Kan någon av de här låtarna också bli en schlager?

Jag rör mig, mer än de flesta, tror jag, mellan mycket olika musikgenrer. Bland annat ser jag i TV på uttagningsomgångarna i Melodifestivalen, de här tävlingarna som ska utkristallisera låten som ska representera Sverige i Eurovisionsschlagern.

Förr blev de bästa av låtarna som tävlade regelmässigt just schlager, låtar som dels slog, dels sjöngs också av publiken som hörde på.

Nu tycks den ambitionen inte i någon större utsträckning finnas med som riktmärke i tävlingen.

En av de få låtar som hade ansatser åt det hållet, en refräng att haka upp musikminnet på, ”Nontheless”, åkte omedelbart ut ur tävlingen, kanske, i det fallet rättvist nog, för att de båda rutinerade sångerskorna, Marie Bergman och Sanne Salomonsen, inte verkade riktigt samsjungna.

Om den andra låten som också åkte ur, ”Där och då med dig” med Emelie Irewald, klottrade jag i protokollet vid första lyssningen ner ”ballad utan charm”.

Å andra sidan skrev jag i protokollet ”hopplös” om ”Groupie” med Samir & Viktor, så så mycket är min bedömningsförmåga värd. Den gick nämligen vidare till Andra chansen.

Att också Linus Svenning gick vidare till andra chansen med ”Forever Starts Today” förvånar mig däremot inte – den hade till exempel ansatser till riktig refräng. Dessutom är Svenning tidigare känd i den här tävlingen.

Överlägset mest känd, dessutom mycket rutinerad, är Magnus Carlsson, som i det här fallet fångade publikens gunst med en mycket snabb låt, ”Möt mig i gamla stan”. Dessutom borde han ha extrapoäng för att han sjunger på svenska. Men här bar det hur som helst raka vägen till final.

Det gjorde det också, inte helt orättvist, tyckte jag, för Mariette. Hennes låt, ”Don’t Stop Believing”, var delvis skriven av en av mina favoriter, Miss Li, men i det här fallet tyckte jag faktiskt, att framförandet var bättre än låten. Det var till och med mycket mindre av scenshow runt det här framförandet än i flertalet övriga fall.

Sen återstår det att se, om någon av de här låtarna faktiskt kan bli en schlager.

Cellospelet och violinen bättre än det samlade programmet

Före konserten på Uppsala konsert och kongress i torsdags skulle vi tillsammans med några andra äta middag i restaurangen på bottenvåningen. Det blev en pärs, men det var absolut inte restaurangens fel. Jag tappade aptiten för att ett par av dem vi hade stämt träff med kom en timme för sent.

Buffémiddagen på UKK är riklig och varierad och väl värd sitt pris. Nu ser jag i UNT att en fegt anonym anmälare – en konkurrent? – har anmält den här restaurangen till Konkurrensverket. UKK anklagas bland annat för att med skattemedel dumpa priserna för restaurang- och konferensverksamheten. UKKs styrelseordförande, Lena Hartwig (s), tillbakavisar med kraft detta. De 30 miljoner UKK får i årligt bidrag från kommunen går till att täcka förluster i konsertverksamheten, inte subventionera restaurangpriserna.

En alternativ förklaring till det här är att restaurangen drar folk, eftersom den är bra. I City-bilagan i fredagens UNT belönas UKK som årets lunchkrog: ”Höga ambitioner i luftig miljö. UKK är ett ställe att lita på.” I den bakomliggande texten nämns att det här stället har ”noga koll på gluten- och laktosfritt. Maten är dessutom kravmärkt.”

* * *

Mer blandade intryck fick jag av torsdagskvällens abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress med Uppsala kammarorkester, för kvällen under ledning av Eivind Aadland.

Aadland är norrman, och jag vet inte om det var därför som den här konserten inleddes med två stycken av Edvard Grieg (1843-1907). Jag tycker för egen del att Grieg har åstadkommit mycket bättre musik än den som spelades här: Som man konstaterar också i programbladet, är hans ”I folketone stil” ett ganska osjälvständigt verk, och inte heller duon ”Kulokk – Stabbelåten” – kulokk är när man lockar på korna – hör till det man önskar få höra.

Roligare var det att få stifta bekantskap med musik av Dmitrij Kabalevskij (1904-1987), en för mig tidigare okänd sovjetrysk tonsättare. Till det här positiva intrycket bidrog i hög grad kvällens gästsolist, cellisten Marko Ylönen.

När det gäller Joseph Haydn (1732-1809), som fick avsluta den här konsertkvällen, finns det oerhört många verk att välja på, och jag blev inte riktigt klok på varför man hade valt att spela just ”Symfoni nummer 98 i B-dur”. Men OK – det här blev ändå vida mer intressant än inledningen med Grieg. Och konsertmästaren, Bernt Lysell, gjorde egna insatser på violin för att befästa det intrycket.