Badortshelg

20 augusti 2006 12:12 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.