Estniska Socialdemokraterna har fastställt sin EU-valsedel

Det socialdemokratiska partiet i Estland, Sotsiaaldemokraatlik erakond, toppar sin lista i det kommande EU-valet med Marju Lauristin, partiets viktigaste politiker under återuppbyggnadsperioden, landets så väl som partiets.

På andra plats på listan har man placerats Ivari Padar, som man nu tar hem från Bryssel för att sätta på jordbruksministerposten. Men det är, förutom möjligen en gardering ifall det nya regeringssamarbetet skulle spricka, nog mest för att kunna visa upp en kandidat som kan EU och dess politik.

Taktik ligger det sannolikt också bakom placeringen av den unge ryssen Jevgenij Ossinovski, även han nyutnämnd minister, på tredje plats på listan. Men att man menar allvar med att föra fram kandidater med rysk bakgrund understryks sen också av femtenamnet Natalja Kitam.

Fast i realiteten är det väl Marianne Mikko, som står på fjärde plats (efter Padar och Ossinovski), som man hoppas få in i EU-parlamentet, om man lyckas göra ett gott val.

Lite längre ner på listan återfinner man ytterligare ett par locknamn, dels den nyutnämnde talmannen Eiki Nestor, dels en av de ny ministrarna, Urve Palo.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.