När politiken blir teater

Daniel Suhonen skrev boken om Håkan Juholts uppgång och fall, ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard, 2014). Det är en bok på in emot 550 sidor, så väldokumenterad – Suhonen har på något sätt fått tillgång till de under en tjugoårsperiod hemliga protokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och har sannolikt också haft uppgiftslämnare, som har stått honom bi – att de i boken agerande politikerna uppenbarligen inte har funnit det meningsfullt att dementera eller försöka lägga till rätta.

Att banta ner allt detta till en fungerande teaterpjäs är därför ingen lätt uppgift, men jag tycker ändå att Stina Oscarssons scenversion, också kallad ”Partiledaren som klev in i kylan”, med premiär i går på Uppsala stadsteater, är sevärd.

Daniel Suhonen har – berättade han själv för mig under samlingen före premiären för särskilt inbjudna gäster; jag känner Suhonen en smula ända sen han var ganska ung – fått läsa manus i förväg, och i det tryckta programmet kan man om pjäsen läsa ”av Stina Oscarsson efter boken av Daniel Suhonen”.

Och en del av det som Håkan Juholt (trots utseendeolikheten utmärkt spelad av Aksel Morisse) säger, sådant som en bit ur det tal Juholt höll för den socialdemokratiska partikongressen – jag var där – när han valdes till ordförande och en bit ur det avskedstal han höll i Oskarshamn när han avgick, känner jag själv igen.

Mer problematiskt är det att knyta flertalet av de repliker som yttras vid till exempel VU-sammanträdena till bestämd person, och jag tror inte heller att det har varit manusförfattarens eller regissörens (Ulla Kassius) avsikt att ge föreställningen en dokumentär karaktär av den typen – den normala teaterpubliken vet ändå inte vilka VU-ledamöterna 2011-2012 var.

De nio agerande skådespelarna, flera av dem för övrigt mycket yrkeskunniga, har också i olika delar av pjäsen olika roller. I dess början agerar de publik i ett Folkets hus någonstans, en publik som väntar på Daniel Suhonen, som ska berätta om sin Juholt-bok. Utöver VU-ledamöter spelar de också det mediauppbåd som jagar Juholt. En av dem (Moa Silén) spelar Juholts nya kärlek, hon som visar sig ha en förskingring i bagaget och vars hyresandel Juholt, måhända i naiv oskuld, lät Riksdagen betala. Flertalet i publiken kan säkert identifiera Mona Sahlin, men lika säkert har flertalet ingen aning om vem PR-mannen (och tidigare SSU-ordföranden) Niklas Nordström är.

Stina Oscarsson försöker alltså inte idealisera Håkan Juholt, och det förefaller vid pjäsens slut inte helt orimligt att han väljer att avgå. Men till det senare bidrar – det framgår med all önskvärd tydlighet – också partivänner i olika positioner, socialdemokrater som ogillar Juholts vänstergir.

Allt detta får vi se med fanborg på scenen och uppbackat av sånger som ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”.

Det var fullsatt vid premiären, och jag såg förstås en del kända socialdemokrater i publiken, till exempel det socialdemokratiska partidistriktets nyligen avgångna ordförande Agneta Gille. Jag vet inte hur mina partivänner reagerade, men skratten (och några spontana applåder) under föreställningens lopp tydde på att publiken förstod vad den här pjäsen ville säga, och när den var slut ropades ensemblen in tre gånger och fick varma applåder.

* * *

När vi efter föreställningen var på väg till garderoben, gick vi förbi Daniel Suhonen, men han var upptagen av ett annat samtal, så jag fick inte tillfälle att prata mer om pjäsen med honom.

I stället träffade jag (och lite senare även Birgitta) en gammal vän från Laboremus-tiden, Jonas Sima, senare filmare och filmkritiker på Expressen, även kolumnist i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Han hade sett föreställningen tillsammans med dottern Jonna Sima, numera på LOs Arbetet.

Birgitta och jag hade först tänkt äta ute efter teatern men bestämde oss för att i stället köpa två rejäla sushi på den japanska restaurangen på Centralstationen och sen äta hemma.