Märklig schlagerdeltävling

Alla som läser mina melodikrysskåserier på lördagarna vet att jag är hyggligt kunnig om olika förgreningar av populärmusiken genom tiderna. Mängder av artister, låttitlar och refränger har fäst sig i mitt liksom i många andras minne.

Eftersom jag var på annat i lördags kväll, har jag först i dag haft chansen att se den första av deltävlingarna i årets melodifestival, den från Göteborg, och trots att jag nyss såg återutsändningen, finns det – trots att jag har vad man brukar kalla ett gott melodiminne – inte en enda av bidragen som jag skulle gå i land med att ens till någon liten del återge.

Som jag tidigare har tvingats konstatera: Dagens melodifestivaler är mer scenshow än tävlingar i sång och musik.

Ser man Eric Saades ”Sting” som just scenshow, rask och rytmisk och väl inövad sådan, och just det är kriteriet på vem som bör vinna, var hans placering helt begriplig.

Jessica Anderssons ”Can’t Hurt Me Now” hade inte de kvalitéerna – men hon fick säkert en massa röster av den en smula äldre delen av publiken i kraft av att hon är känd bland de här lyssnarna/TV-tittarna.

De lite mer barnsliga röstade i stället på ”Hello Hi” med Dolly Style, som gick vidare till andra chansen.

Den andra andra chansen-låten, ”Det rår vi inte för”, minns jag inget av i skrivande stund, så i det fallet blir det inte ens någon elakhet.

I pressen har jag hunnit se att både TV-tittarna och sångerskan, Molly Pettersson Hammar, lär vara bestörta över att den senares bidrag, ”I’ll Be Fine”, inte kom i final eller ens fick en andra chans.

Själv är jag i det fallet inte det minsta förvånad.

Regeringssamarbete högerut sänker estniska (S)

Inträdet i en regering, som leds av det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), har inte stärkt stödet för de estniska Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond – tvärt om. Opinionssiffrorna för det länge framgångsrika socialdemokratiska partiet sjunker mätning för mätning och är nu, i en alldeles färsk mätning från Turuuuringute AS, nere på låga 16 procent, vilket är lägre än resultatet i förra valet, 17,1 procent. Då ska man veta att estniska (S) tidigare har legat något tiotal procentenheter högre och i enskilda mätningar rent av varit landets största parti.

Den socialdemokratiske partisekreteraren, Indrek Saar, har egentligen ingen bra förklaring på den här nedgången – hoppas till och med på att valet ska resultera i en regering, ledd av den socialdemokratiske partiledaren Sven Mikser – men ger ändå indirekt en rimlig förklaring i sin kommentar till Keskerakonds, Centerpartiets, opinionsframgång: den, tror Saar, har sin orsak i att ”folk vill ha ett samhälle som har ett mer mänskligt ansikte och som är mer socialt rättvist”.

Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska och av flertalet av Estlands ryssar stödda centerparti stöds enligt den här undersökningen av 26 procent. (I förra valet stöddes partiet av 23,3 procent.)

Det nyliberalt anstrukna Reformierakond (Reformpartiet), som leder regeringen, klarar sig betydligt bättre än Socialdemokraterna och får i den här mätningen 22 procent. Men det är långt från det mycket höga stöd partiet tidigare har haft – i senaste riksdagsvalet fick partiet till exempel 28,6 procent av rösterna.

Reformpartiet hade tidigare regeringssamarbete med det kristna, socialkonservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i förra valet hade stötts av 20,5 procent av väljarna men som gradvis tappade i popularitet. Inte heller nu, i opposition, har IRL vunnit tillbaka den styrkan, men dess aktuella stöd, 15 procent, ligger obehagligt nära sossarnas i den nu genomförda opinionsmätningen.

Också den här mätningen indikerar, att ytterligare två borgerliga partier kan vara på väg att forcera den estniska femprocentsspärren.

Både Vabaerakond (Fria partiet) och Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa Folkpartiet) får sex procent.

Socialdemokratiet största parti enligt ny dansk undersökning

Ett långt liv i opinionsundersökningsbranschen har lärt mig att inte dra alltför tvärsäkra slutsatser av enstaka undersökningar.

Detta sagt därför att en alldeles färsk dansk opinionsundersökning, genomförd av Gallup och också infogad i Berlingske Barometer, innehåller några anmärkningsvärda resultat.

Enligt den här mätningen är Socialdemokratiet för första gången på länge största parti med 24,2 procent, ett stöd som lyfter partiet till en nivå det inte har legat på sen valet 2011, då partiet kom upp i 24,9 procent. Riktigt lika högt kommer partiet inte i den sammanvägning av mätresultat från senare tid som utgör Berlingske Barometer: 23,1 procent.

