Rabén & Sjögren på väg att återta rollen som Sveriges ledande barnboksförlag

Tillvaron har ett tag varit skakig för de båda KF -förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren – ägarens ekonomi har varit lite för svag för att kunna bära fram landets näst största förlagskoncern till nya framgångar.

Nu ser barn- och ungdomsförlagsdelen, Rabén & Sjögren, ändå ut att kunna befästa sin framgång i sin del av utgivningen. Ett förlag som bland sina författare har namn som Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger & Lasse Sandberg, Gunilla Bergström (Alfons Åberg) och Ulf Löfgren är ju också svårt att slå i konkurrensen, och även några av nytillskotten – Katarina Kruusval är ett exempel, Anna Janssons ungdomsdeckare ett annat – bidrar till att behålla förlagets gamla glans.

Sedan har Rabén & Sjögren med ett par nygamla förvärv förstärkt sin strålglans.

Förlaget har fått utgivningsrättigheterna till Tove Janssons Mumin-böcker (en gång i världen i Sverige utgivna av Norstedts dotterbolag Gebers).

Och så har Jujja Wieslanders Mamma Mu-böcker flyttat från Natur & Kultur till Rabén & Sjögren, vilket även innebär att Mamma Mus tecknare Sven Nordqvist hamnar på Rabén & Sjögren.

Rabén & Sjögren kommer för övrigt att också göra en nysatsning på serier för barn, bland dem en serieversion av Mamma Mu.

Pippi att säljas i affärer

Jag är stor beundrare av Astrid Lindgrens barnböcker, däribland de tidiga böckerna om Pippi Långstrump som hon slog igenom med. Pippi Långstrump-böckerna finns även nu i min bokhylla, däribland den andra volymen ”Pippi Långstrump går ombord” från 1946 med illustrationer av Ingid Vang-Nyman.

I den finns, som kapitel två, ”Pippi går i affärer”. Den här historien gavs 2014 ut av Rabén & Sjögren i stort bilderboksformat med illustrationer i fyrfärg. Några av bilderna känner man igen från ”Pippi Långstrump går ombord”, men där förekom de i svart-vitt. Så varifrån kommer färgen och övriga illustrationer? En knapphändig men föga upplysande text om detta finns på sidan där man anger tryckår och andra tekniska data: ”Illustrationerna är restaurerade, digitaliserade och färglagda av Björn Hedlund i samarbete med Pelle Sundqvist.” Som illustratör anges här Ingrid Nyman, således befriad från den danska delen av sitt efternamn.

Jag har ändå mina aningar. Ingrid Vang-Nyman gjorde en serieversion av Pippi Långstrump – men de här serieböckerna finns på vårt sommarställe i Öregrund, där jag inte befinner mig just nu. Gissningsvis har man här använt sig av Ingrid Vang-Nymans serieteckningar men tagit sig friheter med dem när det gäller främst format.

Astrid Lindgrens historia om hur Pippi går i affärer är hur som helst helt oförändrad – jag har kollat mot originalet. Helt oproblematisk är den här återutgivningen ändå inte. Genom att publicera andra kapitlet i andra boken om Pippi Långstrump separat riskerar förlaget att den hamnar hos barn som inte har en aning om till exempel hur det kommer sig, att det går omkring en flicka som har så mycket guldpengar att hon kan köpa obegränsat med godis och leksaker åt alla traktens ungar. Men visst är det här skojigt liksom Pippis ganska vådliga tilltag att köpa massor av medicin (medusin, som hon säger) för utvärtes bruk och sen blanda det här och hälla i sig själv.

Just det här hoppas jag att ingen ung läsare tar efter.

Folkhemmets genombrott som militärfars

”Kungliga Johansson” gjordes 1934 av Sölve Cederstrand (regi) och Sölve Cederstrand och Torsten Lundqvist (manus). Ingen av de här herrarna har satt några djupare spår i den svenska filmhistorien, men åtminstone äldre filmroade ska, om de studerar de båda nämndas ganska långa verksförteckningar, finna att de – tillsammans eller var och en för sig – har gjort ganska många på sin tid populära filmer och att de säkert har sett ganska många av dem.

”Kungliga Johansson” finns numera tillgänglig i ”Pilsnerboxen 2”.

