Mikael Wiehe, en musikalisk följeslagare genom åren

4 februari 2015 16:36 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Låt mig genast säga, att jag för egen del aldrig skulle ta emot ett pris som bär Lenins namn, inte heller som något slags politisk provokation eller som en spark i baken på den borgerlighet även jag misstror.

Men jag hör också till dem som beundrar Mikael Wiehe för mängder av låtar, och då bedömer jag inte bara musiken utan också texterna. Politiskt har han placerat sig själv till vänster om den socialdemokrati jag har arbetat för – men Wiehe har faktiskt också genom åren sjungit vid socialdemokratiska val- och jubileumsarrangemang.

Jag har, kort, träffat honom några gånger i samband med konserter och då fått skivor signerade av honom, men det finns ett annat, helt oväntat möte med honom, som gjorde att han bestående steg i min aktning.

En gång för nu ganska länge sen blev jag uppringd i vår sommarstuga i Öregrund: ”Hej, det är Mikael Wiehe”. Jag måste tillstå att jag blev ganska häpen, detta dels för att jag då aldrig hade träffat honom personligen, dels för att han helt uppenbart av någon hade fått det hemliga numret till vårt sommarställe.

Det visade sig, att Mikael Wiehe via sin hemsida hade valt att tillsammans med sina egna skivor sälja den CD med tal av och intervjuer med Olof Palme, ”En levande vilja” (OP 01, Amigo, redaktör Sven-Ove Hansson) jag 1996 hade låtit producera till tioårsminnet av mordet på den socialdemokratiske partiledaren, och han behövde nu fler exemplar!

* * *

Jag har under senare år då och då här på bloggen recenserat nya plattor med Mikael Wiehe och också skrivit om Hoola Bandoola Band.

Men jag tycker att det nu är dags att också återpublicera det jag i Aktuellt i politiken (s) skrev om Wiehes skivor, solo eller i olika konstellationer.

* * *

Under Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj) publicerade jag följande:

Suverän platta

Mikael Wiehe skrev större delen av sångerna till numera upplösta Hoola Bandoola Band. Nu arbetar han på samma sätt med Kabaréorkestern, som hör till det mest spännande vi för närvarande har inom den progressiva musiken. Bakom ”Sjömansvisor” (MNW 82 P, SAMdistribution) ligger också ett unikt samarbete: skivan har gjorts av två skivbolag, MNW och Amalthea, med hjälp av Johannes Leyman och Nacksvings mobilstudio. Det är lika bra att säga det på en gång: ”Sjömansvisor” är en suveränt bra platta.

Den börjar, överraskande men bra, med två Bob Dylan-låtar: ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Spanska stövlar”. Den har också andra dylanska drag. Säkert är det ingen tillfällighet att en låt heter ”Mikael Wiehes 116:de dagdröm”; jämför med ”Bob Dylan’s 115th Dream”.

Skivans grundstämning finns till exempel i ”Titanic”:

Sen spela’ fartygsorkestern Närmare Gud till Dig
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt just för vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten, där vi står men flaggan den går i topp.

Samma sorgsna grundton finns i flera andra låtar, till exempel Dylans ”Sakta lägger båten ut från land”: ”Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra. / Ta bara med dej dom grejer, som du tror att du måste ha.”

Även politiskt är skivan intelligent gjord – ett exempel är ”Teaterlåten (Vara som man inte är)”, ”där såna som Bohman och Ahlmark och Fälldin / kommer in som på en kabaré / och visar upp sina knep och sen gör jättesuccé / genom att vara som dom inte är”.

Musikaliskt är skivan en härlig blandning av Dylans balladliknande musik, rock, teatermusik och grekisk folkmusik (”De grekiska partisanernas sång”).

* * *

Spegeln, Musik i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april) innehöll en recension med rubriken

Svensk rock

Kabaréorkestern har med ”Elden är lös” (Amalthea AM 10, distribution Plattlangarna) gjort en ovanlig LP. Ovanlig därför att den experimenterar med sina egna uttrycksformer; bara den Brecht-Weill-inspirerade ”Nu knakar det i välfärdsstatens fogar” utgör en anknytning bakåt till ”Sjömansvisor”. Musiken är oroligare, hetsigare, innehåller element av jazz samt arabisk och grekisk folkmusik.

Jag är en människa i världen” har ett häftigt engagemang som man inte riktigt förknippar med Mikael Wiehe. Och ”Också där lugnet är förhärskande” rymmer ett krampaktigt revolutionsbudskap.

Jag kan inte befria mig från känslan att Mikael Wiehe har trängts till att göra en mer ”engagerad” och agiterande programmatisk LP. Jag tycker inte det passar hans kynne.

Bildtext:
Kabaréorkestern, från vänster Ale Möller, bouzouki, dragspel, trummor, elpiano, baglamas, althorn, gitarr. orgel, rytminstrument, sång, Per-Ove Kellgren, trummor, Anders ”Chico” Lindvall, sologitarr, Mikael Wiehe, sång, kompgitarr, piano, Frans Sjöström, sopransax och Arne Franck, bas. Dessutom medverkar Göran Skytte, flöjt.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (6 oktober) skrev jag följande om en ny platta med Mikael Wiehe, Håkan Nyberg, Arne Franck och Fjellis (Jan-Eric Fjellström):

Hörvärt

Mikael Wiehe har (tillsammans med Nyberg, Franck & Fjellis) hittat tillbaka till sig själv igen. ”Kråksånger” (Amalthea AM 20, distribution Plattlangarna) är en jättefin LP, hans bästa efter ”Sjömansvisor”; det är svårt att lyssna sig mätt på den. Redan de inledande låtarna ”Allt vad jag begär” och ”Katarina” har bra melodi, den första fin text, den andra ett störtskönt spel. ”Strebersång” är suverän rock. ”Som om ingenting har hänt” är en sympatisk vidräkning med de alltför trosvissa paroller som understundom skymmer verkligheten. Och ”Flickan med kråkan” är en låt med en säregen ton. Dess text placerar Mikael Wiehe där han hör hemma, i en tro som är full av tvivel: ”För mitt hopp är en skadskjuten kråka. / Och jag är ett springande barn / som tror det finns nå’n som kan hjälpa mig än, / som tror det finns nå’n som har svar. / Och jag springer med bultande hjärta. Jag springer på taniga ben. / Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet / att det redan är all’es för sent.”

