Tomas Tranströmer: Det vilda torget

Jag skrev nyligen en artikel om Tomas Tranströmer. Under letandet efter något helt annat i gamla lägg av Aktuellt i politiken (s) hittade jag i nummer 19 1983 (21 november) följande recension:

Tranströmer

”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.” Den här dikten, ”Från mars -79″, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” (Bonniers) illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis – som Kjell Espmark visar i sin ”Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (Norstedts) – i religiös mening. ”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. / Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar / den väldiga skuggan som flyter där ovan, / det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag” – denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.

De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt: ”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. / Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar / – glimtvis kan man följa dess väg / i nattmörkret mellan olivträden. / Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös / men kroppen gick raka vägen till dig. / Natthimlen råmade. / Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Harry Kullman, ungdomsboksförfattare

Harry Kullman (1919-1982) är en ungdomsboksförfattare, en av våra bättre, som jag läste både som ung och senare, när jag var recensent. Den allra första boken av honom som jag läste var nog ”Med hemlig order” (utgiven 1952 i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens serie FiBs ungdomsböcker), en spännande och välskriven bok..

1953 utkom i samma serie hans ”Buffalo Bill” (omslag och illustrationer Hans Arnold), som jag däremot inte läste när den kom ut. Men nu har jag gjort det; jag har köpt boken på Tradera.

Av en händelse får jag samtidigt, också genom traderaköp, tillgång till Folket i Bild nummer 42 1953. Där skriver bibliotekarien och barnbokkännaren Elsa Olenius – läs till exempel hennes folksagosagosamling ”Sagans skepp” (Rabén & Sjögren, 1951, återutgiven 1979) uppskattande om FiBs serie med ungdomsböcker, bland annat följande:

”För att återigen tala om spänning och äventyr, så minns man väl särskilt gärna från barndomens läsning pojkhjälten Buffalo Bill. Om honom kommer i år en bok i serien av den utmärkte ungdomsförfattaren Harry Kullman. Han skriver därom med verklig sakkunskap men har med sin vanliga psykologiska skarpblick lyckats ge den konventionelle Wild West-hjälten mänskliga drag. Det är en kort men mycket spännande period i Buffalo Bills liv som här skildras: Kampen mot siouxindianerna. Genom Harry Kullmans skildring får man ett klart intryck av att Vilda Västern är en sak att ta på allvar och inte bara en äventyrlig lek.”

För mig själv ter sig två jämförelser naturliga.

För det första läste jag på den tiden då jag läste ungdomsböcker också mängder av serietidningar. Som serie fanns Buffalo Bill i flera, ofta varann ganska olika, varianter; de publicerades också i olika serietidningar. Jag minns ingen av de här serievarianterna som spännande på det där briljanta sättet – då fanns det andra mycket mer spännande västernserier, ofta italienska, till exempel Giovanni Luigi Bonellis Tex Ritter i Seriemagasinet och Giovanni Sartoris Kapten Miki i Vilda Västern.

För det andra läste jag i yngre dar mängder av andra indianböcker, till exempel Edward S Ellis´ böcker om Hjortfot. (Det jag har skrivit om ett par av de senare kan du hitta ovan under Kulturspegeln.)

Jag kan inte finna annat än att Harry Kullmans ”Buffalo Bill” är överlägsen inte bara de halvdana serieversionerna utan faktiskt också de Edward S Ellis-bearbetningar jag läste.

För det första är Kullmans bok spännande och rappt berättad. De händelser hans Buffalo Bill råkar in i får en att läsa vidare: Hur ska det gå?

För det andra finns där en en mycket mustigare miljöskildring (något som för all del barn i slukaråldern ibland till och med hoppar över).

För det tredje är Kullmans berättelse mer realistisk: Människorna skildras på ett mer nyanserat sätt (även med mindre ädla sidor). Och framför allt finns där en intressant skildring av indianernas, i det här fallet siouxernas, liv; Kullman måste ha läst på bra för att kunna åstadkomma det här. Jag noterar för övrigt, att historien om den buffelslaktande ryske fursten finns med i den här boken; jag har senare sett den filmatiserad i Familjen Maccahan i TV.

