På middag hemma hos Silenstams

Jag blev bekant med Per Silenstam tidigt 1960, när jag blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vid årsmötet i maj samma år dess ordförande. Jag var hemma hos honom på den tiden, träffade också hans dåvarande fru. Hans nuvarande fru, Berit, blev jag personligt bekant med först långt senare. Men så här är det ju i livet. Många av oss, bland dem min egen fru, är gifta för andra gången.

Per är prästson från Värmland men har egentligen aldrig, åtminstone inte i sammanhang där jag har varit med, skyltat med sitt kristna arv, som jag ändå tyckte skymtade i ett sammanhang vid den middag vi var på hos paret Silenstam i går kväll. I stället känner jag familjen Silenstam, alltså inte bara Per, som engagerade och radikala socialdemokrater: Jag talar här främst om hans bror, Erik, men jag har också mycket uppskattande skrivit om dennes son Gustaf, just nu mycket aktiv i vårt SSU-distrikt, och faktiskt till och med en gång i världen haft Pers och Eriks pappa, på den tiden prost hemma i Värmland, som vad jag förstod uppskattande åhörare, när jag framträdde vid en debatt i universitetshuset.

Skälet till att Per och jag har återupptagit ungdomsårens umgänge är märkligt nog också en präst, mig veterligt inte alls med den politiska grundsyn Per och jag delar. Birgitta och jag har ingen religiös tro och lämnade kyrkan redan i unga dar, men vårt liv i Uppsalas offentlighet och med åren allt fler begravningar har gjort, att vi har träffat, i några fall rent av kommit att umgås en smula med representanter för kyrkan. Den nu egentligen pensionerade Kerstin Berglund är ett exempel, och när hon förrättade Sonja Lyttkens’ begravning – Sonja var gift med vår gamle vän Sven Hamrell och mor till den kände Beck-regissören Harald Hamrell, för övrigt på sin tid studentkamrat med vår Anna – skjutsade hon oss till begravningskaffet och frågade där, om hon också fick bjuda oss på middag tillsammans med likasinnade människor.

Vi sa ja, och den här av kretsen av Kerstins utvalda har sedan flera gånger träffats, först hemma hos henne, sen hos oss respektive Sten och Berit Rylandet och nu alltså hos Silenstams. Nästa gång vi träffas kommer att bli i regi av Hans och Karin Alsén – Hans, partivän och vän sen mina unga år, fyller aktningsvärda 90 i augusti, och eftersom han har varit landshövding i Uppsala län, har han valt att fira detta på Uppsala slott.

Det var ytterligare människor med på den här trevliga middagen, som alltså utöver på god mat bjöd på många trevliga samtal i olika ämnen. Som bordsdam hade jag Karin Alsén, och på min vänstra sida satt Kerstin Berglund, som för övrigt med jämna mellanrum brukar åka till mitt gamla hemland, Estland. Den senaste resan med Tartu som mål hade hon dock fått ställa in på grund av stroke.

Sånt händer dess värre i vår ålder. Fast Hans Alsén har, trots sin mycket höga ålder, inte slutat med att främst ta sig fram per cykel genom staden, berättade hans hustru. Och vid middagsbordet sjöng han, på begäran, en lång visa utan att staka sig det minsta.

Min egen hustru höll tacktalet, varmt och erkännande i tonen.