Sommar i P1 med Edvard Moser

Jag valde själv latinlinjen när jag gick i gymnasiet, så jag är inte särskilt förtrogen med fältet fysiologi eller medicin, där Edvard Moser tillsammans med sin hustru och ytterligare en forskare belönades med nobelpris år 2014. Men det han berättade om sitt forsknings/kunskapsfält i sitt Sommar-program i dag var fullt tillräckligt för att jag i egenskap av nyfiken normallyssnare skulle förstå, vad han hade ägnat sitt liv åt.

Åtminstone vad gäller familjebakgrunden och barndomen och ungdomen var Moser relativt utförlig: beskrev inte bara sina tidiga år på Harøya i Møre og Romsdal i bibelbältet på den norska västkusten, varifrån en osedvanlig nyfikenhet och läroförmåga förde honom vidare i livet. Föräldrarnas flytt från Tyskland till den här delen av Norge så tidigt efter kriget utgör redan det en ovanlig fond till hans utveckling, och till den kommer dessutom det faktum att de kom från en religiös miljö – det fanns präster i släkten – och absorberades av en annan. Den naturvetenskapligt orienterade Edvard distanserade sig en smula från detta familjearv, inte genom att bli ateist men väl agnostiker.

En del av den musik – mycket väl vald – han spelade tangerade den här trosanknutna problematiken, så till exempel Isabel Parras ”Gracias a la vida” och två norska skivinspelningar som jag, annars ganska hyggligt förtrogen med norsk musik, inte kände till; båda var dessutom suveränt bra: Odd Børretzens ”Noen ganger er det all right” och en fantastiskt fin insjungning av ”Nærmere deg min Gud”, gjord av Ole Paus och Ole Thomsen.

Närmast självklart spelade han förstås Ane Brun, som jag har hört live i Stockholm, dessutom också Pink Floyd, som liksom Brun finns i min egen skivsamling. Och för att nämna ytterligare en artist som jag har hört live: isländska Björk.

Sverige förekom i skivlistan genom en svensk-norsk samproduktion, Jan Erik Vold, Bobo Stensson, Palle Danielsson med flera i ”Skillingsvise”, och om att Edvard Moser är en brett bildad människa, inte bara fackidiot, vittnade inte bara hans skivval utan också att han uppenbart var bekant med Vold i hans egenskap av poet.

En del av det han sa i programmets avslutande del vittnade dessutom om att Moser knappast är någon politisk mörkman.

Sommar i P1 med Liza Marklund

Jag känner inte Liza Marklund personligen, men jag har läst och sett filmatiseringar av ett antal av hennes Annika Bengtzon-deckare – hennes deckarhjälte är liksom hon själv var kvällstidningsjournalist, på en tidning som har lånat drag av både Expressen och Aftonbladet men mest av Expressen, där Marklund har arbetat längre. Det här är i och för sig inte så viktigt, men Marklund kan alltså den redaktionella miljö där hennes deckarhjältinna jobbar. Fast i många av sina deckaräventyr hamnar Annika Bengtzon solo – annars skulle det ju inte bli lika spännande.

Liza Marklunds återkomst som sommarpratare i dag hade som viktigaste utgångspunkt, att hon nu sätter punkt för bokserien om Annica Bengtzon.

Böckerna om Annica Bengtzon har, med två undantag, kommit relativt regelbundet och planenligt.

Det första uppehållet förorsakades av väninnan Anna Lindhs död – det kändes inte lika lätt att skriva om fiktiva mord när man hade upplevt ett på så nära håll. Det var förresten Mona Sahlin, en annan medlem av samma kompisgäng, som ringde Liza morgonen efter mordet och berättade, vad som hade hänt.

Liza Marklund berättade själv i sitt Sommar det jag och många andra redan visste, att hon är sosse. Hon utredde inte närmare sin politiska tillhörighet, men den följer väl av hennes egen norrbottniska bakgrund. Hennes program innehöll också ett åtminstone i programmet tämligen omotiverad högerkrok mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, känd som vänsterpartist. Linderborg tillägnades en av skivorna hon spelade, Sovjetunionens nationalsång med Röda arméns blåsorkester.

Det som stack ut i hennes musikval också i övrigt var sådant som ”The Star-Spangled Banner”, ”Deutschland, Deutschland, überalles” och ”Sverige, Sverige, fosterland” med Ultima Thule.

Men vi fick höra också Suzanne Vega, Stakka Bo, Madonna och Avicii för att nämna några till.

