Bland rosenrabatter och nattliga hemsökelser

Birgitta åkte till Uppsala i går: Hon skulle skicka foton till förlaget, som ska ge ut hennes memoarer. Så jag var ensam kvar ute i sommarhuset. Dock inte helt ensam under dagtid. En ung dam från ett trädgårdsföretag Birgitta hade fått tips om grävde om och rensade den rosenrabatt hon har i en långsträckt och hyggligt djup bergsskreva – jag vet, för jag hjälpte henne med det här jobbet en gång i världen när jag var ung och stark. I går tyckte jag faktiskt uppriktigt synd om Birgittas grävhjälp. Det var kvävande, nästan kvalmigt hett.

Hon skulle komma tillbaka i dag för att slutföra arbetet, och just nu såg jag, att hon kom uppför slänten upp mot huset med sin skottkärra. Kvar att göra är bland annat att sprida ut säckar med rosjord i den här skrevan.

Men vädret är bättre lämpat än i går för det här inte alldeles lätta jobbet. Det är visserligen sol, men trädkronorna rör sig i vinden, och luften är ganska kylig, kände jag, när jag var nere vid brevlådan för att hämta upp morgontidningarna.

Jag har haft en egendomlig natt, inte bara på så sätt att jag har sovit ensam i vårt sovrum. Eftersom jag tar av min läkare föreskrivna urindrivande tabletter, om än inte på kvällen, tvingas jag att också under natten gå på toa ett ofta stort antal gånger. Jag är van vid det här, så det är inte så besvärligt som det kanske låter – oftast somnar jag ganska lätt om.

I natt vid ett sånt här tillfälle hade jag dock svårt att somna om. Det var fortfarande kvävande varmt inomhus, men ute hörde jag kraftig blåst, och när jag tittade ut på inre gårdsplanen, som är upplyst av en nattlampa, såg jag, att marken var våt – det hade regnat!

När sömnen ändå inte ville infinna sig i vilken liggställning jag än la mig, tog jag med mig täcket och gick till TV-rummet och placerade mig i stället i min laminostol, som brukar ha en rogivande inverkan på mig. Det kändes skönt och rätt – men plötsligt hörde jag ett klapprande ljud. Inte hela tiden, men det kom tillbaka och var absolut ingen nattlig inbillning. Jag tittade ut på gårdsplan men såg inget där, och dörren till växthuset nedanför syrenhäcken var så vitt jag visste stängd. Så vad i helvete var det som klapprade?

Märk att jag inte alls var skärrad – jag är inte det minsta mörkrädd, och jag tror inte på övernaturliga fenomen.

Till slut kom jag på vad det förmodligen var. Jag hade stängt båda dörrarna till mitt tillfälliga sovrum, där det också finns en öppen spis med skorsten rakt upp genom taket. Fråga mig inte exakt hur, men jag gissar att det var draget från den som då och då fick dörren mot glasverandan att klappra.

Nå, eftersom jag vill ha lugnt när jag sover, återvände jag till min säng i sovrummet.

Längre fram i dag kommer Birgitta tillbaka, dock först efter att ha stannat till i Östhammar för att handla några saker till dotterns, Annas, förestående födelsedag.