Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” är fantasy, medan hennes ”Ronja Rövardotter” är saga. Böckerna har dock gemensamma nämnare. Båda är dramatiska berättelser med barn i huvudrollerna. Båda rymmer en mänsklig grunddramatik, snarare hämtad ur verklighetens än ur sagans värld.

”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren) har två särdrag, värda att framhållas. Dels är den en berättelse med en hel del drastisk humor. Dels känns dess psykologi, sagoanslaget till trots, oerhört verklighetsförankrad.

När den kom ut 1981, ägnade jag den framträdande utrymme i min sedvanliga barn- och ungdomsbokskrönika, ”Julens barnböcker”, i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, julnumret. Artikeln illustrerades bland annat med en teckning ur boken av Ilon Wikland.

”Annars är årets bok i den fantastiska genren – och årets barn- och ungdomsbok över huvud taget – utan konkurrens Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren, mästerligt och kongenialt illustrerad av Ilon Wikland). Bokens magisk-mytiska väsen – rumpnissar, grådvärgar med flera – är alla människans fiender. Liksom människan i skepnad av till exempel rövare kan vara människans fiende; ett liv i fred och kärlek är ett av bokens budskap. Kärlek mellan pojke och flicka är huvudtemat: Ronja, rövarhövdingens dotter, förälskar sig i Birk, son till rövarhövdingen i det konkurrerande bandet. Av detta har Astrid Lindgren gjort mer än en Romeo och Julia-historia. Ett starkt och gripande sidotema är den våldsamma kärleken mellan far och dotter som hotar att gå över i sin motsats när hon, som han upplever det, sviker och vice versa.”

Det där sista skulle jag i dag vilja ytterligare framhålla. Inte så att jag personligen har upplevt någon parallell till vad som hände mellan Mattis och Ronja, men som bokläsande far med stark kärlek till sin egen dotter upplevde jag starkt den gripande tvekampen mellan två starka och genom ömsesidig kärlek hoptvinnade viljor, tillhöriga rövarhövdingen och hans dotter.

1984 filmatiserades ”Ronja Rövardotter” av Tage Danielsson, och det blev en utmärkt version, i många stycken mästerlig. Han har till och med lyckats förstärka humorn, musten och dramatiken i boken. Miljöinspelningen, gjord bland annat i Dalsland och Jämtland, med urskog, grotta och vilda forsar får en att utan att blinka acceptera förekomsten av vildvittror, rumpnissar och grådvärgar.

Dan Håfström i rollen som rövarsonen Birk får säkert inte bara mig att, rörd, se bilden av en ung Tage Danielsson framför sig. Att Birk förälskar sig i Ronja, som hon ser ut och beter sig i Hanna Zetterbergs gestalt, är föga förvånande.

Ronjas föräldrar Mattis och Lovis är skarpt utmejslade redan i Astrid Lindgrens grundberättelse, och de får ännu större lyskraft genom Börje Ahlstedts respektive Lena Nymans spel. Per Oscarsson och Med Reventberg spelar, även de, sina roller (Birks föräldrar Borka respektive Undis) väl – men de har alltså inte samma plats i historien.

Sen finns det en mäng biroller som rövare, men jag antar att flera av dem har besatts med namn som Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Jansson för deras sångliga förmågas skull – därmed inte sagt att de gör dåligt ifrån sig som skådespelare. Men bland de övriga rövarna finns det en gestalt som i både boken och filmen har en särskild lyskraft, gamle Skalle-Per, kongenialt spelad av Allan Edwall.

Slutligen två randanmärkningar:

Astrid Lindgrens bok är full av mustiga språkliga uttryck, och jag gissar att filmen ytterligare har bidragit till att göra sådant som ”Voffo gör di på detta viset?” och ”Far åt pipsvängen!” till stående fraser.

Min landsmaninna Ilon Wikland anses allmänt vara en kongenial uttolkare av Astrid Lindgrens sagovärld, så även i fallet ”Ronja Rövardotter”. Därmed betraktas hon, med rätta, som en av dem som har lagt byggstenar till något av det svenskaste av det svenska. Så kan det också gå med flyktingar och invandrare. Dock en stillsam upplysning: Modellen till bilden av Mattisborgen med sitt höga torn har hon hämtat från biskopsborgen i Haapsalu i hennes och mitt gamla hemland Estland.