Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

22 augusti 2006 23:56 | Barnkultur | 4 kommentarer

I sommar har vi inte bara tittat på ”Saltkråkan” utan också på en annan Astrid Lindgren-filmatisering i en helt annan genre, ”Bröderna Lejonhjärta”. (Naturligtvis har vi sett den tidigare, många gånger.)

Fantasygenren, dit ”Bröderna Lejonhjärta” hör, har alltid fascinerat mig. Till det jag har läst med stor behållning hör inte bara böcker som Alan Garners ”Elidor – det gyllene landet” och J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” utan också, trots att jag har en mycket antireligiös och rationalistisk hållning, till exempel Maria Gripes swedenborgianska ”Tordyveln flyger i skymningen” och C S Lewis starkt kristet färgade böcker om ”Narnia”. Jag lever mig in i dem som sagor, i deras egenskap av fantasi och tankelek. Följaktligen har jag från första början – boken utgavs 1973 på Rabén & Sjögren – älskat också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Men när jag i dödsannonser ser frasen ”Vi ses i Nangijala” reagerar jag negativt. När vi har dött kommer vi dess värre varken att ses i Nangijala eller någon annanstans.

Berättelsen om Bröderna Lejonhjärta – eller Jonatan och Karl Lejon som de egentligen heter – är stark och gripande. Med dess fattigdom och lungsot och brandolycka i början av historien. Med berättelsen om Nangijala med sina blommande körsbärsträd – och sin frihetskamp mot Tengil och hans spioner och intränglingar från Karmanjaka; de har redan förslavat Körsbärsdalen och byggt en mur runt den (sic!). Slutstriden och mötet med draken Katla ändar i att både Tengil och Katla besegras – men storebror Jonatan förlamas också av Katlas eld. Historien slutar med att Jonatan och Karl tillsammans hoppar utför ett stup för att dö än en gång, nu tillsammans, och sedan återuppstå i ännu ett nytt rike, Nangilima. Det är onekligen en spännande och tänkvärd historia från ”lägereldarnas och sagornas tid” men knappast med någon teologisk, i varje fall inte kristen poäng.

Olle Hellboms film från 1977 gör boken full rättvisa. Till att börja med är rollerna som bröderna Lejon / Lejonhjärta ypperligt spelade av Staffan Götestam (Jonatan) och Lars Söderdahl (Karl eller Skorpan som han kallas). Men också övriga roller är besatta med goda skådespelare: Gunn Wållgren spelar frihetskämpen Sofia. Viktiga figurer för intrigen är den först för tengilförräderi misstänkte jägaren Hubert (Tommy Johnson) och den verklige förrädaren, den förbindlige värdshusvärden Jossi (Folke Hjort) samt givetvis motståndshjälten Orvar (Per Oscarsson). Den bästa rollprestationen gör Allan Edwall som låtsasfarfar Mattias. Och vem minns inte Georg Årlins ögon i hans roll som tyrannen Tengil?

Filmen är, med bärande scenerier inspelade i Brösarps backar i Skåne och i Tomelilla respektive i Island med dess svarta och dramatiska lavalandskap, också hisnande vacker.

Något också om illustrationerna i boken:

Nummer 20 1981 (12 november) av Aktuellt i politiken (s), ett temanummer om invandrare, inleds med en stor intervju med Ilon Wikland (text: Ulla Andersson, foto: Anders Nyström); hon finns också på omslaget. Att hon förekommer i ett invandrarnummer beror på satt hon, liksom jag själv, är estnisk flykting. Intervjun beledsagas av en av Ilons illustrationer till ”Bröderna Lejonhjärta”. I bildtexten heter det: ”Inför den boken stod Ilon Wikland inför en ny uppgift. Hon skulle illustrera bland annat eldsprutande drakar. – Jag trodde inte att jag skulle klara av det, säger hon. Men det gjorde hon. Med glans.”

Vänsterpartiets dopp – och ett bra socialdemokratiskt valmanifest

22 augusti 2006 16:02 | I skottgluggen, Politik | 11 kommentarer

Valrörelsen är fortfarande en rysare.

I dagens (Dagens Nyheter den 21 augusti) mätning från Synovate Temo hamnar vänsterpartiet med 3,6 procent under fyraprocentsspärren. Skulle det bli partiets valresultat, kan just det bli det som säkrar en seger åt den borgerliga alliansen.

Å andra sidan vet vi av erfarenhet, att i såna här situationer Kamrat 4 procent brukar träda i tjänst. Det finns sossar som, av rent partitaktiska skäl och utan att ge ett vitten för vänsterpartiets ideologi, är beredda att hålla partiet över spärren. Å andra sidan kan motsvarande bidrag från miljöpartisters sida leda till att de gröna i stället åker ut ur riksdagen – de får i dagens mätning 5,4 procent.

