Melodikrysset nummer 23 2016

Jag är i tidsnöd, så den allra sista frågan skulle jag ha behövt göra fler nätsökningar på, eftersom jag inte har sett filmen, vars namn tydligen är ”Arthur”.

Och den där låten, som jag tror hette ”Sentimental”, sjöngs väl av Julio Iglesias.

Brolle var det som sjöng ”Peggy Sue” av Buddy Holly, men jag har för egen del aldrig sett Buddy Holly-musikalen.

Resten var lätt som en plätt, även om jag tyckte att karaokeversionen av ”Avundsjuk”, Nanne Grönvalls hit från 1998, närmast var ett mordförsök på originalet.

Men alternativa versioner är ju en av Anders Eldemans specialiteter. Ett exempel i dagens kryss var att spela ”I natt jag drömde” på samiska. Men själklart kände jag igen den. Jag har ju med den i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

I den fanns för övrigt ytterligare en av de i dag spelade låtarna med, ”Den vackraste visan om kärleken”, skriven av Ture Nerman och tonsatt av Lille Bror Söderlundh.

Arja Sajonmaa har jag det mesta av i min privata skivsamling, däribland hennes Mikis Theodorakis-inspelningar, till exempel ”Margarita Margaro”.

Och Povel Ramel tror jag jag har allt av som finns utgivet på skiva. Så varför skulle jag inte känna igen en så pass vanlig ramelskapelse som ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. I den spelar ett ur en viktig roll.

Som de som regelbundet läser mig säkert förstår, hör Nat King Cole till den sortens artister som jag uppskattar. I dag fick han starta krysset med ”The Lazy Hazy Crazy Days of Summer”.

Bland de sommarsånger jag lärde mig redan i småskolan fanns ”Sommarvandring”, ofta också benämnd efter sin första rad, ”Röda stugor tåga vi förbi”. Fast i dag ville Eldeman modernisera ”tåga” till ”tågar”.

Men tro nu för den skull inte att jag musikaliskt sitter fast i forntiden. I dag lyssnade jag till exempel också gärna på R.E.M. (som i krysset skulle skrivas REM), och då inte bara på grund av låttiteln som jag sympatiserar med, ”Loosing My Religion”.

Och så går vi i mål med en faktiskt väldigt fin insjungning av ”Jag och min far”, gjord av Olle Ljungström. Det blir tomt efter honom.

Här i huset blir det också strax tomt – hustrun och jag åker till S-föreningens sommaravslutning hos Jimmy och Margareta Mattsson i deras sommarhus på Gräsö.

EU-motståndet växer i en rad EU-länder

Även svenska tidningar skriver just nu mycket om den pågående kampanjen i Storbritannien för respektive mot EU-utträde. Enligt en undersökning, vars resultat jag har hittat i danska Politiken, är 48 procent av de tillfrågade britterna EU-negativa, medan 44 procent är EU-positiva.

Till de mest intressanta resultaten i den här undersökningen hör att i två länder, skarpt kritiserade av EU, Polen och Ungern, finns en stark opinion för EU: 72-22 respektive 61-37. Och i det flyktingdrabbade men också ekonomiskt drabbade Italien vill 58 procent stanna i EU, 39 procent lämna.

Bland de länder som ingår i den här undersökningen hör Sverige och Holland till de förhållandevis EU-positiva: 55-44 för Sverige och 51-46 för Holland.

I till exempel Tyskland väger det mycket mer jämt: 50 procent för och 48 procent mot.

I till exempel Spanien väger det över åt andra hållet: 49 procent är negativa och 47 procent positiva.

Att opinionen i Grekland vid det här laget är EU-negativ förvånar väl knappast någon: 71 procent är EU-negativa, bara 27 procent EU-positiva.

Den stora överraskningen i den här undersökningen är enligt mitt förmenande Frankrike. Hela 61 procent av fransmännen är negativa till EU, bara 38 procent positiva.

Estland: Socialdemokraterna nere på rekordlåg nivå

Turu-uuringute AS har gjort ytterligare en partisympatiundersökning, Den här gången för Eesti rahvusringhääling. I ett viktigt avseende visar den ett resultat, som skiljer sig från det jag nyligen redovisade.