* * *

Under rubriken Blandat – jag skriver där om skivor med olika artister och grupper – hittar man i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 en recension av en Mikael Wiehe-platta, som kom ut redan 1981:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis kittlar våra förväntningar om en ny LP med en singel, ”Gökungen” / ”Livet efter 30” (Amalthea 20006, distribution Plattlangarna); den förra sägs vara en låt från alla barn till alla föräldrar och är tyngre än den senare i tonen, den andra – en utmärkt rocklåt – sägs vara en låt från alla föräldrar till alla barn. (Singeln kom ut till jul.)

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1982 (4 november) skrev jag under rubriken Singlar:

Mikael Wiehe, Nyberg, Frank & Fjellis: ”Min älskade stod inför rätten idag” / ”Vi låter oss inte besegras” (Amalthea AMS 2012, distribution Plattlangarna). Bob DylansPercy’s Song” och ”The Times They Are A-Changing” på åttitalsvis. Jag är reserverad, vilket jag ska motivera närmare i recensionen av LPn ”De ensligas allé” från vilken låtarna är hämtade. Men ”Vi låter oss inte besegras” hör till de bättre låtarna på LPn.

* * *

I Aktuellt i politiken nummer 20 1982 (18 november) finns en tre sidor lång genomgång av sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”. Där skriver jag under mellanrubriken Protest och progg:

Mikael WiehesSånger 1971-79” (Liber) är en guldgruva för Wiehe-älskaren. Där finns texterna (samt noter och ackordanalyser) till Wiehes låtar på Hoola Bandoolas och Wiehes samtliga plattor under perioden: ”Garanterat individuell”, ”Vem kan man lita på?”, ”På väg”, ”Fri information”, ”Sjömansvisor” och ”Elden är lös”. Även Dylan-översättningarna (dittills) är med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) publicerade jag så under rubriken Svensk rock den tidigare aviserade recensionen:

Egentligen har Mikael Wiehe allt som krävs för att på ett perfekt sätt flytta över Bob Dylan till svenska. Han kan översätta Dylan utan att poesi och andemening går förlorade. Det finns drag i hans egen musik och hans egna låtar som har släkttycke med Dylan. När jag hörde ”Sjömansvisor” kontaktade jag ett svenskt skivbolag – dock inte Wiehes normala – för att lansera tanken på en Dylan-LP med Wiehe, men det blev inget. Alltså borde jag vara nöjd nu när Dylan-LPn ”De ensligas allé” (Amalthea AM30, distribution Plattlangarna) med Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis föreligger. Men det är jag inte. Jag våndas inför den. Trots upprepade lyssningar under en stor del av hösten är jag besviken; den känns fel. Egentligen är det bara en enda låt, ”Allt det handlar om för mej” med dess mycket rockiga spel, som jag gillar på den här LPn. Vad beror det här på då? Texterna är som vanligt utmärkta. Mikael Wiehes, Nybergs, Francks & Fjellis’ kompetens är densamma som tidigare. Men Greg Fitzpatricks synthar önskar jag åt helvete, och åttitalsarren gör musiken hart när outhärdlig i mina öron! Kärnpunkten är den här: Det handlar inte om 80-tal kontra 60-tal utan om musikens (och texternas!) grundstämning. Den senare kvaddas av arren och synthmusiken. Det här är vad som helst (och kanske till och med bra utifrån sina förutsättningar) men det speglar inte Dylans avsikter, stämningar, musikaliska uttrycksmedel så som de rimligen var tänkta.

* * *

Min allra sista Wiehe-recension, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1983, 1 december, har rubriken Soloartister och är mycket försonligare i tonen:

Mikael Wiehe spelar med en grupp, men musiken, texterna och temperamentet är hans, och det är Mikael Wiehe som är soloartisten. Detta är inte menat som någon invändning. ”Lindansaren” (Amalthea AM40, distribution Plattlangarna) är en bra platta, mycket bättre än den förra, Dylan-LPn ”De ensligas allé”. Syntmusiken från den plattan finns kvar, men nu har Wiehe lärt sig att uttrycka sig genom den. I stället för vad som på ”De ensligas allé” delvis var rena misshandeln på egenarten i Dylans låtar finns nu melodier och ett spel som från början bygger på de nya förutsättningarna. Bara i enstaka fall – ”Törnrosa” är ett exempel – uppstår dissonanser mellan den ”gamle” Mikael Wiehe och den elektroniska musik och den rytm han står för i dag. Men här finns desto mer att berömma. ”Lillan står i hagen”, med element av jazz, rock och opera, är en intressant låt där jag särskilt har fastnat för B- och C-temat. Jag gillar också ”Lindansaren” – titelmelodin – med dess vemodiga och spröda melodi à la kabaré, den starkt rytmiska ”I väntan på livet…(Det kommer)” och den oerhört vackra ”Fågel Fenix”. Men också annat är värt att nämnas: den John Lennon-inspirerade ”Gökungen” med tung markerad rytm, den snabba, dansanta och rockiga barnvisan ”Hallon, blåbär, lingon” och den häftiga ”I min Toyota”, som framför allt lever på musik och spel.