I princip skulle jag inte sörja vänsterpartiets hädanfärd, särskilt som den i så fall är helt självförvållad. Gudrun Schyman lyckades, vad man än tyckte om hennes fyllevillervallor, i en tid av socialdemokratiska högeravvikelser (jo, jag medger dem) attrahera missnöjda vänstersocialdemokrater – men i hägnet av hennes framgångar bidade övervintrande ortodoxa kommunister, en grupp som fick nytt friskt blod från Ung vänster, sin tid. De här människorna tror förmodligen på, inte bara koketterar med kommunismen och Lenin, vilket tyder på att de har en brist i sin intellektuella utrustning. Det senare förklarar väl i så fall också deras monumentala brist på förmåga att analysera partiets chanser och staka ut dess väg.

Jag har kritiserat mitt eget parti, socialdemokratin, för att sakna en sammanhängande dröm, en utopi, som kan entusiasmera alla de människor, som har hjärtat till vänster. Årets valmanifest innehåller – fortfarande utan att ha detta sammanhållande ideologiska kitt – dock många steg i riktning mot klassisk socialdemokratisk reformpolitik.

Socialdemokratin vill använda den offentliga sektorns (usch, den gemensamma sektorn heter det!) starka finanser till att anställa fler i skola, vård och omsorg. Den ska vara en föregångare som modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med jämställda löner. De sociala försäkringarna ska stärkas. Välfärden går före stora skattesänkningar.

En tandvårdsreform utlovas: Unga upp till 24 år ska få gratis tandvård, en undersökning ska kosta högst 200 kronor och kostnaden för dyra behandlingar ska minskas kraftigt. (Det kommer att krävas mer, men det här är reformer på rätt väg.)

Det högsta taket i a-kassan ska höjas till motsvarande 7,5 basbelopp. Förtidspensionärernas ekonomi ska förbättras.

Maxtaxan på dagis ska sänkas med 300 kronor och den allmänna avgiftsfria förskolan öppnas för treåringar. 3000 fler fritidspedagoger utlovas på fritids.

Studenter med ansträngd ekonomi utlovas höjda studiemedel och höjt fribelopp.

De sämst ställda pensionärerna ska få höjda bostadstillägg. 100000 fler bostäder ska byggas för äldre, så väl seniorbostäder som särskilda boenden. Det senare betraktar jag som en av valrörelsens viktigaste löften. Under de senaste åren har det gått en modetrend genom svensk kommunalpolitik: De äldre ska, vare sig de vill eller inte, bo kvar hemma (med hjälp av en ofta allt för medioker service och med leverans av smak- och upplevelsebefriad kost). Vi måste i den här valrörelsen få ut, att det nu är slut med den här extremistiska politiken; självfallet ska de äldre, som vill och kan bo kvar hemma, få hjälp med det, men de som vill ha den ena eller den andra typen av gemenskapsboende och kollektiv service ska få det och detta utan de höga och förödmjukande spärrar, som i dag alltför ofta ingår i prövningen.

Jag är också glad för att socialdemokratin vill se Sverige som en förebild i den gröna omställningen. Med min gamla vän Helga Henschen utropar jag: ”Vår gröna dröm är röd!”

Naturligtvis finns det i valmanifestet politiska områden, där jag önskar, att man hade gått ännu längre. Men med tanke på miljöpartiets på den här punkten borgerliga inställning är följande ändå steg på rätt väg: ”…kontrollen av friskolorna måste skärpas. Etablering av nya friskolor får inte leda till sämre undervisning för barnen i den kommunala skolan eller ökad segregation. Kommunernas inflytande vid etablering av friskolor ska förstärkas. Vinster ska komma skolan till del – inte aktieägarna. Alla elever har rätt till objektiv och allsidig undervisning. Vi är motståndare till religiösa friskolor. Genom skärpta regelverk och uppföljning vill vi öka insynen. Ytterst ska de offentliga stöden kunna dras in.”

Socialdemokraterna går i den här mätningen upp med 2,9 procent till 37,7 procent. Ökningen kommer dels från forna vänsterpartiväljare, dels från soffan. Antalet osäkra har i och för sig inte minskat mycket, men sammansättningen av gruppen osäkra har ändrats: socialdemokratin har tagit sympatisörer från soffan, medan fler vänsterpartister har blivit osäkra.

Sammantaget har högeralliansen i den här mätningen 49,3 procent, socialdemokraterna med stödpartier 46,6 procent. Det är inget ointagligt försprång.

Amerikanska arbetarsånger – och svenska

22 augusti 2006 13:27 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Jag har tidigare berättat, att Joe Glazer har donerat sitt fackföreningsinriktade skivbolag Collector Records till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare stärker sin position som ledande skivbolag som utgivare av amerikansk vänstermusik. Skivorna från Collector Records kommer inom kort att bli tillgängliga för beställning via Smithsonian Folkways hemsida.

