Samma land men i en helt annan tid

Jag håller på att sammanställa mina gamla recensioner av Mikael Wiehes plattor till en text, som kanske kan bidra till helhetsbilden av honom.

Medan jag steg för steg lokaliserar de här recensionerna och sedan skriver av dem, hittar jag i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s), också helt andra saker som jag får lust att återpublicera: recensioner av dåtida böcker och dåtida musik, fortfarande värda att ta del av.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (17 oktober), ett kongressnummer, fastnar jag för och läser om det kåseri jag alltid publicerade på ledaruppslaget:

DET
HÄNDER

…att det kommer dagar av fullständig lycka.

Fredagen före kongressöppningen och kongressöppningsdagen var sådana dagar.

Människor är snälla och uppmuntrande. Säger vänliga saker om sånt som jag har skrivit.

Från Olof Palmes sekreterare, Ann-Marie Wilsson, anländer ett stort paket med skivor och sångböcker. Det är den norska arbetarrörelsens samlade utgåvor av arbetarsånger. Olof har varit i Norge och blivit imponerad av deras fina och levande sångtradition. (Jo, den är fin. Det kan inte ha varit på sina sånger som våra norska partivänner förlorade valet.) Och så har man kommit fram till att jag som sysslar mycket med sån här musik – skriver, ger ut sångböcker och så vidare – kanske kunde ha användning för materialet.

Från Cuba kommer Birgitta hem lagom till kongressen, brunbränd och full av intryck. (Hon har bland annat fått ett jättelångt samtal med Castro.) Med hem till vår gigantiska samling har hon fjorton LP med folkmusik och politiska sånger från Cuba.

* Och så kommer den musikaliskt helt enastående kongressöppningen på Konserthuset! Svanökören (och det fina bildspelet). Och så programmet efter pausen: Dompan, Bengt Hallberg och dom andra grabbarna – dom ser ut som medelålders gråsossar med kläder från Domus, säger Birgitta uppskattande. (Och dom spelar som gråsossar också. Det är jävligt fint att vara gråsosse!) Tjejerna – Sonya Hedenbratt som svänger som sin dubbla volym och så lillasyster Zetterlund, fru Åkerberg som hon själv säger. Tommy Körberg – vad bra han är nu, träffsäker, musikalisk – och Stefan Nilsson, nog allra bäst ändå. Han är ett av sin musikgenerations stora genier. (Jag har sagt det förr. Ni läser väl Spegeln?)

Thorstein Bergman och ”Internationalen” missar jag tyvärr. Jag måste gå ned och ställa mig i buffén för att hälla upp lättöl och plocka upp renklämmor.

På Hötorget efteråt är det nästan partimöte. Sakta strosar vi hem mot hotell Amaranten genom ett sensommarljumt Stockholm. I hotellhissen uppmanas vi att ställa om klockan. Det är vintertid.

Nästa morgon flinar Ingvar Carlsson i rummet bakom podiet: – Jag visste att en person skulle komma en timme för tidigt!

Vem? Jo, Olof Palme.

Tor Bergner som poet

Under Spegeln, Lyrik, i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) recenserade jag en diktsamling av Tor Bergner:

Broder Tor

Tor Bergner, Broder Tor, är mest känd som sångare och visdiktare. Men han är författare också; ”Nasarbox” (CEWE-POOL) heter en diktsamling av Bergner.

Många av dikterna i ”Nasarbox” har karaktären av situationsbilder och miljöbilder: proviantering, lugnvatten, myr, klövjestig, koja. Av detta framgår att miljön är skogen.

Annat är melodiöst och visartat. Självfallet, höll jag på att säga.

En svit dikter är skrivna till/om vänner.

Den avslutande avdelningen, ”Kastvindar”, innehåller mer av skuggor och oro. Den självupplevda sjukhusvistelsen ”Från en natt”, tidigare publicerad i Aktuellt i politiken (s), hör dit.

Bert Olls står för omslag och illustrationer.

Birger Norman-skiva med Tor Bergner

Under Spegeln, Musik i samma nummer av Aktuellt i politiken (s) (16 1981, 17 september), där jag publicerade en ganska bred presentation av Birger Normans författarskap, skrev jag också om en LP, där Tor Bergner hade tonsatt och sjungit in dikter ur ”Speleka” och Martin Westerholm på ångermanländska hade läst in en rad dikter hämtade ur den här samlingen.

Bergner-Norman

Av Birger Normans ”Speleka”, Nya dikter på ångermanländska, har det också blivit en LP med samma namn (CEWE-RECORDS CW-3004, 1981). Det är Tor Bergner som står för tonsättningarna och som sjunger. Bergner har lyckats med en ovanligt hög andel av tonsättningarna. (Detta är inte ett omdöme om honom som kompositör utan ett konstaterande att tonsatt dikt långtifrån alltid blir lyckad.) ”Ensammen” hör till de lyckosamt tonsatta dikterna. ”Tjugondan” är ännu bättre. Till det kommer en rad dikter, lästa som de ska låta av Martin Westerholm: ”Lyse”, ”Kalase”, ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Klocka halvsex” och ”Poträtt” (ur ”Utanikring”).

Skaffa gärna både boken och skivan!

