Sinatra-CD med Roger Pontare och Sandviken Big Band

Från en vän i kretsen av bloggläsare och -kommentatorer, Urban Sjölander, får jag en CD, utgiven redan 1995: ”Sinatrafied” (Sittel SITCD 9226) med Roger Pontare och Sandviken Big Band.

Att ett storband spelar sinatralåtar – många av dem har ju blivit jazzstandards – är föga förvånande, och det är väl heller inte bara ett plötsligt infall att man ber just Roger Pontare sjunga in dem.

Det underliggande och uppbackande jazzkompet, ibland kanske inte tillräckligt varierat när det gäller arren, gör man sitt bästa för att variera genom soloinsatser, där solistinsatserna görs på olika instrument: trumpet i ”Fly Me To the Moon”, gitarr i ”My Kind of Town”, trombon i ”I’ve Got You Under My Skin”, flygelhorn i ”What Are You Doing the Rest of Your Life?” och piano i ”Come Fly With Me”.

Roger Pontare kommer till sin rätt i till exempel den snabba ”Analyze Me, Satisfy Me”, i ”The Summerwind” och i den avslutande George och Ira Gershwin-klassikern ”They Can’t Take That Away From Me”.

Klassiker och klassikerskapare vimlar det förstås av på den här plattan. ”I Get a Kick Out of You” och Cole Porter kan nämnas som exempel.

Vänsterledaren föreslår minnesmärke över kommunismens offer

Under min långa tid som först pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen, sen chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) blev jag bekant med många journalistkolleger, som arbetade med av bevaka det politiska fältet.

En av dem var DN-journalisten Kaa Eneberg.

Hon kom senare att ge ut en rad böcker som i hög grad intresserade mig, böcker om de så kallade kirunasvenskarna och deras öden i Sovjetunionen, dit de – på grund av arbetslösheten här hemma och deras, i många fall, tro på kommunismen – emigrerade och där många av dem, liksom tusentals andra, föll offer för de stalinistiska utrensningarna. De som lyckades ta sig tillbaka till Sverige tvingades av sin kommunistiska omgivning till tystnad.

Kaa Enebergs böcker om allt det här heter ”Tvingade till tystnad” (2000), ”Förnekelsens barn” (2003) och ”Knuts aska och Kejsaren av Karelen” (2007) – om den senare finns en artikel ovan under Kulturspegeln, Politik.

I det berörda Norrbotten, där också det gammalkommunistiska arvet levde kvar längre än i övriga landet, fick Kaa Eneberg tillrättalagda mothugg och mötte också ett motstånd mot tanken på att uppföra ett minnesmärke över kirunasvenskarna.

Nu sänder mig Kaa per post en artikel av vänsterledaren Jonas Sjöstedt införd den 15 januari 2015 i Norrländska Socialdemokraten, ”V vill ha minnesmärke över Kirunasvenskarna”.

Den här artikeln kan diskuteras i detaljer, men den är bra i det stycket att den utan krusiduller erkänner den stalinistiska terrorn och de miljontals offer den skördade.

Kritiken mot det egna partiet är mer inlindad, men Sjöstedts slutsats är ändå att ”Sveriges Kommunistiska Parti hade ett tydligt ansvar i frågan om de svenskar som mördades i Sovjet”. Sjöstedt skriver vidare: ”Det är mycket svårt att tänka sig att SKP:s ordförande under perioden 1929-1964, Sven Linderot och Hilding Hagberg, saknade insikt om att svenska kommunister mördades och försvann i Sovjet. Bägge hade djup förankring i Norrbotten och nära kontakter med det sovjetiska kommunistpartiet. Men inget tyder på att de reste frågan om sovjetemigranternas öde varken i Sverige eller i kontakter med den sovjetiska ledningen. I detta ligger ett stort svek och ett direkt medansvar för de drabbades öde.”

Och så kommer då, äntligen, slutsatsen:

”För att hedra de drabbades minne skulle Vänsterpartiet gärna, om de efterlevande så önskar, se att ett minnesmärke över sovjetemigranternas öde uppfördes i Norrbotten.”