I Barometern är fortfarande borgerliga Venstre med 23,4 procent större än Socialdemokratiet, men i den aktuella undersökningen får Venstre bara 22,7 procent och ligger alltså på andra plats. Nu verkar Venstre hur som helst ha lagt sig på en märkbart lägre nivå än i valet 2011, 26,7 procent.

Här måste man infoga, att styrkeförhållandena mellan blocken fortfarande inte indikerar något stöd för fortsatt vänsterregering: Den sittande socialdemokratiska/socialliberala regeringen och dess stödpartier på vänsterkanten får i den här undersökningen ett sammanlagt stöd av 45,6 procent, vilket skulle ge 81 mandat, medan den borgerliga oppositionen stöds av 53,6 procent, vilket skulle ge 94 mandat.

Ett av problemen med Socialdemokratiets tillväxt är i det här perspektivet, att den delvis tycks ha skett på bekostnad av partierna inom vänstern i övrigt i vid mening.

Ganska knackigt går det framför allt för Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre. Det här partiet stöddes i valet 2011 av 9,5 procent av väljarna, men det står numera och stampar på en betydligt lägre nivå: I Berlingske Barometer är stödet för partiet 7,3 procent, och i den aktuella gallupundersökningen bara 6,6 procent. Tidningen Information ägnade här om dan en mycket lång artikel åt att analysera den nedgång för RV, som egentligen började redan under partiets förra ledare, Margrethe Vestager, men som har fortsatt efter det att hon blev EU-kommissionär och som partiledare ersattes av Morten Østergaard. En av de förklaringar som presenteras i Information är att bara 23 procent av danskarna är positivt inställda till Østergaard, medan hela 37 procent är negativt inställda; 8 procent säger sig inte känna till honom.

I en artikel i Berlingske, som har sin utgångspunkt i gallupmätningen, redovisas varifrån Socialdemokratiet har hämtat de väljartillskott, som konstituerar resultatet i februarimätningen:

Socialistisk Folkeparti, 43.981
Radikale Venstre, 27.237
Venstre, 16.477
Liberal Alliance, 6.155
Det Konservative Folkeparti, 5.662
Nya väljare 14.774

Socialdemokratiet har tappat väljare till

Dansk Folkeparti, 70.687
Enhedslisten, 13.917

Könsfördelningen bland socialdemokratiska väljare är 52,6 procent kvinnor och 47,4 procent män.

Av S-väljarna hade 22,0 procent en årsinkomst under 199.000 kronor, 61,1 procent tjänade 200.000-599.999 kronor och 7,3 procent över 600.000 kronor.

Deras åldersmässiga fördelning är
18-24 år, 6,3 procent
23-39 år, 21,6 procent
40-65 år, 46,2 procent
65+, 25,9 procent
(Lägg märke till de låga talen för de yngsta)

Yrkesfördelningen är följande:
Arbetare, 19,8 procent
Tjänstemän, 30,5 procent
Egenföretagare, 2,4 procent
Lärlingar/elever/studerande, 4,9 procent
Pensionärer, 35,1 procent
Arbetslösa, 4,8 procent

Men låt oss återvända till den aktuella gallupundersökningen, i meningen partisympatier:

Socialistisk Folkeparti stöds i den av 6,2 procent mot 6,6 procent i Barometern och 9,2 procent i folketingsvalet 2011.

Konkurrenten Enhedslisten får 8,6 procent mot 8,9 procent i Barometern och 6,7 procent i folketingsvalet 2011.

Dansk Folkeparti ligger trea i partiligan med 20,0 procent mot 20,7 procent i Barometern och 12,3 procent i folketingsvalet 2011.

Konservative Folkeparti får i den aktuella mätningen 4,3 procent mot 4,3 procent också i Barometern och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance stöds av 5,6 procent mot 5,0 procent i Barometern och 5,0 procent även i valet 2011.

Norge: Arbeiderpartiet ensamt större än regeringen och dess stödpartier

Det går inte så bra för den blå-blå regeringen i Norge: En kaotisk debatt om förbud mot tiggeri, som till slut inte ändade i det landsomfattande förbud regeringen ville ha. Striden om försäljning av statliga företag, som i stort sett ändade i status quo. Strid med miljörörelsen om oklara miljömål. Strejken mot arbetsmiljölagen. Debatten om asylbarnen och en del annat.

