Arbeiderpartiet ensamt större än högersidan i Norge

Enligt den partisympatimätning som InFact har gjort för VG är nu Arbeiderpartiet ensamt större än de båda partierna i den blå-blå regeringen och dess båda stödpartier i Stortinget tillsammans.

Arbeiderpartiet ökar i den här mätningen med 1,2 procentenheter till 41,8 procent, vilket är mer än 10 procentandelar mer än den röstandel partiet fick i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

Sosialistisk Venstreparti, som 2013 fick 4,1 procent, minskar i och för sig med 0,1 procentenheter till 3,8 procent och hamnar därmed under spärren.

Men deras kollega i den fallna regeringen, Senterpartiet, som i valet 2013 fick 5,5 procent, får i den här undersökningen 4,8 procent (- 0,7 procentenheter).

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt stöds av 1,4 procent (+ – 0) mot 1,1 procent i valet 2013.

Och blockneutrala Miljøpartiet De Grønne skulle öka med 0,4 procentenheter till 4,2 procent och alltså klara spärren. Partiet stöddes i valet 2013 av 2,8 procent men fick genom ett bättre stöd i Oslo ett lokalt mandat där.

Det större partiet i regeringen, Høyre, får 20,8 procent (+ 1,3 procentenheter sedan förra mätningen, i november), vilket är lägre än valresultatet, 26,8 procent.

Dess kollega, det mer populistiska Fremskrittspartiet, minskar med 1,2 procentenheter till 11,2 procent, lågt jämfört med valresultatet 2013, 16,3 procent.

Regeringens båda stödpartier i Stortinget minskar också.

Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet rycker i då och då, minskar med 0,4 procentenheter till 6,0 procent, vilket senare är lite högre än partiets valresultat 2013, 5,6 procent.

Och liberala Venstre minskar med 0,3 procentenheter till 4,4 procent, vilket är lägre än partiets resultat i stortingsvalet 2013, 5,2 procent.

Försök att se vart valvinden blåser i valet i Estland 1 mars

Opinionsmätningsföretaget Emor försöker dagen före valet i Estland fånga vart valvinden blåser. Man visar hur valvinden ser ut att blåsa genom att redovisa de tillfrågades partipreferenser under två på varandra följande perioder, 11-18 februari respektive 23-26 februari.

Den mest tydliga förändringen är att partisympatierna för det delvis nyliberala styrande partiet Reformierakond (Reformparteit) ökar från 22,8 procent till 26,3 procent.

Det parti som ser ut att tappa anhängare till Reformpartiet är det konservativa, nu i Riigikogu (Riksdagen) inte representerade Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa Folkpartiet), som faller från 9,1 procent till 6,0 procent. Också det senare skulle, om det blev valresultatet, klara spärren, men här kan naturligtvis en sten ha kommit i rullning, möjligen med syftet att hindra att Edgar Savisaars Keskerakond (Centerpartiet) med sina många ryska väljare skulle kunna bli största parti. Konservatiivne Rahvaerakond är byggt på resterna av ett parti som efter Estlands frigörelse från Sovjetunionen samlade stora delar av kolchosarbetarna på landsbygden – det ursprungliga partiet klövs, och en stor del av det, bland annat av dess riksdagsledamöter, anslöt sig till Socialdemokraterna. Delar av återstoden kom sedan att bilda kärnan i det konservativa folkpartiet.

Den andra nykomlingen, det likaledes borgerliga Vabaerakond (Fria partiet), ser dock ut att ta sig in i Riigikogu. Under den första februariperioden stöddes partiet av 8,8 procent, under den andra (av sådana som inte redan hade röstat) av 9,7 procent.

För övriga partier är situationen tämligen stabil.

Keskerakond (Centerpartiet) noteras för 21,6 respektive 21,5 procent under de båda perioderna i februari. I förra valet fick Centern stöd av 23,3 procent.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) får 19,7 respektive 19,4 procent mot 17,1 procent i förra valet. Socialdemokraterna sitter i koalitionsregering tillsammans med Reformpartiet.

