Arbetarrörelsen ska inte idka sexploatering i sina verksamheter – men det är inget fel att den upplåter bostad åt människor också i närstående organisationer

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden hon satt i partistyrelsen, hade också en god relation till henne. Det betyder inte, att jag okritiskt har ställt upp på allt hon har sagt och gjort. Jag har kritiserat henne för att hon, när hon mötte motstånd, ibland valde den lite enkla vägen att gå och då skaffa sig något annat, roligare uppdrag. I EU-frågan hade jag en uppfattning motsatt hennes. Det här bidrog till att jag inte såg henne som någon riktigt optimal kandidat till posten som partiledare.

I dag hör jag till dem som tycker att hon har gjort ett bra jobb som Sveriges utrikesminister. Till det senare bidrar det faktum att hon har intagit en kritisk hållning till Israels politik gent emot palestinierna.

Nu är det inte det här jag aktualiter vill diskutera utan snarare det gatlopp hon tvingas löpa med anledning av att hon löste sin akuta bostadsfråga med hjälp av Kommunal.

Själv tror jag inte att hon där har gjort något formellt förgripligt – rättsväsendet kommer inte att finna att hon har begått något att straffa henne för; skrien från delar av oppositionen på hennes avgång kommer inte att få något stöd genom den helt onödiga undersökning som nu kommer att inledas om hennes lägenhetsaffär.

För egen del tycker jag det är mycket värre att hon och Kommunal har råkat i luven på varann, också att en mängd uppenbart politiskt aningslösa medlemmar i Kommunal har lämnat sitt förbund.

Själv är jag politiskt ett barn av den tid, då LO, dess olika förbund samt socialdemokratiska partiet (plus dessutom ett antal närstående folkrörelser och folkrörelseföretag) sågs som självklara förgreningar av samma rörelse, en klassrörelse i marxistisk mening. Jag syftar då inte bara på systemet med kollektivanslutning av fackliga organisationer till socialdemokratin, upprätthållet genom gemensam ideologisk utbildning – jag har själv varit föreläsare på mängder av fackliga ideologikurser – utan också på att man i vått och torrt försökte hålla ihop och tillgodose alla berördas berättigade intressen.

Ingen skulle på den tiden ha kommit på tanken att anklaga ett socialdemokratiskt statsråd för att i det ena eller det andra avseendet i sin politiska gärning försöka se till LO-medlemmarnas intressen. Detta alltså sagt mot bakgrund av att den sittande utrikesministern knappast har hanterat någon fråga av den karaktären.

Förr i världen gick folk från ett jobb till ett annat inom den samlade arbetarrörelsen, till exempel från någon facklig organisation till ett partiombudsmannaskap, och det finns fortfarande rester kvar av det här – Karl-Petter Thorwaldsson blev SSU-ordförande med arbetarbakgrund, var sedan kollega till mig på socialdemokratiska partistyrelsen och är nu alltså LOs ordförande.

Under min aktiva tid på partistyrelsen hade fackliga organisationer, självklart, egna fastigheter, där förtroendevalda och till exempel ombudsmän som rekryterades från någonstans ute i landet till jobb i Stockholm kunde bo, givetvis mot åsatt hyra. Och den samlade rörelsesolidariteten var också så stor, att ibland partiombudsmän kunde få bostad den här vägen.

Jag har aldrig själv skaffat mig bostad på det här sättet, ens tillfälligt.

Jag vill bara säga, att jag inte förstår det hallybaloo Margot Wallströms Kommunal-ägda bostad har utlöst. Kommunal har ju dessutom fått den hyra förbundet har begärt.

Jag har inte ens något emot att Kommunal äger en krog, dock förutsatt att verksamheten går med vinst och, ännu viktigare, att en förgrening av arbetarrörelsen inte tillåter porrartad verksamhet i denna sin lokal.