Rollbesättningen är ganska imponerande: Erik ”Bullen” Berglund spelar en svensk kock, Carl-Ulrik Johansson, närapå dödsdömd i Italien för att ha serverat svensk punsch, åter igen inkallad till den svenska repövning han under tiden har missat. Thor Modéen spelar sergeant Göran Persson, Håkan Wettergren Carl-Ulriks son Gösta, Annalisa Ericson, som han blir betuttad i, spelar Karin, dotter till överste Magnus Stålhagen (Carl Barcklind) och Anna-Lisa Baude en något lynnig kokerska hos de senare.

Nästan allt man väntar sig av traditionella militärfarser, sådant som oreglementsenlig klädsel, nyttjande av starka drycker, spioneri för främmande makt, förekommer i den här filmen, och vore det bara för det, kunde ”Kungliga Johansson” lämnas åt glömskan.

Men den här filmen har en politisk underton som gör den intressant, och då tänker jag inte bara på skildringen av trettiotalets Italien.

Johanssons son, betydligt mer politiskt engagerad än fadern, får den senare att hålla agitationsanföranden på partimöten, som kallas något annat men uppenbart är socialdemokratiska. Och liksom i trettitalets svenska verklighet tar den här folkliga men fredliga rörelsen den politiska makten – ny försvarsminister blir ingen mindre än vår kungliga Johansson, den äldre av johanssönerna. Den här politiska tolkningen av filmen stöds också av att en av de sånger som spelas i den är Joel Ljungqvists ”Till seger”, länge något av en fansång för SSU.

Avslutningen, där Carl-Ulrik Johansson först sätts i kurran av sergeanten men sedan ändå överraskar honom genom att befordra honom, är ganska kostlig.

De finska väljarna får själva definiera sig som höger respektive vänster. Det intressanta är att det stora flertalet centerväljare anser sig själva stå till höger, medan Sannfinländarnas väljare är delade mellan höger och vänster

Maaseudun Tulevaisuus har låtit Taloustutkimus göra en opinionsundersökning där de tillfrågade har fått klassa sig själva som höger respektive vänster.

Av de tillfrågade definierade sig 15 procent definitivt som höger, medan 41 procent ansåg, att de lutade en aning åt höger.

9 procent av de tillfrågade definierade sig själv som vänster, medan 35 procent ansåg att de lutade en aning åt vänster.

Att de flesta av Kokoomus’ (Samlingspartiets) väljare såg sig som höger är föga överraskande. Men också cirka 80 procent av dem som röstar på Suomen Keskusta (Centern) ansåg sig stå till höger. Intressant är att de väljare som röstar på Perussuomalaiset (Sannfinländarna) i nästan exakt lika stor utsträckning fördelar sig på högern respektive vänstern.

Trettondagskonsert

Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi gav åter igen en festlig trettondagskonsert i Musikens hus. Det var festligt och fullsatt, och programmet bestod av idel örhängen ur den klassiska repertoaren.

Kammarorkestern var dagen till ära kompletterad med två sångsolister, sopranen Kerstin Avemo och tenoren Cataldo Caputo, och på mig imponerade Avemo allra mest: Hon intog scenen med skönsång och auktoritet i ”Care mio che il mio cor” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”. Ingenting i första delen av konserten – Bellini, Donizetti, mer av Verdi – kunde mäta sig med det, vilket också innefattar Caputos sångliga insatser.

Avemos bravur var inte mindre efter pausen, men i den delen hävdade sig också Caputo, till exempel i ”La donna e mobile” ur Verdis ”Rigoletto”.

I andra delen fanns också annat att glädja sig åt: Emile Waldteufels orkesternummer ”España” och de båda violinisternas, Klara Hallgrens och Nils-Erik Sparfs, spel i Pablo de Sarastes ”Navarra”.

* * *

Efter konserten gick Birgitta och jag tillsammans med Bengt, Inger och Anna på Stationen för gemensam middag: Anna åt råbiff medan övriga valde Biff Rydberg. Birgitta och jag drack lättöl till maten.