Också i den här undersökningen är det i vissa frågor vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond, Estlands största parti. Partiet får i den här mätningen rekordhöga 28 procent, mot 23 i den förra mätningen. Partiets resultat i valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 var 24,8 procent av rösterna. Båda sidor i den pågående ledarstriden tycks än så länge hålla kvar sina anhängare i partiet.

Tvåa, med 20 procent, ligger det delvis nyliberala ankaret i regeringen, Reformierakond (Reformpartiet), som dock i valet fick rekordhöga 27,7 procent. I förra mätningen fick partiet 21 procent

Oppositionspartiet Eesti Konservatiivne Rahvarerakond (Estlands konservativa folkparti), som i valet fick 13 procent, är nu med 13 procent (14 procent i förra mätningen) landets tredje största parti. EKRE är det parti i Estland, som exploaterar motståndet mot flyktingar och invandrare. Eftersom partiet länge i mätningarna låg under sitt valresultat, finns det ingen annan fråga än fokuseringen på ett främlingsfientligt budskap, som kan förklara partiets nuvarande uppgång.

Det andra nya partiet (förutom EKRE), som med 8,7 procent av rösterna tog sig in i Riigikogu 2015, det allmänborgerliga Vabaerakond (Fria partiet), går det också lite uppåt för, från 11 till 12 procent

Riktigt illa – från 12 procent i maj till nu 10 procent – går det för Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som sitter i koalitionsregering med två borgerliga partier. I valet 2015 fick partiet 15,2 procent av rösterna, men av den överströmning av väljare, inte minst ryska väljare, från Centern, som ägde rum i en tidigare mätning, ser man inte här några spår. Partiets byte av partisekreterare och lanseringen av Eiki Nestor som presidentkandidat kan ha haft som bakgrund, att partiet hade fått nys om det här usla, kommande gallupresultatet.

Riktigt illa gick det i den förra mätningen också för det tredje benet i den sittande koalitionsregeringen, det kristna, konservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika): Partiet var då nere på 4 procent, vilket är under den femprocentsspärr som tillämpas i estniska riksdagsval. IRL hade förr ett stöd av upp emot 20 procent men var i det senaste valet nere på 13,7 procent. I den aktuella mätningen får partiet emellertid ett visst lyft och stöds då av 7 procent.

* * *

Om avsikten med lanseringen av Eiki Nestor var att rikta också mer rampljus på hans parti, har det gått för kort tid för att vare sig i det ena eller det andra avseendet ge effekt på opinionsmätningarna,

Estniska media har nu börjat publicera mätningar, som mäter de olika kandidaternas ställning i opinionen, men där har lanseringen av Nestor ännu inte satt några spår. Leder gör fortfarande den till Reformpartiet inte anslutna utrikesministern av rysk börd, Marina Kaljurand. På andra plats ligger den politiskt obundne justitiekanslern Allar Jõks – han delar andraplatsen med förre reformpartiledaren Siim Kallas. Efter dem kommer centerledaren Edgar Savisaar.

Norge: MDG ligger risigt till i ytterligare en mätning

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

I Respons Analyses mätning 10 juni för Aftenposten och Bergens Tidende fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 24,6 procent (- 0,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 17,1 procent (+ 1,8)
Venstre 4,6 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,8)
Senterpartiet 6,1 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 32,5 procent (- 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,3)
Rødt 2,1 procent (+ 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (- 0,5)

Också i den här mätningen ligger MDG under spärren.

På middag hemma hos Silenstams

Jag blev bekant med Per Silenstam tidigt 1960, när jag blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vid årsmötet i maj samma år dess ordförande. Jag var hemma hos honom på den tiden, träffade också hans dåvarande fru. Hans nuvarande fru, Berit, blev jag personligt bekant med först långt senare. Men så här är det ju i livet. Många av oss, bland dem min egen fru, är gifta för andra gången.

