Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag har läst socialdemokraternas valmanifest och är beredd att ge det ett gott betyg – jag återkommer till manifestet.

Det här manifestet innehåller ett antal viktiga reformlöften, som rimligen borde tilltala viktiga väljargrupper. Förlorar vi ändå valet – vilket jag verkligen inte önskar – beror det sannolikt på att vi inte har lyckats röra vid människors drömmar om ett annat samhälle.

Den som undrar över vilka drömmar det rör sig om kan ju gå till mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?” till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Stigbjörn Ljunggren och Klas Gustavsson).

I nyårsnumret av Folket i Bild 1958 (nummer 1) hittade jag en liten betraktelse av samma slag som min, men alltså skriven årtionden före. Tidningens legendariske chefredaktör, Ivar Öhman, ägnar sin personliga ”ledarsida” I skottgluggen åt att granska tiden och det som har varit. Han minns nyåret 1945, som han firade i New York, och de förhoppningar han själv och andra människor av god vilja ställde på den följande efterkrigstiden:

”Jag brukar ibland tänka på den nyårskvällen och jag tycker att det är så länge sen! Tolv år, en evighet!

Redan framstår dessa första efterkrigsår, vilket man nu tänker på, fest i New York eller på vardagen härhemma, som ett slags vårbrytning och islossning efter en köldperiod. Kriget hade gjort livet till något dyrbart, något man ville vårda och göra det bästa av. Det fanns åtminstone en liten marginal för nya idéer, för viljan att ompröva ting, ett klimat t o m för utopier eller drömmar.

Det var i den tiden den amerikanske soldaten Garry Davies startade världsmedborgar-rörelsen och ville resa sitt tält vid sidan av Den okände soldatens grav i Paris. Det var i den tiden vi sa att vi skulle vara bröder med Asiens kulier och svältande miljoner. Det var i den tiden Sartres och Camus´ Paris-kaféer var ett Mekka för ungdom som sökte en ny mening eller åtminstone nya ord att leva på. Det var i den tiden ett svenskt filmbolag ville göra en film om displaced persons. Det var i den tiden vi upprördes över baltflyktingarnas tvångsdeportation till Sovjet. Det var i den tiden världen gjorde upp med Belsens bödlar och talade om att det fanns förbrytare mot mänskligheten.

Hur länge var det så – några dar eller några år? Hur länge dröjde det innan vi svalnade och började bli realister? Började tänka på bilmärken i stället för underutvecklade folk, diskutera taktiska atomvapen i stället för världsmedborgarskap, började intressera oss för Åsa-Nisse i stället för displaced persons?”

Inte många år efter detta nyår 1958 började jag och en hel generation unga socialdemokrater väcka drömmarna, de röda drömmarna, till liv igen. Och morgondagarna sjöng igen! För vi var faktiskt ganska framgångsrika; mycket av det vi ville realiserades under Olof Palmes 1970-tal.

Sen kom nya epoker, utan eld och utan drömmar. Många glömde till och med bort, och här citerar jag ur minnet Per Olov Enquist, hur nära svensk socialdemokrati under några lyckliga årtionden var att förverkliga bärande delar av våra utopier.

Jag citerar Ivar Öhmans nyårskrönika igen:

”Man vill gärna tro att något annat ändå är möjligt. Ja, man måste tro det – trots allt! Att vi ska finna värdigare former för vårt liv och samlevnaden med andra människor. Att vi ska finna fram till högre lyckodrömmar än den nyaste bilmodellen, djupare människointresse än skvallerspaltens – ett engagemang i livet och för världens öde som är något mer än lusten att bläddra sej igenom dagens senaste små sensationer.

En from nyårsönskan? Ja, kanske det.”