Last chorus: Sonja Lyttkens

13 januari 2015 19:55 | Last chorus, Politik | Kommentering avstängd

Uppsala är i dag en ganska stor stad, har mer än 205.000 invånare. När jag kom till stan 1959, var invånarantalet knappt hälften och miljön var ganska småstadsaktig. Jag blev aktiv, snart ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och lärde genom den socialdemokratiska arbetarekommunen också känna arbetarnas Uppsala.

Laboremus blev under den här tiden snabbt den ledande studentföreningen i Uppsala. Som konkurrent och snart rekryteringskälla och mer av samarbetspartner fanns den partipolitiskt obundna men kulturradikala föreningen Verdandi – en rad av ordförandena i Verdandi blev, en efter en, medlemmar också i Laboremus och därmed organiserade socialdemokrater.

En av de ledande verdandisterna, Sven Hamrell, blev en av mina lärare på Skytteanum, när jag lite senare bytte studiebana och började läsa statskunskap. Med min hustru, Birgitta Dahl, har Sven Hamrell haft ännu mer gemensamt: De har båda bidragit till att bygga upp Nordiska Afrikainstitutet och Dag Hammarskjöld-fonden till vad de i dag är.

Från 1960 var Sven Hamrell gift med Sonja Lyttkens, som jag strax ska återkomma till, men det finns en länk till mellan våra familjer, värd att nämna: I detta sitt andra gifte fick hon, nu alltså med Sven som far, sonen Harald, som – åter igen Uppsala, denna dåtida småstad! – gick i gymnasiet på Katedralskolan samtidigt som vår Anna. De ingick i samma kretsar, och Harald Hamrell – senare mycket känd bland annat som Beck-regissör – var bland annat här hos oss i samband med Annas studentfirande.

Också Sonja Lyttkens träffade vi tidigt, men ett par viktiga omständigheter gjorde, att hon inte automatiskt kom att ingå i min och Birgittas umgängeskrets. Dels var hon inte bara äldre än Sven som hon gifte sig med och påtagligt äldre än vi: Hon var född den 26 augusti 1919 och dog den 18 december 2014, således 95 år gammal. Dels kom hon att bli docent i matematik, ett relativt avlägset ämne för oss som rörde oss i spänningsfältet mellan humaniora, samhällsvetenskap och politik.

Nämnas bör också att jag själv hörde till de radikala studentkretsar, som ifrågasatte studentnationerna, medan Sonja blev den första kvinnliga inspektorn på en studentnation, Kalmar nation, där minnesstund med förtäring avhölls efter begravningsgudstjänsten i Helga Trefaldighets kyrka.

Vi har, som jag redan har antytt, genom åren familjevis hållit kontakt med varann. Birgitta berättade om det här i ett minnestal under begravningskaffet: påminde bland annat om att hon vid ett par av sina jämna födelsedagar av paret Hamrell-Lyttkens har fått ett par tavlor, signerade Sonja Lyttkens, och att hon själv till en av Sonjas jämna och mycket höga födelsedagar uppvaktade Sonja med ett eget yllebroderi, en fågel på en blommande gren. (Det senare visades på en av bilderna i det bildspel Harald hade sammanställt till begravningskaffet.)

Här vill jag modifiera bilden av Sonja. Denna rationella matematiker hade en konstnärlig sida, sannolikt ett arv från modern som var konstnär och starkt utvecklad efter Sonjas pensionering.

Och inte minst var hon, som tidig och tydlig feminist, förebild för många av de yngre kvinnor som kom efter henne och som bidrog till att förändra Sverige i mer jämställd riktning.

För att göra bilden av Sonja fullständig vill jag gärna också göra en referens till det minnestal som hölls av Hedda Ekerwald, på sin tid en av den svenska FNL-rörelsens förgrundsfigurer: Hon var inte bara barnflicka åt familjen Lyttkens-Hamrell utan blev också, trots åldersskillnaden, vän och jämställd samtalspartner med frun i huset.

Att avskedstagandet av Sonja Lyttkens fick formen av en begravningsgudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka var ingen självklarhet för gamla rationalistiska radikaler som jag, men vid sådana här tillfällen måste man respektera den människa man ska ta avsked av och de efterlevandes ibland olika önskemål. Officianten, Kerstin Berglund (som jag och Birgitta känner på annat sätt) skötte sitt värv oklanderligt.

Men begravningsakten rymde också annat än psalmer (”Lär mig du skog, att vissna glad”, ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”), bibelläsning och bön, och då tänker jag inte främst på AlbinonisAdagio” och Dan Anderssons och Gunde JohanssonsOmkring tiggarn från Luossa”.

Bland de sånger som förekom i kyrkan fanns Cornelis VreeswijksFredrik Åkares morgonpsalm” och Mikael WiehesSka nya röster sjunga”.

Efteråt hörde jag, att min blogg tycks ha varit till viss hjälp i planeringen av begravningen, eftersom jag tidigare har skrivit om Sonja. Och så hade man där också hittat texten till Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, som passande nog sjöngs av två flickor i den yngre förgreningen av familjen:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^