Per är prästson från Värmland men har egentligen aldrig, åtminstone inte i sammanhang där jag har varit med, skyltat med sitt kristna arv, som jag ändå tyckte skymtade i ett sammanhang vid den middag vi var på hos paret Silenstam i går kväll. I stället känner jag familjen Silenstam, alltså inte bara Per, som engagerade och radikala socialdemokrater: Jag talar här främst om hans bror, Erik, men jag har också mycket uppskattande skrivit om dennes son Gustaf, just nu mycket aktiv i vårt SSU-distrikt, och faktiskt till och med en gång i världen haft Pers och Eriks pappa, på den tiden prost hemma i Värmland, som vad jag förstod uppskattande åhörare, när jag framträdde vid en debatt i universitetshuset.

Skälet till att Per och jag har återupptagit ungdomsårens umgänge är märkligt nog också en präst, mig veterligt inte alls med den politiska grundsyn Per och jag delar. Birgitta och jag har ingen religiös tro och lämnade kyrkan redan i unga dar, men vårt liv i Uppsalas offentlighet och med åren allt fler begravningar har gjort, att vi har träffat, i några fall rent av kommit att umgås en smula med representanter för kyrkan. Den nu egentligen pensionerade Kerstin Berglund är ett exempel, och när hon förrättade Sonja Lyttkens’ begravning – Sonja var gift med vår gamle vän Sven Hamrell och mor till den kände Beck-regissören Harald Hamrell, för övrigt på sin tid studentkamrat med vår Anna – skjutsade hon oss till begravningskaffet och frågade där, om hon också fick bjuda oss på middag tillsammans med likasinnade människor.

Vi sa ja, och den här av kretsen av Kerstins utvalda har sedan flera gånger träffats, först hemma hos henne, sen hos oss respektive Sten och Berit Rylandet och nu alltså hos Silenstams. Nästa gång vi träffas kommer att bli i regi av Hans och Karin Alsén – Hans, partivän och vän sen mina unga år, fyller aktningsvärda 90 i augusti, och eftersom han har varit landshövding i Uppsala län, har han valt att fira detta på Uppsala slott.

Det var ytterligare människor med på den här trevliga middagen, som alltså utöver på god mat bjöd på många trevliga samtal i olika ämnen. Som bordsdam hade jag Karin Alsén, och på min vänstra sida satt Kerstin Berglund, som för övrigt med jämna mellanrum brukar åka till mitt gamla hemland, Estland. Den senaste resan med Tartu som mål hade hon dock fått ställa in på grund av stroke.

Sånt händer dess värre i vår ålder. Fast Hans Alsén har, trots sin mycket höga ålder, inte slutat med att främst ta sig fram per cykel genom staden, berättade hans hustru. Och vid middagsbordet sjöng han, på begäran, en lång visa utan att staka sig det minsta.

Min egen hustru höll tacktalet, varmt och erkännande i tonen.

Norge: MDG åter under spärren

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

I Norstats mätning 8 juni för NRK fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 21,5 procent (- 2,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,6 procent (+ 1,5)
Venstre 4,2 procent (- 1,1)
Kristelig Folkeparti 4,8 procent (- 0,5)
Senterpartiet 7,1 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 34,5 procent (+ 2,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,9)
Rødt 1,8 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (- 0,3)

I den här mätningen ligger MDG under spärren och liberala Venstre farligt nära den.

När moralen styrs av pengar

Stanley Kubrick baserade sin film ”Barry Lyndon” (1975) på William Thackerays roman från 1844, ”Den välborne Barry Lyndons memoarer”.

Den här historien utspelar sig redan under 1700-talet, då Irland var en del av Storbritannien och fenomen som IRA inte ens var påtänkta. Att den här historiens irländske huvudperson, Redmond Barry (i filmen spelad av Ryan O’Neill), fogar sig för överheten står alltså inte i konflikt med det vi genom mycket senare sånger och berättelser om uppror förknippar med den gröna ön.

En av Stanley Kubricks kännemärken som regissör är hans skepsis mot det meningsfulla med krig, och ett av credona i den här historien är att det dess värre inte verkar göra någon större skillnad, vilket lands eller furstes armé man råkar hamna i.

Redmond Barry startar sin bana som tillbedjare av en ung dam, som dess värre bedrar honom och väljer en annan. Och när han felaktigt tror att han har undanröjt konkurrenten och därför måste fly, råkar han ut för stråtrövare som tar hans pengar, så för att kunna förtjäna sitt levebröd (och samtidigt gömma sig i uniform) tar han värvning.