Redan nu finns en CD, som innehåller ett urval Collector Records-inspelningar, tillgänglig – även i den svenska skivhandeln. (Men skivhandeln är kommersiell; man får nog aktivt be den man besöker ta hem skivan. Observera dock, att det går! Den finns i svensk distribution.) CDn heter ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40166, 2006). Jag har översiktligt nämnt den förut, men nu har jag också inhandlat ett exemplar och kan ge en närmare bedömning.

CDn är alltså till stor del knuten till Smithsonian Folkways förvärv av Collector Records; många av låtarna kommer därifrån, och Joe Glazer själv skriver om sitt bolag i CD-häftet. Men där finns också material hämtat från gamla vänsterbolagen Folkways, Monitor och Paredon samt outgivna upptagningar från olika festivaler Smithsonian Folkways har anordnat. Låt mig genast säga, att den här skivan är en guldgruva för den som är intresserad av amerikansk radikal sångtradition.

Den öppnar med Paul Robesons insjungning av Earl Robinsons och Alfred Hayes ”Joe Hill” (”Balladen om Joe Hill”). Robesons basröst är mäktig.

Sen följer ”Bread and Roses” med Bobbie McGee (Barbara Wren), som har en ljus vacker röst.

Pete Seegers (solo) och The Almanac Singers ”Casey Jones (The Union Scab)” har jag förstås för egen del tidigare på skiva, men alla er som är obekanta med den här 1950-talsgruppen rekommenderar jag ett skivköp redan för den här gruppens skull.

Joe Glazer kommer själv till tals i en snabb, rytmisk och hörvärd ”organizing medley”, ”We Shall Not Be Moved / Roll the Union On”.

En mer traditionell version av ”Roll the Union On” finns med John Handcox från Southern Tenant Farmer´s Union.

Pete Seegers halvbror Mike Seeger framför, utmärkt, ”Cotton Mill Colic”, skriven av David McCarn, en textilarbetare från North Carolina, och upptecknad av Alan Lomax.

Joe Glazer har själv tonsatt dikten och framför ”The Mill Was Made of Marble” – han har tonsatt den som vals!

Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger sjunger, ackompanjerad också av sonen Calum MacColl, Si Kahns ”Aragon Mill”.

Därpå följer ytterligare ett smakprov på The Almanac Singers, ”Talking Union”. Formen är ovanlig, talkning blues, ett slags tidig rap med bluesrytm.

Veteranen Woody Guthrie (också han löst knuten till The Almanac Singers) finns förstås representerad, med ett stycke amerikansk arbetarhistoria, ”1913 Massacre”.

Joe Hill återkommer med ”The Preacher and the Slave” (”Svarta pråster” / ”Prästen och slaven”), den här gången insjungen av en IWWare från nutid, Utah Phillips.

”Which Side Are You On”, som jag har skrivit om (se Kulturspegeln, Sångtexter), finns här i två versioner, först med upphovskvinnan Florence Reece (med lite darrig stämma), sen (och desto mer medryckande) med The Almanac Singers.

Joe Uehlein gör en modern och bra version av ”Hold the Fort” (”Hållen fästet”), ackompanjerad av gitarr, mandolin och banjo, modern också i så måtto, att ”men” har bytts ut mot det mer könsneutrala ”workers”.

Om den här sångens historia, inklusive dess plats inom nykterhetsrörelsen, har jag haft ett intressant tankeutbyte med Magnus Andersson. Så här skriver arkivarien vid Smithsonian Folkways Jeff Place om sången:

”Hold the Fort” began its life as a gospel hymn written in 1870 by Phillip Bliss (1838-1876), who was inspired by a story about the bravery of Union troops defending a fort near Atlanta, Georgia in 1864. In 1873, the evangelical singer Ira David Sankey (1840-1908) took the hymn to England on one of his revival tours, and some years later the British Transport Workers parodied it and used it in their struggle. In the United States, the Knights of Labor also used the song, and it continued to evolve. The Wobblies began to use it in the early 20th century, and it also become a labor standard (Edith Fowke and Joe Glazer, ”Songs of Work and Freedom”, Roosevelt University, Chicago, Illinois, 1960:33). The Almanac Singers used it as a war song during World War II.” (Jämför min artikel om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.)

Det här citatet kan också tjäna som exempel på hur intressanta introduktionerna i CD-häftet till de enskilda sångerna är.