Slutligen finns här (historien ovan är bara ett exempel), i motsats till i Ellis´ böcker, en insikt om de levnadsvillkor de vitas intrång medför för indianerna och om de förödmjukelser de utsätts för – detta bildar fond för det hat med vilket den unge hövdingen Gall bekämpar de vita intränglingarna.

Inte ens Buffalo Bill skildras endimensionellt av Kullman. Bill dödar till slut Gall och får, genom att töja på sanningen, siouxerna att acceptera status quo. Men han är också medveten om vad det är han har gjort sig skyldig till; enligt bokens själva slutrader kände han en djup saknad ”- inte för att Gall var död, inte för att hans uppdrag var slutfört, inte för att han bestämt sig för att dra österut – utan för att han sett en stolt och tapper indianstams slutgiltiga nederlag”.

Detta är föga förvånande – Harry Kullman är en politiskt medveten ungdomsboksförfattare; i hans böcker i svensk miljö finns ett uttalat klassperspektiv.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (20, 8 december) har jag som vanligt en stor krönika över årets barn- och ungdomsboksutgivning, ”Här är julens barnböcker”. Där skriver jag bland annat: ”Harry Kullmans `Stridshästen´ (Rabén & Sjögren) är mer spännande än de flesta äventyrsromaner för vuxna. Ändå blottlägger den klasskillnader i trettitalets Sverige.”

I motsvarande översikt i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (21, 6 december) finns Harry Kullman också med: ”Spänning i form av mer vanligt svenskt våld finns i Harry Kullmans ”Den tomma staden” (Rabén & Sjögren). Den kom ut 1951, och när jag läste den som tonåring tyckte jag att det var en fantastiskt fin tonårsskildring. Jag har läst om den med entusiasm. Vad tycker dagens ungdomar om sin föräldragenerations ungdomsår?”

Värt att nämna är att Harry Kullman fick Nils Holgersson-plaketten 1955, Astrid Lindgren-priset 1969 och Litteraturfrämjandets stora barnpris 1978.

Harry Kullman: Slagskämpen + Skyddsvakten

Harry Kullman (1919-1982) var en utmärkt ungdomsboksförfattare – mer om detta under Kulturspegeln, Barnkultur. Men han skrev även för vuxna. Han förekom till exempel som novellförfattare i gamla Folket i Bild.

1981 skrev han en deckare, ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren), som också filmatiserades 1984.

Om ”Slagskämpen” skrev jag på recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 4 1981 (26 februari) följande:

Kullman

Harry Kullman, en av Sveriges allra bästa ungdomsboksförfattare, tar med ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren) steget från pojkboken till thrillern. Det har blivit en habil och bitvis utmärkt äventyrsberättelse, men jag tycker faktiskt (även som vuxen läsare) att till exempel ungdomsboken ”Stridshästen” är ett strå vassare.

Vad det beror på har jag grubblat över. Om man får tro tidningsavslöjandena så kan för all del den svenska säkerhetstjänsten vara så töntig som Kullman framställer den – och då är ju bokens brister till den delen inte Kullmans fel. Men vad värre är: Tomas Kallin, bokens hjälte, förblir en obegriplig person. Man saknar den det självupplevdas identifikation som finns i Kullmans skildringar av Stockholms Fattig-Söder.

I Aktuellt i politiken (s) 6 1982 (25 mars) recenserade jag på samma avdelning och med samma rubrik Harry Kullmans uppföljare:

Kullman

Kallin från ”Slagskämpen” återkommer i Harry Kullmans andra thriller, ”Skyddsvakten” (Rabén & Sjögren). Men perspektivet är nu förskjutet från honom till andra agerande, vilket man väl inte ska beklaga; en så intressant personlighet är han ju inte.

Kullman berättar sin agenthistoria oerhört rutinerat, och upplösningen rymmer också en bit mänsklig tragik. Fortfarande önskar jag att han bättre hade lyckats kombinera thrillerns hårdkokta och spännande story med något människoöde eller några personer som grep tag i hjärtat på läsaren. Det är bra men skulle ha kunnat vara ännu bättre! Fast det är vackert så – den sorgligt nog hastigt bortryckte Kullman skrev thrillers som placerar honom skyhögt ovanför rader av svenska konkurrenter.