Folkhemmets genombrott som militärfars

”Kungliga Johansson” gjordes 1934 av Sölve Cederstrand (regi) och Sölve Cederstrand och Torsten Lundqvist (manus). Ingen av de här herrarna har satt några djupare spår i den svenska filmhistorien, men åtminstone äldre filmroade ska, om de studerar de båda nämndas ganska långa verksförteckningar, finna att de – tillsammans eller var och en för sig – har gjort ganska många på sin tid populära filmer och att de säkert har sett ganska många av dem.

”Kungliga Johansson” finns numera tillgänglig i ”Pilsnerboxen 2”.

Rollbesättningen är ganska imponerande: Erik ”Bullen” Berglund spelar en svensk kock, Carl-Ulrik Johansson, närapå dödsdömd i Italien för att ha serverat svensk punsch, åter igen inkallad till den svenska repövning han under tiden har missat. Thor Modéen spelar sergeant Göran Persson, Håkan Wettergren Carl-Ulriks son Gösta, Annalisa Ericson, som han blir betuttad i, spelar Karin, dotter till överste Magnus Stålhagen (Carl Barcklind) och Anna-Lisa Baude en något lynnig kokerska hos de senare.

Nästan allt man väntar sig av traditionella militärfarser, sådant som oreglementsenlig klädsel, nyttjande av starka drycker, spioneri för främmande makt, förekommer i den här filmen, och vore det bara för det, kunde ”Kungliga Johansson” lämnas åt glömskan.

Men den här filmen har en politisk underton som gör den intressant, och då tänker jag inte bara på skildringen av trettiotalets Italien.

Johanssons son, betydligt mer politiskt engagerad än fadern, får den senare att hålla agitationsanföranden på partimöten, som kallas något annat men uppenbart är socialdemokratiska. Och liksom i trettitalets svenska verklighet tar den här folkliga men fredliga rörelsen den politiska makten – ny försvarsminister blir ingen mindre än vår kungliga Johansson, den äldre av johanssönerna. Den här politiska tolkningen av filmen stöds också av att en av de sånger som spelas i den är Joel Ljungqvists ”Till seger”, länge något av en fansång för SSU.

Avslutningen, där Carl-Ulrik Johansson först sätts i kurran av sergeanten men sedan ändå överraskar honom genom att befordra honom, är ganska kostlig.

De finska väljarna får själva definiera sig som höger respektive vänster. Det intressanta är att det stora flertalet centerväljare anser sig själva stå till höger, medan Sannfinländarnas väljare är delade mellan höger och vänster

Maaseudun Tulevaisuus har låtit Taloustutkimus göra en opinionsundersökning där de tillfrågade har fått klassa sig själva som höger respektive vänster.

Av de tillfrågade definierade sig 15 procent definitivt som höger, medan 41 procent ansåg, att de lutade en aning åt höger.

9 procent av de tillfrågade definierade sig själv som vänster, medan 35 procent ansåg att de lutade en aning åt vänster.

Att de flesta av Kokoomus’ (Samlingspartiets) väljare såg sig som höger är föga överraskande. Men också cirka 80 procent av dem som röstar på Suomen Keskusta (Centern) ansåg sig stå till höger. Intressant är att de väljare som röstar på Perussuomalaiset (Sannfinländarna) i nästan exakt lika stor utsträckning fördelar sig på högern respektive vänstern.