The New Harmony Sisterhood Band (Deborah Silverstein, sång och gitarr, Kendall Hale, sång och fiol, Katie Tolles, sång och fiol, Marcia Deihl, sång och mandolin, och Pat Duellette, bas), är en ny och intressant bekantskap för mig; gruppen bildades av deltagare i en feministisk kurs på Cambridge Graduate School for Social Change 1963-1964 och spelades in av Barbara Dane och Irwin Silber på superradikala Paredon Records. Här framför gruppen Woody Guthries ”Union Maid”.

Många av Collector Records skivor har inriktning på vår egen tids problem i arbetslivet. Ett exempel är Joe Glazers ”Too Old to Work”.

Ett annat är ”Black Lung” med Hazel Dickens. Låten är en bandning från en festival, och Hazel Dickens gör låten à capella. Jag rekommenderar gärna läsare/lyssnare att gå vidare till hennes egna skivor med bluegrasskomp, också till de skivor hon har gjort tillsammans med Alice Gerrard.

Larry Penn sjunger ”Been Rolling So Long” – han har större delen av livet arbetar som lastbilschaffis. Penn är en bra sångare med ett lite guthrieaktigt maner.

Tom Juravich, sång och gitarr, är en intressant bekantskap, om ni inte redan känner till honom. Melodin och kompet är bra och temat ultramodernt. Låttiteln ”VDT” ska uttydas ”video-display terminal”.

Många av låtarna på den här CDn avviker musikaliskt på ett intressant sätt från det traditionella arbetarsångmönstret.

”Automation”, med Joe Glazer, sång och gitarr, och Charlie Byrd, gitarr, är jazzig blues.

Eddie Starr, med ”I´m Union and I´m Proud”, har den intressanta karriärkombinationen stålarbetare och rocksångare.

Kenny Winfrees ”I´m a Union Card”, med komp av banjo och mandolin, är bluegrass.

Och så en kontrast: John O´Connors ”Carpal Tunnel” låter som en gammal brittisk ballad.

Och så en kontrast igen: Anne Feeney, som jag hörde och pratade med i ABF-huset för inte så länge sen och på vars mailing list jag står, gör tillsammans med ett band ”We Just Come to Work Here” till häftig rockmusik av rock n´ roll-typ.

Elaine Purkeys ”One Day More” har balladform.

Jon Fromers ”We Do the Work” startar à la berbershop men är annars gospelartad.

Den invandrade arbetskraften i USA är underrepresenterad på den här CDn, men Baldemar Velasquez & co gör ”De Colores” med sitt mexikanska stuk med den äran.

Och vad skulle CDn sluta med om inte de amerikanska arbetarnas kampsång framför andra, ”Solidarity Forever”? Det är Joe Glazer som sjunger, och han gör en fin version.

***

Ett par frågor, avslutningsvis, till LO:

Den här CDn vore väl värd att köpa in för att ges bort som present, kanske rent av säljas till fackföreningsfolk?

Och sen borde den kunna inspirera till något liknande på svenska.

Jo, jag vet: LO var involverad i utgivningen av den utmärkta CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004) med Eldkvarn, Lena Endre, Ronny Eriksson, Thorsten Flinck, Sara Isaksson, The Latin Kings, Anna-Lotta Larsson, Maria Lundquist, Ola Magnell samt Janne Åström & Medborgarna. Mycket av det här är bra, till exempel Eldkvarns och Sara Isakssons version av Cornelis Vreeswijks ”Om jag vore arbeslös” (ursprungligen Tim Hardins ”If I Were a Carpenter”), Anna-Lotta Larssons version av Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, Ola Magnells ”Luffarvisa” (Bob Dylans ”I Pity the Poor Immigrant” i översättning av Kent Andersson), Ronny Erikssons ”Tankar på nattgammal is” och, inte minst, Maria Lundqvists ”Befrielsen är nära” (text Suzanne Osten och Margareta Garpe, musik Gunnar Edander). Annat känns mer överflödigt: Vad är Ted Åströms & Medborgarnas ”Vem kan man lita på?” mot Hoola Bandoolas originalversion, som ju fortfarande finns i skivhandeln?

Men ändå – jag skulle vilja ha ännu mer av den här sorten. Fast med ännu mer av nya musikaliska uttrycksformer. Och framför allt mer av aktuell samhälls- och arbetslivskritik.

”Trots… En samling sånger” är hur som helst värd att lyssna på.

Så också Thorstein Bergmans ”…står kvar” (Liphone Records LICD 3214, 2003). Där har Thorstein översatt ett antal amerikanska bluegrasslåtar, flertalet med ett underdog- och arbetarperspektiv. Jag kan nämna ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues av Merle Haggard), ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can´t Get Nowhere Today” av Merle Haggard), ”I soppkön där vi står” (”Welfare Line” av Paul Kennerley) och ”Lasse Ledig” (”Shotgun Willie” av Willie Nelson). Det här är ett sätt att göra moderna arbetarsånger.