Sen följer en militär odyssé på den europeiska kontinenten, enligt min mening för lång, även om det här utspelar sig under det så kallade sjuårskriget – filmen är drygt tre timmar lång. I det nämnda kriget befann sig Storbritannien, Hannover och Preussen på samma sida, vilket förklarar, att Barry, när han iförd brittisk uniform håller sig undan tjänst i det egna landets förband, lite av en slump i stället tillsammans med hopsamlat slödder hamnar i den preussiska armén.

Hur som helst: på den preussiska sidan begriper man att Barry med sina kunskaper i engelska skulle kunna användas för att avslöja den professionelle spelaren Chevalier de Balibari (Patrick Magee) som spion, möjligen för Österrike, så Barry söker och får platsen som dennes betjänt. Tämligen omgående bekänner han sitt uppdrag för de Balibari, och sedan rapporterar han bara ganska oskyldiga och vardagliga saker till sina uppdragsgivare. Medan det här falskspelet pågår, lär han sig fingerfärdigt spelfusk med inslag av otillbörlig information av sin nye arbetsgivare. Det här pågår tills den senare blir utvisad ur Preussen.

De båda vännerna fortsätter sin kortspelsfuskturné, men Barry vill komma längre i livet, så i samband med ett besök i Spa i Belgien börjar han kurtisera en rik countess of Lyndon (Marisa Berenson). Hennes man, Sir Charles Lyndon (Frank Middlemass) har bräcklig hälsa och dör mycket påpassligt, så han gifter sig med änkan och blir själv Barry Lyndon.

Haken, bortsett från att vår irländske uppkomling egentligen aldrig älskar sin hustru, är att hon från sitt förra äktenskap har den tioårige sonen Bryan Patrick (Dominic Savage), som besitter en ungdomlig uppkäftighet, som av husets nye herre bemöts med våld, alltså stryk.

Och medan han som nu är husets herre slösar bort allt mer av familjens tillgångar, bland annat på att få den här adelsfamiljens normala umgänge samt även hovet att lyfta in honom i sin krets, är sonen i huset under en lång period fördriven från sitt hem. Kvinnan Barry har gift sig med dränker resterna av sitt liv i alkohol.

Allt det här ändar i att den unge rebellen utmanar den som har tagit över hans hem och hans mor på duell, och trots att han helt uppenbart är skräckslagen inför det här väpnade mötet, slutar detta med att Barry Lyndon fälls, allvarligt skadad i benet, som amputeras.

Under tiden tar unge herrn kommandot över slottet, rehabiliterar mamman så gott det går och lyckas göra upp med de nu många och mot styvpappan vid det här laget fientliga kreditorerna.

Han söker upp sin styvfar på sjukhuset och ger honom ett erbjudande och ett ultimatum: Han kommer att få 500 guineas per år på villkor att han ger sig i väg utomlands och stannar där för gott – skulle han inte göra det, får han inga mer pengar. Och den besegrade Barry går med på det här.

Finland: Fortsatt kamp om förstaplatsen mellan Centern och Socialdemokraterna

I Taloustutkimus’ majmätning för Yle är Centern åter största parti.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta, får i den här mätningen 20,2 procent (- 0,2 procentenheter jämfört med förra mätningen i samma serie). Men Centern ligger fortsatt under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 20,1 procent (- 1,4), vilket med minsta möjliga marginal petar ner partiet till platsen som näst största parti.

Centerns koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,7 procent (+ 0,7). I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent. Inför den stundande kongressen har Alexander Stubb i ordförandevalet fått ett par utmanare, och det återstår förstås att se, hur väljarna reagerar, när de vet, vem som har vunnit.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare har nu under lång tid i massor övergett det parti de har röstat på, och i den aktuella mätningen får partiet stöd av 9,0 procent (+ 0,5). Partiet ligger nu på femte plats, med Vänsterförbundet i hälarna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu stöds av 14,8 procent (+ 1,3).

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, får i den här mätningen 8,3 procent (- 0,2). Vänsterförbundet är alltså nästan lika stort som Sannfinländarna.

Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, stöds i den här mätningen av 4,2 procent (- 0,3).

Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), som i valet stöddes av 3,5 provcent, stöds också nu av 3,5 procent (- 0,1).