Det andra uppehållet i den regelbundna utgivningen av böckerna om Annika Bengtzon förorsakades av att äldsta dottern, med just namnet Annika, plötsligt och oväntat drabbades av cancer.

Men den historien slutade lyckligt.

Melodikrysset nummer 27 2015

Den plötsliga värmeböljan har, trots att vi har fläkt, förvandlat vår lantliga boning till något bastulikt. Öppnar man en dörr eller ett fönster, får det ingen effekt, eftersom det är lika varmt där ute, och dessutom får man då in flugor, som också de gör sitt bästa för att hålla en vaken. Jag har ett par nätter, bland annat i natt, försökt parera det här genom att sova i min laminostol i TV-rummet.

Men upp kom jag, som vanligt i god tid för Melodikrysset.

Som mina läsare har kunnat konstatera, har jag en hygglig bredd i mitt musikkunnande, men också jag har luckor. Att dessa ofta finns i den utländska populärmusiken från 1980-talet har säkert som främsta förklaring, att jag då dels läste godnattsagor för våra barn på kvällarna, dels använde övrig kvällstid till att skriva recensioner.

Så den amerikansk-brittiska gruppen Foreigner som under det aktuella årtiondet gjorde ”I Wanna Know What Love Is” minns jag faktiskt inte.

Och av samma skäl kommer jag inte i håg Chris de Burghs ”Lady In Red” från 1986.

Annat, däribland dansbandsartad musik, har jag försökt hålla ifrån mig. Men Christer Sjögrens och Vikingarnas tyska utflykter minns jag i alla fall, och det är ju inte särskilt långsökt att översätta ”Du är min sommar Marie” till ”Schenk mir den Sommer Marie”.

Alla de coverprogram som görs i TV4 orkar jag inte följa, men inte bara Magnus Uggla utan också Olle Ljungström har jag lyssnat på var och en för sig. Ljungströms ”Jag och min far” är för övrigt en bra låt.

Som mina läsare vet, följde och kommenterade jag hela Melodifestivalen. Där hörde jag bland annat Mariette i ”Don’t Stop Believing” med Miss Li bland upphovspersonerna.

Steget från den till ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” kan tyckas långt, men det finns en sammanbindande länk: Thore Skogman, som tillsammans med Sigge Fürst sjöng den här sången, valturnerade tillsammans med Sten Andersson (S), och han gjorde det av politisk övertygelse, och Miss Li har jag hört vid en socialdemokratisk partikongress.

Det här betyder dock inte att jag för den skull haussar allt Skogman och Miss Li gör – båda har gjort mycket bättre saker än det som spelades i dagens kryss.

En suveränt bra vokalgrupp är The Real Group, som vi i dag hörde i ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Omdömet om dem fäller jag varken för att jag gillar andlig musik eller för att gruppen när den här skivan spelades in som en av medlemmarna hade Peder Karlsson, vars båda föräldrar jag kände (mamman är död) och som helt nyligen var hemma hos oss för att intervjua min hustru.

Därifrån kan steget tyckas vara kort till ”Det är en ros utsprungen”, men även om min hurdalsros just nu är översållad av blommor, är det nog inte riktigt rätt årstid att spela den här gamla jul-, inte julipsalmen.

Jag hade när det begav sig en stark dragning till proggen, men det är ju inte liktydigt med att jag för den skull måste hata all kommersiell pop- och schlagermusik. Stikkan Andersson hade talang för båda de här genrerna, och även om ”Det blir inget bröllop på lördag” inte hör till hans främsta alster, är det en ganska kul låt.

Vi går i mål i dag med två filmmelodier, båda kända genom utmärkta filmer.

Den första är hämtad ur ”Forrest Gump” från 1994 och med Tom Hanks i titelrollen.

Den andra är Ingrid Bergman-Humphrey Bogart-klassikern ”Casablanca” från 1942, som bland annat lever med hjälp av sitt musikaliska tema, ”As Time Goes Bye”.

Sommar i P1 med Saga Becker

Jag har homosexuella i min vän- och familjekrets och har, även om jag själv är heterosexuell, inga problem med att acceptera andras homo- eller transsexualitet. Saga Beckers Sommar-program i dag handlade om hennes egen vandring från manlig till kvinnlig könsidentitet och framför allt alla jävligheter som drabbar en ung människa, till synes född som man men med en allt större identifikation med kvinnligt kön.

Sådana här processer är ofta smärtsamma. Bland det Sara Becker berättade om fanns tidig utstötning ur klassen, övergrepp hon utsattes för när hon sökte sig fram i den för henne nya sexuella världen, självskador, ätstörningar och självmordstankar.

