Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.