Pervers besatthet

”Frenzy” bör i det sammanhang det här används närmast översättas som ”Vansinne” eller ”Mani”. Men Alfred Hitchcocks film från 1972, ”Frenzy”, kallades också här i Sverige för ”Frenzy”. Som många av Hitchcocks filmer har även den här en litterär förlaga, Arthur La Berns ”Goodbye Picadilly, Farewell Lester Square”, men som så ofta när det gäller Hitchcocks litterära förlagor är också det här en tämligen bortglömd bok. Själv nämner jag den mest för att den bättre än filmtiteln fångar miljön för den story den här historien utspelas i. Filmen är också inspelad i Storbritannien.

I London går det en mördare lös, besatt av att sexuellt utnyttja och sen strypa kvinnor med sin slips. En stor del av filmen utspelas i Covent Garden, då fortfarande ett salutorg för grönsakshandel. Våldtäkterna, som sedan följs av mord, har sin bakgrund i mördarens sammanblandning av kvinnors sexuella lust och deras förment låga instinkter.

Filmens ofrivillige hjälte – från början på grund av slarv, dryckjom och ständig penningnöd långt ifrån någon hjälte – Richard ”Dick” Blaney (Jon Finch) dras in i den här härvan, därför att hans före detta fru, Brenda (Barbara Leigh-Hunt), som Blaney dessutom just har besökt på hennes äktenskapsförmedling och sen ätit middag med, är en av dem som mördas och därför att den verklige mördaren, Robert Rusk (Barry Foster) är en av hans nära bekanta. Senare råkar även den tjej han numera är ihop med, Barbara ”Babs” Milligan (Anna Massey) ut för mördaren.

Som så ofta i hitchcockfilmer finns här spännande sidospår som när mördaren upptäcker att hans slipsnål (med hans initialer) finns kvar hos den döda Babs och tvingas följa och plundra liket, det vill säga hennes nu likstela hand, i en grönsaksbil.

Ett ganska roligt sidospår är också scenerna hemma hos poliskommissarie Oxford (Alex McCowen), där hans fru (Vivien Merchant) ideligen lagar och bjuder på för en engelsman oätliga franska rätter. Hon ifrågasätter också polisens förmåga att gripa rätt man och för in Oxford på att den, när den trodde på Rusk, grep fel man.

Med hjälp av medfångar lyckas Blaney fly och beger sig till Rusks bostad, där han inte hittar Rusk men väl ytterligare en slipsstrypt kvinna. Just då kommer någon upp för trapporna släpande på ett tomt emballage: Rusk hade tänkt frakta bort också det här liket men inser nu att han först måste åstadkomma ytterligare ett lik.

Men i sista ögonblicket tränger polisen in genom dörren, och filmens sista replik, från kommissarie Oxford, lyder: ”Mr. Rusk, you’re not wearing your tie.”

Spelfilm om Hitchcock och Psycho

Filmen ”Hitchcock” (2012), en spelfilm i regi av Sacha Gervasi, är inte i klass med Alfred Hitchcocks egna filmer, men den är i vart fall roande, dessutom intressant på grund av sitt ämne, som framgår av titeln på den bok av Stephen Rebello den bygger på, ”Alfred Hitchcock and the Making of Psycho”. Alfred Hitchcock, som ju regisserade ”Psycho” (1960), vars ämne är tillkomsten av den filmen, spelas av Anthony Hopkins.

Den Hitchcock vi möter i ”Hitchcock” har de förväntningar hans film från året före, ”I sista minuten” (”North By Northwest”), enligt min mening en av regissörens allra bästa filmer, väcker emot sig. Med den filmen i ryggen borde han ju ha haft hur lätt som helst att få finansiering av sitt nya projekt, men enligt den här filmens story var det inte alls så lätt – han och hustrun Alma, spelad av Helen Mirren, diskuterar en pantsättning/försäljning av huset de bor i och som har stor lyxig swimmingpool som ett sätt att lösa problemet. Men väl så intressant är att en av de stora stötestenarna är hur mycket naken kropp biobesökarna ska få se, när Scarlett Johansson (Janet Leigh) knivmördas i duschen. Det här är faktiskt en mycket representativ scen från det 1960 fortfarande mycket bigotta USA.

I övrigt är väl den här filmen inget för den amerikanska filmhistoriens Hall of Fame. Fru Hitchcocks försök att hoppa över de äktenskapliga skaklarna straffar sig när hon hittar sin älskare i armarna på en annan dam. Men faktum är att Helen Mirren i rollen som Alma gör den kanske bästa rollprestationen i den här filmen.

Filmsommar

Först nu, en bit in i augusti, kom sommaren, om man med sommar menar soliga dagar och ljumma kvällar. Till det goda med det väder vi har haft hör att trädgården inte har behövt vattnas med slang och att vi har använt många kvällar till att se film.