Danmark: Förflyttning av partisympatier inom borgerligheten

En färsk opinionsundersökning, från Wilke för Jyllands-Posten, skulle, åtminstone om den följs av liknande resultat i andra opinionsundersökningar, kunna tolkas som en ommöblering av partisympatierna inom borgerligheten.

Men vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Wilkes senaste mätning, för Jyllands-Posten den 8 juni, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 7,5 procent
Venstre 16,5 procent
Dansk Folkeparti 20,0 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 9,0 procent

Regerande borgerliga Venstre får i den här undersökningen anmärkningsvärt lågt stöd. Men de tappade väljarna har av allt att döma inte gått över till oppositionen. Det parti som i den här mätningen ligger påfallande högt, faktiskt högre än Enhedslisten på vänstersidan, är Liberal Alliance.

Kommentatorn i Jyllands-Posten konstaterar, att Venstre, om det vore val i dag, skulle tappa ytterligare fem mandat.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 7,5 procent
Venstre 17,4 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Bland rosenrabatter och nattliga hemsökelser

Birgitta åkte till Uppsala i går: Hon skulle skicka foton till förlaget, som ska ge ut hennes memoarer. Så jag var ensam kvar ute i sommarhuset. Dock inte helt ensam under dagtid. En ung dam från ett trädgårdsföretag Birgitta hade fått tips om grävde om och rensade den rosenrabatt hon har i en långsträckt och hyggligt djup bergsskreva – jag vet, för jag hjälpte henne med det här jobbet en gång i världen när jag var ung och stark. I går tyckte jag faktiskt uppriktigt synd om Birgittas grävhjälp. Det var kvävande, nästan kvalmigt hett.

Hon skulle komma tillbaka i dag för att slutföra arbetet, och just nu såg jag, att hon kom uppför slänten upp mot huset med sin skottkärra. Kvar att göra är bland annat att sprida ut säckar med rosjord i den här skrevan.

Men vädret är bättre lämpat än i går för det här inte alldeles lätta jobbet. Det är visserligen sol, men trädkronorna rör sig i vinden, och luften är ganska kylig, kände jag, när jag var nere vid brevlådan för att hämta upp morgontidningarna.

Jag har haft en egendomlig natt, inte bara på så sätt att jag har sovit ensam i vårt sovrum. Eftersom jag tar av min läkare föreskrivna urindrivande tabletter, om än inte på kvällen, tvingas jag att också under natten gå på toa ett ofta stort antal gånger. Jag är van vid det här, så det är inte så besvärligt som det kanske låter – oftast somnar jag ganska lätt om.

I natt vid ett sånt här tillfälle hade jag dock svårt att somna om. Det var fortfarande kvävande varmt inomhus, men ute hörde jag kraftig blåst, och när jag tittade ut på inre gårdsplanen, som är upplyst av en nattlampa, såg jag, att marken var våt – det hade regnat!

När sömnen ändå inte ville infinna sig i vilken liggställning jag än la mig, tog jag med mig täcket och gick till TV-rummet och placerade mig i stället i min laminostol, som brukar ha en rogivande inverkan på mig. Det kändes skönt och rätt – men plötsligt hörde jag ett klapprande ljud. Inte hela tiden, men det kom tillbaka och var absolut ingen nattlig inbillning. Jag tittade ut på gårdsplan men såg inget där, och dörren till växthuset nedanför syrenhäcken var så vitt jag visste stängd. Så vad i helvete var det som klapprade?

Märk att jag inte alls var skärrad – jag är inte det minsta mörkrädd, och jag tror inte på övernaturliga fenomen.

Till slut kom jag på vad det förmodligen var. Jag hade stängt båda dörrarna till mitt tillfälliga sovrum, där det också finns en öppen spis med skorsten rakt upp genom taket. Fråga mig inte exakt hur, men jag gissar att det var draget från den som då och då fick dörren mot glasverandan att klappra.

Nå, eftersom jag vill ha lugnt när jag sover, återvände jag till min säng i sovrummet.

Längre fram i dag kommer Birgitta tillbaka, dock först efter att ha stannat till i Östhammar för att handla några saker till dotterns, Annas, förestående födelsedag.