Att hon har ombetts göra dagens Sommar har dock mer att göra med en ämnesrelaterad – men inte hennes egen – historia, Ester Martin Bergsmarks långfilm ”Nånting måste gå sönder”, för vilken hon 2015 fick en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hon nämnde också det här, men mer som en revansch.

Saga Beckers musikval till sitt sommarprogram rymmer artister som Ane Brun, Björk Guðmundsdóttir, Anthony & The Johnsons och The Who (plus en låt tillägnad mamma, ”Oh Carol” med Neil Sedaka), och jag har inget mot det övriga hon spelade heller.

Men med risk för att bli tjatig: Det här var ett program med ett mycket angeläget innehåll, men frågan är om det hörde hemma i just Sommar.

Sommar i P1 med Kenneth Macartney

Kenneth Macartney är Kanadas ambassadör i Sverige men talar, om än med viss brytning, svenska helt flytande. En gång i världen kom han som utbytesstuderande till Sverige, Falun närmare bestämt, där han efter att ha gjort samma sak hemma i Kanada tog studentexamen en gång till.

Mot bakgrund av varför han nu är här var det föga förvånande att han slog broar mellan sitt hemland och sitt tjänstgöringsland, och det finns förvisso likheter mellan de här båda länderna, till exempel i fråga om det nordliga geografiska läget och vurmen för ishockey. Men de kulturella broar han slog omfattade också kultur. Han nämnde att en kanadensisk konstnärsgrupp, Group of seven, tog intryck av skandinaviskt landskapsmåleri, av konstnärer som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad.

En ganska stor del av sitt eget land lyckades han täcka in genom att berätta om den långa cykeltur – 500 mil – han och hans brorsa företog från hemmet i Victoria på Vancouver Island till OS i Montreal 1976. 40 dagar tog det. Kolla själva på kartan – det rör sig om en cykeltur som sträcker sig i stort sett över hela den nordamerikanska kontinenten.

Hans beskrivning av sitt hemland är, det bör man hålla i minnet, gjord av en diplomat, men till hans fördel talar ändå att han inte väjer för att berätta om det landets ursprungsfolk, indianer och inuiter, har utsatts för. Han berättade till exempel på den behandling – avskiljande från föräldrarna och skolgång med anglifiering som målsättning – inuiternas barn fick genomlida.

Och sympatiskt nog nämnde han med gillande de nya kanadensare som har kommit till landet från icke-europeiska länder, berättade bland annat en rar historia om hur en snöboll mot en grupp av nyanlända skolelever av ugandiskt ursprung leder till ett uppsluppet och förbrödrande snöbollskrig. Ugandierna lär sig snabbt! Macartney spelade, som en brygga till ugandierna, somaliern ”Wavin’ Flag” med K’naan.

Kanske var det mot den här bakgrunden logiskt att den enda svenska artist han spelade på skiva var Laleh.

Annars var musiken kanadensisk. Många av artisterna är välkända också här, sådana som Bryan Adams, Joni Mitchell och Neil Young, och Leonard Cohens ”Bird On the Wire” fick vi höra med K D Lang.

Elisapie Isaac är kanadensiska med inuitisk mor.

Och fransk-kanadensarna representerades av Fred Pellerin.

Sommar i P1 med Georgios Karpathakis

Giorgios Karpathakis hade ett mycket angeläget ämne för sitt Sommar-program, ADHD. Inte så att jag själv är drabbad av det men jag känner andra som på olika sätt har drabbats av den här funktionsrubbningen.

Karpathakis berättar hur den här störningen tidigt gjorde hans förhållande till skolan milt talat problematiskt, hur det ledde till konflikter och flyktförsök, så småningom med allt flitigare användande av droger, också desperata försök att slippa alltsammans genom att ta sitt liv.

Till slut kom han ändå på fötter efter att ha fått en ADHD-diagnos och, kanske främst, då förstå sig själv. ”Kriget med mig själv” var, för att citera Imperiet, slut. Nu försöker han hjälpa andra i samma situation.

Hans berättelse är mycket angelägen, så också hans ärende.

Ändå känner jag mig tveksam till att det här fick fylla just ett Sommar-program. När det här programmet startades, var programdevisen ”Lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”.

Något lättlyssnat utgjorde Karapathakis’ program inte i någon av de här miljöerna.

Och ser vi till musikvalet, spelade Karpathakis visserligen ytterligare några kända namn, till exempel Tracy Chapman, Mauro Scocco och Simon & Garfunkel, men det mesta av musiken var med all sannolikhet okänd mark för de traditionella Sommar-lyssnarna.