Augustilördag

12 augusti 2006 18:08 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam i huset i Öregrund. Birgitta har tillsammans med Annas dotter Amanda, 12, åkt till Blomhöjden, Lidsjöberg, en fjällbondgård med getter och ekologisk odling. Förr tog hon alltid en semestervecka ensam med något av barnen: cyklade, paddlade kanot, gick i fjällen. Nu är det barnbarnens tur.

Jag vattnar krukorna med änglatrumpet; den ena blommar med stora orangea klockor, och den andra kommer snart. Jag vattnar också inne i Birgittas växthus. Som tur var kom det ett ganska ordentligt regn i går morse, så rabatter och kryddgård och köksträdgård klarar sig ett tag igen utan vattning.

Men den i stort sett oavbrutna värmeböljan har tagit hårt på trädgården, särskilt delar av gräsmattorna. När jag går ut i hallonlandet för att plocka en ask hallon, är många av hallonen små och förkrympta, och vildhallon – vi har ett ganska stort bestånd hallonsnår – finns det nästan inga. Dock har Birgitta tidigare plockat många askar med stora fina hallon, som nu finns i frysen inför vintern.

När jag går ut till hallonlandet, flyger svärmar av fåglar upp ur först rödvinbärsbuskarna, sen ur kronorna på de stora skuggmorellträden i vår körsbärsträdgård. Så fort jag går därifrån, är de tillbaka.

Bland de blommande kryddväxterna i Birgittas kryddgård summar humlor och fladdrar fjärilar. Likadant är det i mina två jättestånd av fackelblomster.

Fackelblomster (Lythrum salicaria) blir normalt 70-120 centimeter höga; mina är nästan två meter. De är mycket härdiga och klarar också, eftersom de gillar sol, årets heta sommar. Blommorna är mörkrosa och sitter i långa smala ax. Den här formen gör, att de är mycket fina ytterst ut i buketter med långskaftade blommor (som förstås måste harmoniera i färg med fackelblomstrets mörkrosa färg). Blomningstiden är juli-september. Roten är vedartad men går att klyva – fackelblomster förökas med fördel genom delning.

Birgitta har en höstanemon, vars rosa blommor gör sig utmärkt tillsammans med ax från mina fackelblomster. Också den här höstanemonen är väldig, kring två meter; jag har aldrig sett den så stor förr.

I samma bukett kan man också ha estnisk malva, en sort som min nu döda mamma för länge sedan fick i form av frö från vår hemby Juminda i Estland; hon delade med sig till oss. Den här vackert lila, småblommiga malvan är inte perenn – man måste alltså varje höst plocka den på frö, som man förvarar torrt över vintern och sen sår på försommaren.

Många trädgårdsblommor har farit illa denna torra och heta sommar, men något som inget tycks knäcka är gullris; gullriset tycks trivas överallt och sprider sig också överallt – tar över rabatten, om man inte håller efter det. Dess gula blommor passar dock inte alls ihop med de övriga – rosa och lila – som jag har nämnt.

I olika nyanser av gult, orange och rödbrunt blommar nu också krassarna. Men krassen är, i motsats till gullriset, en lågväxande blomma. Jag älskar dess doft, som följer med in, om man gör en krassebukett.

När jag passerade vinbärsbuskarna, såg jag att också luktärterna i den spaljé Brigitta har satt upp nära bärbuskklyftan blommar. De är mycket vackra med sina vita, rosa och blå blommor – de blir utsökta i mindre buketter i små vaser eller krus.

Och alldeles bredvid har de allra första dahliorna slagit ut. Dem kommer vi att ha glädje av ända tills det blir frost. (Och då är det dags att ta in rotknölarna för vinterförvaring.)

Längs husväggen mot inre gårdsplan, längs väggen mot det som förr var lillstugan, blommar olika sorters klematis. Särskilt livskraftig är en vit, småblommande baltisk sort. Den växer med jämna mellanrum över halva dörren in till glasverandan.

På andra sidan glasverandatrappan blommar kungsliljor med stora vita doftande klockor. Bredvid finns några utslagna gula minisolrosor.

Det har varit varmt i dag.

Men nu skiftar ljuset mot det där blekare, som varslar om augustikvällen med dess lindrande svalka och begynnande mörker.

Melodikrysset från Alunda

12 augusti 2006 12:03 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Veckans melodikryss sändes från Alunda, en ort vi i åratal har åkt igenom med bussen mellan Uppsala och Öregrund. (Jo, jag har besökt Alunda också.) Anders Eldeman kunde väl ha spelat ”Gossen min bor i Alunda by” – men det hade förstås varit för lätt för den församlade ortspubliken.

Dagens kryss var en blandning av lätt och svårt, så där som det ska vara. Blandad kost också.

För att ta det som inte är min hemmaplan först: Nina och Kim från Friends är inte den sorts artister jag brukar höra på – men ”Lyssna till ditt hjärta” har jag förstås hört i radio. Uno Svenningsson – han med ”Vad du än gör och vad du än tänker på” – har jag en gång av misstag köpt en CD av, men sonen, Matti, fick den för att ge bort till en kompis som gillar Svenningsson.

Eftersom Py Beckman (med ”Långt härifrån”) en gång i världen hade en fot i progglägret, känner jag bättre till henne. (En sidoupplysning: När Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, kom det en stor fin krans från henne och Dan Hylander.)

Daniel Lemma klarade jag, tack vare att jag har sett ”Jalla, jalla”; vi har filmen som video.

En annan fråga med anknytning till filmens värld kan tänkas vara svårare för yngre krysslyssnare. Men folk i min ålder vet förstås, att han med Music Hall-melodin var Sir Laurence Olivier.

Edmundo Ross förde oss på en färd i luftballong.

Till det jag tyckte var mycket lätt i dag hörde Sten-Åke Cederhök med sin omisskännliga göteborgska, Edith Piaf med ”Je regrette rien” och gamla fina ”Sakta vi gå genom stan”.

Eftersom jag är operavän, var det inte heller särskilt svårt att identifiera Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”.

En höjdare var Harry Brandelius insjungning av Ture Nermans ”Skeppar Sjöstrands farväl”. Texten kan man, om man läser den med dagens värderingar, ha synpunkter på, men den gamle radikalen Ture hade en sån sida också. När jag ihop med Monica Nielsen och Björn Arabh gjorde en LP för a disc med Ture Nermans sånger, valde vi att inte väja för den sidan hos honom heller; på skivan finns följaktligen också en ganska reaktionär kuplett med titeln ”Mamma är inte hemma”.

Slutligen veckans Evert Taube. Sången var ”Den glade bagarn”, som utövar sitt yrke i San Remo. Hans namn var Florindo. När Evert och Astri år 1920 bodde i San Remo, tog de ofta en kopp cappucino hos honom eller köpte bröd i hans butik – han fanns alltså på riktigt.

Ja, det var väl det hele.

***

Om du söker efter svaret på det senaste melodikrysset men Google har fört dig hit, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.