En Birger Norman-presentation från 1981

Jag har, här på bloggen, publicerat ganska mycket om olika aspekter av Birger Normans författarskap. Flera av de här texterna är tillkomna inför ett seminarium om Normans författarskap.

Men jag hade, långt dess förinnan, skrivit om motsvarande böcker, till exempel i den ganska långa normanpresentation jag skrev för Spegeln i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september):

Norman

Birger Normans ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren) har fått förnyad aktualitet i år genom femtiårsminnet av ådalshändelserna. Den har mycket riktigt kommit ut i ny upplaga, uppfräschad med nya avsnitt bland annat. ”Ådalen 31″ är en utomordentlig bok, i hög grad genom sin lugna, prövande ton. (Ämnet kunde annars inbjuda till annat.) Ofta låter Norman många olika människor komma till tals, ibland med skiljaktiga versioner av vad som hände. Inte för att balansera utan för att verkligheten, inte minst den förflutna, kan vara svårfångad. Han drar inga förhastade slutsatser, bara dem man med rimlig sannolikhet kan dra. Effekten är desto starkare. För det är ju inte så att starka ord alltid ger den starkaste effekten. Till allt detta kommer att boken har rent skönlitterära kvalitéer, i skildringen av miljö, människor och årstid (våren).

I en dikt skriven till den 10 maj 1981, återgiven längst bak i ”Ådalen 31″, beskriver han hur det kan vara att försöka fånga det förflutna:

Allt var ganska nyss,
och ganska länge sedan.

Andra blöder vid beröring.

Slutkapitlet i ”Ådalen 31″, ”Kan Ådalen upprepas?”, återfinns också i samlingsvolymen ”Vinkelskott 1955-1978” (Rabén & Sjögren). Norman besvarar faktiskt frågan med ja, även om det är ett ganska tveksamt och reservationsomgärdat ja.

Vinkelskotten är i huvudsak artiklar som tidigare har publicerats i Metallarbetaren. Fast de ofta har karaktären av reflektioner kring dagsaktualiteter står de sig mycket gott; det är inte mycken journalistik man kan ge ett sådant betyg. Med stort utbyte har jag läst och i många fall läst om artiklar som ”Frivillig avgång” (om Berit Hedeby och dödhjälpen), ”Var Wigforss ideolog?” (nej, han var teoretiker!) och ”Är taktiken omoralisk?” (blanda inte ihop taktik med opportunism!).

Från Rabén & Sjögren kommer också ett urval av Birger Normans ”Noveller 1969-1978”. Även många av novellerna är debattinlägg, i vissa fall förödande effektiva. Läs ”Bilkön” från 1969 så förstår ni vad jag menar! Eller ”Strömstaren”. Annars är en av mina absoluta favoriter ”J E” med dess sällsamma blandning av svensk föreningssaklighet och rena rama ockultismen.

Också Birger Normans ”Lyrik 1950-1974” (Rabén & Sjögren) rymmer dikter som är skarptandade som sågen i hans barndom:

Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården

Annars finns det naturligtvis en risk att läsare – mot Birger Normans avsikter – brukar en del av hans ådalspoesi som nostalgi; även bilder av fattigdomen kan brukas så. Men Norman är svår att placera i så enkla fack. Han kan på ekelöfskt sätt krossa och vända på språket, som i ”Anna Thema Horebsdotter”. Han ger – som i ”Främlingen” – uttryck för en djup pessimism om nuet och om framtiden. Sin oro bekämpar han med just ingenting: ”Utom på Gud / tror jag just inte / på någonting.” (”Credo”).

Ur bindningen till det förflutna och till den närvarande hembygden, Ådalen i Ångermanland, har Birger Norman under senare år skapat den mest fullödiga poesi han kanske någonsin har skrivit. ”Speleka” (CEWE-POOL) med nya dikter på ångermanländska rymmer ingen billig provinsialism; Normans barndoms tungomål är ett språk som lever och ofta får läsaren att se på tingen på ett nytt sätt:

Poesi ä int rimma
å tocke.
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla.

Annars finns det mängder av dikter jag av olika anledningar skulle vilja citera: ”Tell ’Ådalspojka'”, ”Kopprakvitto”, ”Klocka halvsex”, ”Verke”, ”Lyse”, ”Bårndommen”…

Och Thage Nordholms omslag och fyrfärgsilolustrationer ska vi inte tala om. Jag får hjärtsnörp när jag ser dem.

Efter ett åskregn

Jag har läst och skrivit om Birger Norman i mycket stor utsträckning – ett antal essäer om olika delar av hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

När jag bläddrade igenom gamla årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittade jag i nummer 8 1980 (24 april) under Spegeln, Lyrik, en tidigare inte här återpublicerad kortrecension:

Norman

Ur ”Lantliga vinjetter” i Birger Normans diktsamling ”Medan sommaren ännu är sommar” (Rabén & Sjögren, 1980):

Byn tvättad i åskregn
andas nymjölk och färsk kogödsel.
Höladan seglar för brummande fläktar
in i skymmande eftersommarkvällen.

Vad meningsfullt kan man egentligen – i en kortrecension – säga om en diktare som förmår spegla universum i en regndroppe?

Platt intet!