Vi har alltid ett förråd av långfilmer på DVD med oss ut på landet, och dessutom bjuder TV på ganska mycket film, däribland ibland deckare hart när varenda kväll. En del av det här är inte värt att nämnas, men till det vi har sett hör reprisdeckarna med Martin Beck och kommissarie Wallander. Bokoriginalen plus filmatiseringarna av dem har jag tidigare skrivit om, men de många filmuppföljarna med olika regissörer och manusförfattare har jag inte orkat skiva om, även om några av dem faktiskt är sevärda.

Om vi håller oss kvar i deckargenren, har jag genom åren sett de flesta av Alfred Hitchcocks filmer, de flesta av dem sevärda, några av dem lysande.

I sommar har SVT visat en serie med sex av Hitchcocks bästa filmer, dessutom en film om tillkomsten av ”Psycho” (som sedan sändes samma kväll). Den här filmen, kallad ”Hitchcock”, var ny för mig, så jag kommer att publicera en egen recension av dem.

De Hitchcock-filmer som visades var
”Repet”
”Fönstret åt gården”
”Frenzy”
”Mannen som visste för mycket”
”Studie i brott”
”Psycho”

Jag har sett de här filmerna tidigare, flera av dem flera gånger, och jag har också publicerat recensioner av dem – alla utom en – recensioner som finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred. Jag har läst igenom dem och finner att jag inte har anledning att kratsa i de här texterna.

Och när det gäller den film som saknas, ”Frenzy”, ber jag att få återkomma. Det är klart att den bör finnas med i min samling av hitchcockrecensioner.

Fortsatt rekordlåga siffror för finländska (S)

En ny opinionsmätning har publicerats i Finland.

Men vi startar med att återge resultaten i riksdagsvalet i vårt grannland den 19 april 2015:

Suomen Keskusta (Centern) 21,1 procent
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 18,2 procent
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 17,6 procent
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 16,5 procent
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 8,5 procent
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 7,1 procent
Svenska folkpartiet 4,9 procent
Kristillisdemokraatit 3,5 procent

Valet ändade i en koalitionsregering mellan Centern, Samlingspartiet (ett högerparti à la våra egna moderater) plus populistpartiet Sannfinländarna. Mot sin egen önskan uteslöts Socialdemokraterna, som hade ingått i den förra regeringen, från regeringsdeltagande.

Man kunde ju tro att den nya oppositionsrollen skulle ha gett Socialdemokraterna ny vind i seglen – partiet har ju historiskt varit ett av de ledande partierna i Finland – men populistiska Perussuomalaiset tycks bestående ha tagit över en del av socialdemokratins tidigare väljarstöd.

Den opinionsmätning TNS Gallup har gjort för Helsingin Sanomat ger Socialdemokraterna ett ännu lägre stöd än i valet:

Suomen Keskusta (Centern) 23,2 procent
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 17,6 procent
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 16,7 procent
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 14,2 procent
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 11,4 procent
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 7,2 procent
Svenska folkpartiet 4,7 procent
Kristillisdemokraatit 3,1 procent

En intressant förändring i partisympatierna är De Grönas markanta uppgång. De Gröna är snart lika stora som Socialdemokraterna!

Norge: Utför för Fremskrittspartiet. Upp för Arbeiderpartiet

Aftenposten och Bergens Tidende har beställt en opinionsmätning inför kommunalvalet. Den ger följande resultat:

Arbeiderpartiet 35,4 procent (+ 2,5 procentenheter jämfört med motsvarande mätning i juni), 33,2 procent i fylketingsvalet 2011
Sosialistisk Venstreparti 2,9 procent (- 0,2 procentenheter), 4,3 procent 2011
Senterpartiet 7,4 procent (- 0,2 procentenheter), 5,7 procent 2011
Rødt 1,5 procent (- 0,3 procentenheter), 1,7 procent 2011
Miljøpartiet De Grønne 4,7 procent (+ 0,9 procentenheter), 1,3 procent 2011
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,8 procentenheter), 5,8 procent 2011 – KrF kan tänka sig sidbyte till rödgrönt i lokalpolitiken
Venstre 5,5 procent (- 0,5 procentenheter), 5,7 procent 2011
Høyre 26,5 procent (+ 0,3 procentenheter), 27,6 procent 2011
Fremskrittspartiet 9,3 procent (- 2,5 procentenheter), 11,8 procent 2011

Nya mätningar i Danmark

Nu har opinionsmätningarna kommit i gång igen efter sommaren och efter det danska folketingsvalet.

Vi startar med att påminna om resultatet i folketingsvalet:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Ritzau Index ger för närvarande följande fördelning av partisympatierna:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 19,8 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Den senaste mätningen, en från 15 augusti och gjord av Voxmeter, ger följande resultat:¨

Socialdemokratiet 27,6 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Den här mätningen, också från Voxmeter, är från 9 augusti:

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Gallups mätning från 6 augusti gav följande resulat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 4,0 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 21,2 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,6 procent

Med i indexet finns också en mätning från Greens den 3 augusti:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 4,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 18,9 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 7,8 procent

Socialdemokratiet har alltså efter valet och partiledarbytet befäst sin ställning som Danmarks största parti. Tvåa, i och efter valet, är Dansk Folkeparti. Först på tredje plats kommer det regerande borgerliga Venstre.