Det här med all sannolikhet satt sina spår i den senaste opinionsmätningen, gjord av Nordfakta för Klassekampen och Nationen. Enligt den får de båda partier som sitter i regeringen, Høyre och Fremskrittspartiet, sammanlagt bara 34,3 procent. Här hjälper det inte ens om man räknar in de båda mittenpartier, som formellt stöder (men ofta obstruerar) regeringens förslag. Arbeiderpartiet skulle, om den här undersökningen vore ett valresultat, ensamt få fler stortingsledamöter, 79, än regeringen och dess båda stödpartier i Stortinget tillsammans, 78.

Arbeiderpartiet ökar med 1,2 procentenheter till 41,3 procent, vilket är långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Sosialistisk Venstrepartis fortsatta öde i Stortinget är även enligt den här undersökningen osäkert. Partiet minskar med 0,6 procentenheter till 3,8 procent och ligger därmed inte bara under sitt valresultat 2013, 4,1 procent, utan också under fyraprocentsspärren.

Men det är alltså Arbeiderpartiet som ökar, inte yttervänsteralternativet Rødt, som i den aktuella mätningen stöds av 1,2 procent (- 0,2 procentenheter). I förra valet fick det här partiet 1,1 procent av rösterna.

Inte heller lyckas Miljøpartiet De Grønne, som i Norge inte tar ställning i blockpolitiken. Det här partiet, som i stortingsvalet 2013 stöddes av 2,8 procent, får här stöd av 2,9 procent, – 0,4 procentenheter om man jämför med förra mätningen i serien.

Men Arbeiderpartiet kan vid en kommande regeringsbildning säkert få stöd av Senterpartiet, som det bildade regering tillsammans med fram till valet 2013. Senterpartiet backar visserligen i den aktuella mätningen med 1 procentenhet, men befinner sig med 5,1 procent tryggt ovanför spärren. I valet 2013 samlade partiet stöd av 5,5 procent.

Norska media spekulerar också i att Arbeiderpartiet kunde tänkas få Kristelig Folkeparti att byta sida. I valet 2013 fick det här partiet stöd av 5,6 procent. I den aktuella mätningen lägger 4,5 procent sin röst på KrF, vilket jämfört med förra mätningen innebär en minskning på 0,5 procentenheter.

Den sittande regeringens andra stödparti i Stortinget, liberala Venstre, som i valet stöddes av 5,2 procent, låg ett tag under spärren men ökar nu med 1,1 procentenheter till 4,9 procent.

Återstår så de båda partier som formellt sitter i regeringen.

Høyre tappar 0,7 procentenheter och stöds nu bara av 21,9 procent mot 26,8 procent i valet 2013.

Regeringskollegan Fremskrittspartiet ökar enligt den här undersökningen med 0,5 procentenheter, men det resultat partiet då landar på, 12,4 procent, ligger fortsatt långt under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent.

Värt att notera i artikeln om den här undersökningen i Klassekampen är också att Arbeiderpartiet i Trøndelag stöds av hela 57 procent och att regeringspartiet Fremskrittspartiet i samma landsdel stöds bara av 2 procent.

Finland: Slut på Centerns uppgång?

De finländska gallupundersökningarna om politiska sympatier ger sins emellan något olika resultat.

När det gäller den senaste av dem, Tiettoykkönens för Iltalehti, har jag också tillgång bara till resultaten för de fyra största partierna.

Störst i den här unersökningsserien är fortfarande Suomen Keskusta (Centern) med 25,4 procent. Men jämfört med förra mätningen har partiet minskat med 1,2 procentenheter. Dock ligger partiet, nu i opposition, skyhögt över sitt valresultat 2011, 15,8 procent.

Enligt den här undersökningen har det ledande regeringspartiet Kokooomus (Samlingspartiet) upphört att tappa väljare och får nu stöd av 17,8 procent mot 17,7 procent i november. Men det är fortsatt en bra bit under valresultatet 2011, då partiet med 20,4 procent blev största parti.

Därmed är Samlingspartiet enligt den här undersökningen också något större än Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), som backar med en knapp procentenhet och nu stöds av 16,5 procent.

Populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna) går det fortsatt utför med. Partiet får nu 15,3 procent mot 15,7 procent i förra mätningen och 19,1 procent i förra valet.

Melodikrysset nummer 6 2015

För egen del tyckte jag inte just något var särskilt svårt i dagens melodikryss, men när jag ibland hör Anders Eldeman berätta om lösarnas reaktioner, inser jag att mycket av det jag tycker är urenkelt är svårt för andra, medan det jag får fundera över är hur lätt som helst för många andra.

Vi kan ta det sista först.

