Hej då, Konsum vid Torbjörnstorg!

Vi är tillbaka i Uppsala några dagar, för att hjälpa Kerstin med Klara och Viggo och för att delta i Första maj-firandet.

När jag i dag gick upp till Konsum vid Torbjörnstorg för att handla lunch åt mig och Birgitta och även Klara, som var hemma från skolan på grund av svår allergi, mötte jag, på väg hem från butiken, en dam som i alla år, liksom vi själva, har varit en trogen kund i den här butiken. Hon närmast varnade mig för vad jag skulle möta inne i butiken.

Redan i rummet som leder in i själva butiken förstod jag, att hon hade rätt: Där fanns endast två kundvagnar.

Inne i butiken rådde fullt kaos. Jättelånga köer med fullastade kundvagnar ringlade mot kassorna. Väl inne i butiken fann jag snart att hela hyllavsnitt med begärliga varor gapade tomma. Hälsofil som jag hade tänkt köpa fanns inte längre, och just inget annat heller i mejeriavdelningen. Jag hade också tänkt köpa smörgåspålägg, men det hyllavsnittet gapade lika tomt. Det var inte lätt att över huvud taget hitta något åt oss och Klara att laga till lunch.

Konsums plötsliga popularitet var dock inte ett uttryck för att alla de här människorna i sista minuten ville rädda Konsum, som slår igen med den här månadens utgång. Nej, utan att egentligen ha gjort reklam för det hade man beslutat att sälja ut varulagret till halva priset, och det hade tydligen spritt sig med vindens hastighet.

Jag förmenar inte alla de här människorna rätten att köpa bra varor till ett fantastiskt pris, men när jag gick omkring där med min egen kundvagn, vämjdes jag också över att se dem bokstavligen plundra den butik de annars inte har lagt två strån i kors för att gynna och hålla vid liv.

Efter lunch hemma tog jag bussen till city för att bland annat gå på Apoteket, köpa seniorkort för ett år till på läns- och stadsbussarna och så gå till Coop-butiken intill Uppsala C för att inför helgen handla allt det där som redan var bortreat på mitt kära gamla Konsum i Svartbäcken.

Där fanns allt, även ganska många varor som inte har funnits i vår mindre lokala butik.

Eftersom nästan allt var slut i kylen hemma på Idrottsgatan – vi har ju påbörjat vårt sommarboende i Öregrund – blev det till slut ganska mycket, som jag fördelade i en stor papperskasse och i en plastkasse. Den stora kassen lyckades jag sen få ner i en stor bag, där jag redan hade mina inköpta apoteksvaror plus en bunt tidningar – våra tre prenumererade är omställda till Öregrund.

Det är inte vansinnigt långt mellan den här Coop-hallen och busshållplatsen, även om passagen vid Centralstationen ligger emellan, men med min usla kondition och mina lungproblem och försvagade benmuskler var det ändå en pärs att bära det här till busshållplatsen och sen från bussen hem till lägenheten. Halvtrappan upp till den höll sen nästan på att knäcka mig.

Men vad gör man inte för att få fortsätta att vara kooperatör?

Fast det här är en ojämn kamp mellan mig och Anders Sundström.