Sommar i P1 med Ulla Skoog

Ulla Skoog känner jag för egen del främst till genom TV-serien ”Lorry”. Och visst fanns det ett stråk av humor, ofta ironiserande sådan, också i hennes Sommar-program i dag, säsongens allra sista, men hennes Sommar var i ännu större utsträckning ett i ordets bästa mening samhällskritiskt program.

Huvudfåran i sitt Sommar ägnade hon åt byggnadsvård, varsam renovering och bevarande av gammaldags fönster, och hennes skildring av stora byggbolag utan känsla för vare sig stil, färgval som håller över tid eller byggteknik som låter också byggnader andas är ett stillsamt men mycket effektivt j’accuse.

Samtidigt är hennes sommarprogram en resa i tid och rum genom Sverige. Resan börjar i farfars torp, där hans tio barn samsades i ett par rum, och just den här resan ändar i ett grustag.

Innan hon kommer in på sitt huvudtema, berättar hon också, roande, om turnéerna med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim, den senare en man som förefaller göra vad som faller honom in (vilket senare också lockar polisen att ingripa mot honom, denne fridsamme norrman).

Lindheim förekommer också två gånger i hennes spellista, en ganska omväxlande sådan.

Hon startar med Vibafemba (ibland också skrivet mer begripligt som ViBaFemBa), en grupp som jag som gammal uppsalabo känner till, och i hennes spellista finns förstås – se ovan – också ”Trettifyran” med Per Myrberg. Bland övriga artister som hon spelar finns Simon & Garfunkel, Terry Jacks (”Sesons In the Sun”, i sin tur baserad på en låt av Jacques Brel), Liza Minnelli (”Money, Money”), Dolly Parton, The Beatles (”Love Me Do”), LeAnne Reims (”Amazing Grace”), Van Morrison och Melanie, den senare en av mina egna gamla favoriter.

Sommar i P1 med Seinabo Sey

Ett av mina problem i förhållande till dagens sommarpratare, Seinabo Sey, är att jag inte känner till henne. Nå, de kan ju bero på mig, så jag lyssnar och försöker göra mig en uppfattning om henne.

En del av det hon berättar om sig själv, till exempel om tonårens överviktsproblem, känns lite för allmänt för att riktigt gripa tag i mig som lyssnare. Därmed inte sagt att det hon tar upp är oviktigt.

Annat, som att man har en hudfärg som är avvikande – Seinabo Sey har rötter i Gambia – berör mer. För egen del är jag blond och blåögd, men som född i ett annat land förstår jag ändå de problem alla med till exempel mörk hy och mörkt hår ställs inför i ett samhälle, som fortfarande är så fixerat vid det utseendeideal som jag råkar leva upp till bland flertalet svenskar.

Alltsammans är väl berättat men saknar kanske ändå något, den riktigt personliga touchen.

Ibland kan musiken i Sommar kompensera det man saknar i pratdelen av programmet. Så är det också med musiken i det här programmet – jag gillar en mycket stor del av det jag hör – men samtidigt uppstår ytterligare ett problem: Om jag bortser från några få låtar, med Oskar Linnros, Robyn och Rihanna, rör vi oss på för mig okänd mark. Jag kan ta det, men gäller det verkligen större delen av den publik som lyssnar på Sommar?

Melodikrysset nummer 33 2015

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.

Sommar i P1 med Ben Gorham

Parfymer är väl inte riktigt mitt bord, och jag har heller aldrig tidigare hört talas om dagens Sommar-värd, Ben Gorham, som – har jag förstått nu – är mycket framgångsrik i den branschen.

Ben Gorham var inget skolljus men blev, först, proffs i basket i Italien och Tyskland, vilket jag heller inte kände till, eftersom sport i alla former ligger utanför det jag för egen del intresserar mig för.

Men omständigheterna gjorde att han, när han återkom till Sverige där allting startade, bytte bana och blev entreprenör i parfymbranschen. Också i den blev han så småningom framgångsrik, dock efter att först ha fått kämpa länge. Vad jag har förstått är hans parfymer mycket dyra och speciella. Här tycks han ha haft god hjälp av sin stora och mycket känsliga näsa, också av några riskkapitalister som var beredda att satsa sina pengar på hans projekt.

Inte min värld det senare heller. Men det finns, just i dessa dagar, en aspekt av honom och hans framgångar jag vill lyfta fram: Föräldrarna var invandrare, han från Canada, hon från Indien, men de skildes, och Ben och hans syskon kom sedan att bo hos modern i Toronto i Canada och i New York. Framgångarna i doftbranschen kom inte snabbt, men de kom, och Ben Gorham och andra som är hans likar har bidragit till att göra svenska produkter kända över världen.

Ben Gorhams värld är inte min, och det märktes också i hans musikval. Bortsett från några få artister – Etta James, Otis Redding och Johnny Cash – var det mesta av det han spelade okänd mark för mig, kanske för att han spelade så pass mycket rap/hiphop.