Ingen rubbar Stubb

Finlands ledande parti, som kärna i regeringen, är Kansallinen Kokoomus, Samlingspartiet, ett borgerligt högerparti. I riksdagsvalet 2011 blev det största parti, men som sådant har det senare passerats av Suomen Keskusta (Centern), som befinner sig i opposition.

I den finländska regeringen, som vanligt en bred koalitionsregering, har Samlingspartiet ingen allvarlig konkurrent i fråga om storlek sedan den tidigare konkurrenten om ledartröjan, Sosialidemokraattinen Puolue, Socialdemokraterna, av det populistiska oppositionspartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) har pressats ner till en försmädlig fjärdeplats.

Det här har tydligen statsministern, till lika Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen sett som ett optimalt tillfälle att kliva av. Han har, utan att det föreligger några tvingande skäl, meddelat, att han tänker avgå från båda posterna. Det här har han också gjort utan att successionen är ordnad.

Som väntat har det här utlöst spekulationer, inte minst i media, om vem som ska ta över.

Kvällstidningen Ilta-Sanomat har också låtit opinionsmätningsföretaget Taloustutkimus göra en undersökning av vem finländarna vill ska ta över. Bäst till ligger utrikeshandelsminister Alexander Stubb. Av samtliga tillfrågade förordade 37 procent Stubb och 20 procent näringsminister Jan Vapaavuori. Håller man sig till samlingspartisterna, de närmast berörda, är övervikten för Stubb ännu större, 51 procent, medan 27 procent föredrar Vapaavuori.

Först på tredje plats kommer en kvinna, social- och hälsovårdsminister Paula Risikko.

Venstre nästa offer för Dansk Folkeparti?

Högerborgerliga Venstre får nu, enligt Gallup den 10 april, stöd av 25,0 procent (26,8 procent enligt det genomsnitt för olika mätningar som redovisas i Berlingskes barometer; 27,7 procent i valet 2011). Enligt en analys publicerad i Jyllands-Posten kan det därmed finnas tecken på att Venstres framgångskurva är bruten och att även detta parti gör tapp till raketen i dansk politik, populistiska Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti ligger även enligt den här mätningen tvåa med 20,9 procent (20,4 procent i mätningsgenomsnittet; 12,3 procent i valet 2011).

Därmed ligger detta parti obetydligt över resultatet i samma mätning för Socialdemokratiet, 20,2 procent. Genomsnittet dras ner bland annat av den mycket låga uppslutning partiet fick i en annan undersökning nyligen och ligger därför på 18,8 procent, att jämföra med valresultatet 2011, 26,7 procent. Enligt dansk press söker nu (S) finna användbara angreppspunkter på Dansk Folkeparti, som bland annat anklagas för att ha lockat väljarna med ofinansierade förslag.

Socialdemokraternas regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds i den aktuella undersökningen av 8,6 procent (8,9 procent i mätningsgenomsnitt; 9,5 procent i valet 2011.

Deras från regeringen avhoppade tidigare partner Socialistisk Folkeparti står och stampar på 4,3 procent (4,5 procent i mätningsgenomsnitt, alltså fortfarande långt under valresultatet 2011, 9,2 procent).

Enhedslisten behåller med 11,0 procent greppet över vänsterväljarna (10,9 i mätningsgenomsnitt; bara 6,7 procent i valet 2011).

Liberal Alliance får i den här mätningen 5,1 procent (4,8 procent i mätningsgenomsnitt; 5,0 procent i valet 2011).

Och Konservative får 4,8 procent (4,5 procent i mätningsgenomsnitt) och ligger fortfarande under sitt valresultat från 2011, 4,9 procent.

När det moderna känns överlägset det klassiska

Flytten ut till sommarhuset i Öregrund och den omständiga packningen inför transporten hit har bidragit till att bloggen inte i alla avseenden har varit à jour.

I torsdags kväll i förra veckan var vi på abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva om den förrän nu.

Konserten började i och för sig med en miss, och konsertouvertyren nummer 4, ”Die schöne Melusine”, signerad Felix Mendelssohn (1809-1847), fick startas om, men det är alltså inte orsaken till att jag inte har skrivit om den. Nej, jag har inte haft tid.

Nå, även om det alltså tog sig, var det här inte något glimrande stycke musik.

Om vi sedan gör ett hopp till slutet av konserten, avslutades den med Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 2 i C dur”. I mina öron känns den här symfonin för splittrad, men jag gillade tredje satsens adagio esspressivo.

Fast i det här fallet får klassikerna ursäkta: Det som verkligen lyfte den här konsertkvällen var ett helt modernt verk i fyra satser av Daniel Nelson (född 1965), ”Analythical Tales of Mechanical Movement”. Verket är skrivet för kontrabas och stråkorkester, och kontrabasen trakterades med stor bravur av Ulla Ryman. Kvällens gästdirigent, Staffan Larson, hade helt uppenbart också lagt ner sitt krut på det här verket, och både stråkarna och övriga instrument gjorde ett gott jobb. I det här fallet blev jag över lag imponerad.

* * *

Före konserten träffade jag och Birgitta som vanligt Anna för gemensam middag, och den här gången hade vi valt att äta i restaurangen i Musikens hus. Det visade sig inte finnas någon à la carte-meny, men smörgåsbordet kändes rikligare dukat än vanligt, och där fanns flera riktigt goda rätter.