Och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som åkte ur regeringen, när Socialdemokraterna kom in, ligger still på 15,8 procent, en nivå märkbart under partiets valresultat, 20,5 procent.

Melodikrysset nummer 9 2015

Åter igen, som vanligt utan att behöva använda väckarklocka, har jag gått upp tidigt på lördag morgon för att hinna raka mig, duscha och äta frukost (medan jag läser morgontidningarna och samtidigt lyssnar på ”Ring så spelar vi”) innan det är dags att lösa veckans melodikryss.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de allra lättaste.

Fast troligen tyckte andra lyssnare/lösare att det jag hade problem med var urlätt.

Jag har i och för sig läst nästan alla smurfalbum och har också några smurffilmer för besökande barnbarn, men smurf-CD har jag inga. Alltså kunde jag inte gå till någon skivhylla för att kolla vem som sjöng ”High Life”. Saken blev inte lättare av att jag inte har några skivor med Nelly Furtado.

Jag har tidigare bekänt, att jag är ganska sparsmakad när det gäller TV-serier. Don Johnson minns jag i alla fall från ”Miami Vice” från sent 1980-tal, men ”Heart Beat”, som han väl har spelat in senare, kände jag inte till.

Mer bekant för mig är då Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), som vi i dag hörde i ”Four Five Seconds”.

Eftersom jag, i motsats till hustrun, som just nu ofta ser skidsport i TV, inte är ett skvatt intresserad av idrott, har jag heller inte imponerats av idrottsstjärnor som spelar in skivor. Men Mats Wilander känner jag förstås till, och eftersom jag hade en bokstav av fyra i hans förnamn, var det inte omöjligt att lista ut att det var han som sjöng ”När man funnit glädjen”.

”Elda för kråkorna” minns jag, om jag anstränger mig lite, från tidigt 1950-tal. Men jag har inte hört den på mycket länge, och den instrumentalversion Laxblecket gjorde av den skilde sig också, tyckte jag, från schlageroriginalet.

Annars är jag ganska pricksäker på sådant som jag antar att yngre lyssnare/lösare kan ha problem med.

Så det är klart att jag genast känner igen Ulf Peder Olrogs ”Bullfest”, som Sigge Fürst sjöng in.

Riktigt lika stort genomslag fick väl aldrig melodifestivalaren från 1963 ”Rosen och vinden” med Lily Berglund. Men henne minns jag väl som schlagerstjärna. Och Owe Thörnqvist, som skrev låten, har jag så småningom personligen blivit bekant med vid middagarna för hedersupplänningar – han och min hustru är sådana – på Uppsala slott.

Från min skoltid minns jag Charlie Normans spel i ett program man hörde på innan man gav sig i väg till skolan, ”Schooldays”.

Varför Anders Eldeman måste spela flera låtar med Svante Thuresson – ”Leva mitt liv”, ”Den sista valsen” och någon till – för att lyssnarna/läsarna skulle klara hans namn förstår jag inte riktigt. Han har ju en mycket karaktäristisk och fin röst.

Jag är verkligen ingen fiende till populärmusik, alltså inte heller av yngre märke än Thuressons. Men jag tycker att de som vill spela in skivor och sjunga inför publik gärna bör kunna just sjunga. Anna Ternheim, född 1978, är ett exempel på det senare – jag menar att hon kan sjunga. I dag hörde vi henne i ”Walking Aimlessly”.

Och nåd inför mina öron finner även Tommy Nilsson, som vi i dag hörde i ”Amelia”,

Som jag antydde ovan är idrottsliga bragder inte riktigt min grej. Så inte heller den mer aggressiva nationalism som bär upp partier som Sverigedemokraterna till höga tal i opinionsmätningarna. Men det betyder inte att jag inte ser poänger med nationell kultur och särart. I dagens allt mer multikulturella värld är det något att slå vakt om.

I dag spelades i Melodikrysset instrumentalt ”Sverige”, med musik av Wilhelm Stenhammar och text av Verner von Heidenstam. Också en naturaliserad svensk med rötter i grannlandet Estland, förd hit i en flyktingvåg i andra världskrigets slutskede, kan av hela sitt hjärta känna sig hemma i rader som dessa:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.