Det är klart att jag som gammal melodifestivallyssnare känner igen Carolas ”Fångad av en stormvind”, men vem var det som sjöng den här? Ledbokstäverna, inte rösten, gör att jag kommer fram till att det var Amanda Jenssen, som jag knappast skulle komma på idén att skaffa skivor med. Den här insjungningen visar sig dessutom härröra från en säsong av ett TV-program, ”Så mycket bättre”, som jag inte har sett något alls av.

Däremot, för att fortsätta med det TV-anknutna, minns jag mycket väl Charlotte Nilssons segermelodi i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1999, ”Tusen och en natt”, även om den här gjordes i engelskspråkig version, ”Take Me To Your Heaven”.

Vi kan fortsätta på linjen svenska örhängen.

CajsaStina Åkerström fick ett sådant med Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Och en ännu mer långlivad landsplåga blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom (som här inte sjöng den på svenska).

Owe Thörnvist har jag musikaliskt följt allt sedan 1950-talet, så småningom också blivit personligt bekant med. Jag har det mesta av och med honom. I dag hörde vi honom tillsammans med Ulla-Bella i ”Titta, titta” (1956).

Monica Zetterlunds samtliga skivor finns i min samling, men när jag i början av dagens kryss hör ”Sakta vi gå genom stan”, hör jag genast, att det inte är hon utan Edda Magnason som sjunger. Jo, jag har sett filmen och har Eddas CD.

Ishockey är ju inte precis mitt intresseområde, men en gång i världen var Sven Tumba Johansson ett så stort namn inom sporten, att alla till och med förlät honom för insjungningen av ”Ishockey-Polka”.

Som en övergång till det utrikiska kan vi ta ”All of Me”, ursprungligen en stor hit genom inspelningar av till exempel Billie Holiday och Frank Sinatra men här hörd i en svensk version med Sone Banger och Ove Lind. Ove Lind har jag faktiskt hört live vid en av de legendariska midsommar- eller fiskarfesterna – jag minns inte vilket – på Sågplan i min gamla hemby Juniskär söder om Sundsvall.

Och självklart hör jag till dem som förr i världen följde ”Familjen Adams” i TV.

Därmed är vi definitivt inne på dagens utrikiska inslag.

Sista ordet i ”Musica e” hittar man på nätet med olika och olika placerade accenter, men nog var det Eros Ramazotti – none of my favorites – som sjöng, och han kommer från Italien.

Fast jag är ju ingen stor Roy Orbison-fan heller. ”In Dreams” hette låten han hördes i.

Om ”Miss Saigon” har jag ingen riktigt berättigad uppfattning, eftersom jag inte har sett den. Men det var alltså ur den ”The Last Night of the World” var hämtad. Och jag har lärt mig, att den har anknytningar till ett verk jag känner till, ”Madame Butterfly”.

I kväll ska jag faktiskt se en scenföreställning, fast av ett helt annat slag.

Kongressöppning på skiva

På 1960-, 1970- och 1980-talen uppstod det inom arbetarrörelsen något som man skulle kunna kalla för en särskild kongressöppningskultur. Mycket av det här kom att bandas och också återges på skiva.

Det här är naturligtvis – om man bortser från den mer skivaffärsinriktade utgivningen från salig a disc – i allmänhet inte återutgivningsbart som kommersiella CD, men arbetarrörelsen i dess vidaste mening borde ju utan några vådsamma kostnader kunna göra allt det här tillgängligt igen för intresserade, till exempel genom den reproduktionsteknik som används av Smithsonian Folkways i Washington. Utgivningen kunde ju bli en gren av Arbetarrörelsens arkiv och blbliotek, som med all sannolikhet redan har det mesta av det inspelade material jag här talar om.

Metallindustriarbetareförbundet gav till exempel under en period regelbundet ut LP-skivor med material från sina kongressöppningar. I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) gav jag under sammelrubriken Kampsånger ett då aktuellt exempel. Märk att min bedömning av skivan är kritisk, men det hindrar inte att den skulle passa i en återutgivning av det slag jag föreslår:

Metallkongressen 1981 finns redan dokumenterad på skiva: ”Arbete och gemenskap” (a disc BS 810607). Medverkar i denna solidaritetskavalkad med text, sång och musik vid kongressöppningen gör Göran Fristorp, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Kristin Hedmark, medlemmar ur Radiosymfonikerna under ledning av Sixten Strömvall, Leif Strands kammarkör och Arne Domnérus’ nontett. Trots det imponerande uppbådet har det inte blivit någon riktigt bra platta. Göran Fristorp kommer någon gång snubblande nära det Birger Norman i sina ironiska mellantexter kallar ”smeten som väller ut ur ljudtapeten”. En matta av jazzmusik döljer (snarare än kryddar) de musikaliska rötterna hos både baxnings- och pålarsånger och internationell folkmusik på skivan. Men ett och annat är bra, så ”Gambiansk High Life”. Och Georg Riedels ”Bilder från Norden”, där musiken bara är sig själv.

