Retrieve Farms i Texas, inspelade av Pete Seeger, Fred Hellerman och John Lomax Jr. ”Old Riley” sjungs av den före detta fängelsekunden Leadbelly, som ackompanjerar sig själv på gitarr; John och Alan Lomax fick 1934 honom fri.

”Boll Weevil” och ”Mouse on the Hill” karaktäriserar Barry Lee Pearson som ”comic ballads”. Pink Anderson, sång och gitarr, är värd att lyssna på i ”Boll Weevil” liksom Werner Williams, sång och gitarr, i ”Mouse on the Hill”.

Som framgår av ovanstående utspelas berättelserna i de afroamerikanska balladerna till stor del bland människor och i miljöer, som man brukar hänföra till samhällets mörka sidor. Flera av de nämnda och redan kategoriserade balladerna skulle också, med Barry Lee Pearsons terminologi, kunna hänföras till kategorin ”bad man ballads”. Några av texterna kan sägas vara subversiva mot det etablerade samhället, i allmänhet utan någon tydlig politisk tendens men ändå på sitt sätt protestsånger – de handlar ju om de amerikanska negrernas oftast inte självvalda levnadsvillkor.

Flera av de nämnda svarta sångarna – bland dem Leadbelly, Big Bill Broonzy och Josh White – h a r dessutom spelat in uttalat politiska och samhällskritiska sånger. På Folkways förstås.