Högertendens bland de yngsta väljarna i Danmark

Någon vänstervind, som skulle kunna rädda en fortsatt vänstermajoritet, blåser inte bland de yngsta väljarna i Danmark. Det går medlemsmässigt knackigt både för Socialdemokratiets och Socialistisk Folkeprtis ungdomsförbund. Enhedslistens ungdomsförbund SUF är det enda ungdomsförbund på vänstersidan som sticker ut – det har ökande medlemstal, kanske för att det vågar visa profil.

Största ungdomsförbund i Danmark är Venstres Ungdom med över 2.600 medlemmar – vilket senare kanske också vittnar om att politik, speciellt politisk organisering, inte är den yngsta generationens stora grej.

Uppstickaren bland de borgerliga ungdomsförbunden är LAU, Liberal Alliances Ungdom, som har ökat med 200 medlemmar och nu är uppe i drygt 800 medlemmar.

Högerpopulistiska Dansk Folkepartis Ungdom har cirka 630 medlemmar.

KU, Konservativt Ungdomsparti, ligger på oförändrade, låga medlemstal.

Men väljarsympatierna bland de yngsta väljarna, 18-24 år, ligger åt höger – 55 procent av dem lutar åt att rösta blått vid kommande val.

Arbeiderpartiet ser ut att gå framåt också i en rad lokala val i Norge

Arbeiderpartiet nådde i en rad opinionsmätningar på nationell nivå i december i genomsnitt rekordhöga 41,4 procent.

Också en rad kommunala mätningar runt årsskiftet indikerar framgångar: Arbeiderpartiet skulle inte bara behålla maken i Trondheim utan också erövra den i Oslo och Bergen. Men opinionsmätningar på kommunal nivå varierar naturligtvis beroende på lokala debattämnen, och ett snitt av 40 olika mätningar i 40 olika kommuner gav vid årsskiftet Arbeiderpartiet lite mindre, 36,2 procent, vilket också det är en framgång på 4,5 procentenheter jämfört med kommunvalet 2011.

Jämfört med valet 2011 går Høyre i samma kommuner tillbaka med 4,9 procentenheter till 23,1 procent, medan högerpopulistiska Fremskrittspartiet med sina 11,6 procent i stort sett bibehåller sin nivå från 2011, 11,4 procent.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

Är förvandlingen av Aftonbladet Kryss & Quiz en anpassning till den förväntade kunskapsnivån i samhället?

Avpolletteringen av Anna Hagberg som kryssmakare i Aftonbladet Kryss & Quiz skulle ju kunna ha varit ett tillfälligt missgrepp, men i nummer 1 2015 har även hennes efterträdare Mats Olsén försvunnit.

Jag har i och för sig haft synpunkter på hans kryss, men de här anmärkningarna har inte gått ut på att hans kryss skulle ha varit för lätta, och nu ser jag plötsligt ett mönster i förändringarna: Kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga får stryka på foten, kultur får stryka på foten för masspridd populärkultur (musik, TV) och så vidare.

Ut ur spalterna åker i det senaste numret ytterligare tre av de kryssmakare, som har bidragit till att jag trots ökande kritiska synpunkter har fortsatt att köpa Aftonbladet Kryss & Quiz. Den utmärkta konstruktören av Resekrysset, Eva Ohlin-Särman har ersatts av Helene Gustavsson, vars enkla kunskapsfrågor har åsatts trepoängsnivån. Sarah Kinman, vars associationsbanor det alltid var ett nöje att (till slut) knäcka, har ersatts av Mikael Robertsson, vars debut i genren Tvetydigt är en ren förolämpning mot oss som förleddes tro, att det här fortfarande var ett kryss på fyrapoängsnivå. Och Gunilla Hultström, som verkligen levde upp till benämningen på sitt kryss, Kluriga korsordet, har ersatts av Johan Engström, vars kryss det tar en bråkdel av tiden för föregångarens kryss att lösa, detta trots att hans kryss är dubbelt så stort som hennes.

Ett tips till redaktionen: Fortfarande finns det ett par medarbetare kvar att likvidera, om nu ambitionen är att anpassa kunskapsnivån på kryssen till redaktionens. Några idioter kan ju bli stötta när de inte klarar av att lösa Bertil Johanssons Svåra krysset och Anders Bengtssons båda krypton, särskilt då det hjälpbokstavslösa Mer kryptiskt.

Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.