Brunnsvik i våra röda hjärtan

Brunnsviks folkhögskola var under årtionden en av den svenska arbetarrörelsens hjärtpunkter. Bland rektorer och lärare samt i många årskullar av elever hittar man människor utan vars arbete och vunna insikter svensk arbetarrörelse inte hade blivit vad den åtminstone en gång var.

Vad som sedan kom kunde vara värt en särskild diskussion, men när Hans Haste i början av 1980-talet gav ut en LP med anknytning till skolan, var den fortfarande en legend. I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) skrev jag om den här skivan i en samlad recensionsartikel med titeln Kampsånger:

”Brunnsvik har alltid varit en sjungande skola. Det har varit sång till morgongröten och dagens övriga måltider, sång till vardags och vid samkväm”, skriver Hans Haste på baksidan av LPn ”Brunnsvik” (Pogo-plattan PPLP 111, utgiven i samarbete med Brunnsvikarnas förbund). De unisona sångerna på skivan är bandade live på Brunnsvik. Dessutom sjunger Björn Ehrling. En rad av de mest kända rörelsesångerna finns med: ”Vi bygger landet”, ”Till seger” och ”Oss alla unga”. Och då inte bara kampsångerna utan också annat som är karaktäristiskt för Brunnsviks- och Tidens sångboks-traditionen: Dan Andersson, Erik Axel Karlfeldt och Carl-Michael Bellman. Björn Ehrling har gjort en utmärkt inspelning av ”Gyris Anders gånglåt” (”Si god afton…”). Också Karl-Erik Forslunds ”Brunnsvikssången” är rolig att få på skiva. Däremellan läser Helena Brodin dikter av Forslund, Ragnar Jändel, Harry Blomberg och Stig Sjödin.

Med rötter i Sandviken

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) gav jag i en översiktsrecension kallad Kampsånger plats åt en LP som speglade det vitala kulturlivet i Sandviken:

Stig Sjödin har skrivit text/dikt till Hans Eklunds final ur ”Symfoni nummer 4”, som uruppfördes vid invigningen av nya Folkets Hus i Sandviken, de båda upphovsmännens hemstad. Musiken innehåller slingor av ”Arbetets söner” och ”Svarta präster”. I Stig Sjödins dikt ”Hjalmar Branting in memoriam” finns ett tänkvärt budskap: ”I de förenklade motsatsparen finns sällan / någon sanning som täcker hela verkligheten. / Du tolkar inte livet med uppror och extas. / De måste paras med analys och kyla.” Sjödin läser själv. Sandvikens orkesterförening med Ulf Sandborg som dirigent spelar. På baksidan av LPn som heter ”Hjalmar Branting in memoriam” (Sandvikens orkesterförening och Sandvikens Folkets Hus-förening, SAND 7 A-B, distribution Folkets Hus, 811 00 Sandviken, telefon 026/27 09 90), kan man höra August Södermans ”Svenskt festspel” och Ludwig van Beethovens ”Symfoni nummer 7, sats 2”.

Sinatra-CD med Roger Pontare och Sandviken Big Band

Från en vän i kretsen av bloggläsare och -kommentatorer, Urban Sjölander, får jag en CD, utgiven redan 1995: ”Sinatrafied” (Sittel SITCD 9226) med Roger Pontare och Sandviken Big Band.

Att ett storband spelar sinatralåtar – många av dem har ju blivit jazzstandards – är föga förvånande, och det är väl heller inte bara ett plötsligt infall att man ber just Roger Pontare sjunga in dem.

Det underliggande och uppbackande jazzkompet, ibland kanske inte tillräckligt varierat när det gäller arren, gör man sitt bästa för att variera genom soloinsatser, där solistinsatserna görs på olika instrument: trumpet i ”Fly Me To the Moon”, gitarr i ”My Kind of Town”, trombon i ”I’ve Got You Under My Skin”, flygelhorn i ”What Are You Doing the Rest of Your Life?” och piano i ”Come Fly With Me”.

Roger Pontare kommer till sin rätt i till exempel den snabba ”Analyze Me, Satisfy Me”, i ”The Summerwind” och i den avslutande George och Ira Gershwin-klassikern ”They Can’t Take That Away From Me”.

Klassiker och klassikerskapare vimlar det förstås av på den här plattan. ”I Get a Kick Out of You” och Cole Porter kan nämnas som exempel.