Strandsatta

1 mars 2014 17:01 | Barnkultur, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Vad händer med människor som strandsätts på en öde ö?

Daniel Defoe (1660-1731) var med sin ”The Life And Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe” (1719) – i Sverige också känd som ”Robinson Kruse” – först med att litterärt gestalta den här problematiken. Mitt exemplar i bokhyllan bär titeln ”Robinson Crusoe” (svensk översättning Harry Lundin, Klassikerförlaget/Rabén & Sjögren) och anges vara en något förkortad upplaga, vilket inte förvånar mig: varken den här utgåvan från 1990-talet eller några andra – jag läste den först redan under folkskoletiden – brukar vara ordagranna och oavkortade, när de presenteras för barn och unga. Men det här är en hygglig utgåva!

Huvudproblematiken i den här boken – vad händer med människor som strandsätts på en öde ö? – har senare gestaltats skönlitterärt av många olika författare.

När Lisa Tetzner (1894-1963) skrev sin långa och mycket läsvärda bokserie om barnen i 67an i Berlin, lät hon bland annat den judiska flickan Miriam, på flykt undan nazisterna i Tyskland, tillsammans med ett antal andra barn råka ut för ett skeppsbrott som ändade i att barnen blev strandsatta på en öde ö utanför Sydamerikas kust. Det här är, bland mycket annat, en skildring av både solidaritet och egoism.

William Golding (1911-1993), som fick nobelpriset i litteratur år 1987, gav också ut en bok på det här temat, en vuxenroman men med barn i huvudrollerna: ”Lord of the Flies” (1954), på svenska ”Flugornas herre” (1959). Golding är en ojämn författare, men ”Flugornas herre” är utan tvekan i nobelprisklassen. En sevärd filmversion gjordes 1963 av Peter Brooks.

Fler exempel skulle kunna nämnas, men den här genomgången är bara avsedd att teckna en bakgrund till Arto PaasilinnasParadisets fångar” (översättning Camilla Frostell, Brombergs 2010), i finskt original ”Paratiisisaaren vangit”, 1974.

Som den finska men inte svenska titeln anger, hamnar de agerande i den här historien, när deras plan störtar, på en ö, en paradisisk sådan – men de är lika fullt fångar på den. Ön ligger någonstans i den indonesiska övärlden, och eftersom planet har drabbats av och drivit i väg under ett våldsamt oväder, tror förstås alla, att planet har störtat någonstans i havet och alla ombordvarande har omkommit. När de vid ett tidigt tillfälle under vistelsen på ön siktas av indonesiskt flyg, tror militärerna ombord att de är gerillasoldater och skjuter på dem i stället för att rädda dem.

Eftersom planet hade störtat i en lagun, lyckades de flesta ombord, 26 kvinnor och 22 män, ta sig i land. Flertalet av dem var finländare eller svenskar; besättningen var brittisk och ett par läkare norrmän. Passande nog var många av de här strandsatta sjukvårdspersonal respektive skogsarbetare, båda kategorierna på väg att transporteras till FN-projekt.

Upp dyker efter ett tag också en förrymd indonesisk soldat, av skandinaverna snart döpt till Indones-Janne.

Den här Janne får också en konfliktutlösande roll, när han blir vansinnigt svartsjuk (och mordiskt arg) i sambaband med att han upptäcker, att det barn hans på ön erövrade käresta väntar möjligen är en annan mans.

Alla övriga kvinnor klarar sig från den sortens konsekvenser av det sexualliv de praktiserar genom att använda spiral – spiralerna, uppfiskade ur flygplansvraket, var avsedda som u-hjälp till Indien.

Mycket av det här är både roligt och fyndigt, även om Paasilinna särskilt i början också frestar läsarnas kräkreflexer med att de skeppsbrutna tvingas äta i djungeln infångade ormar. Fast sedan stiger de skeppsbrutnas välstånd till en högre nivå: de äter både fisk och stora sköldpaddor, och en efter en lyckas de få bättre bostäder genom att bygga hyddor på stolpar. Jämfört med barnens i ”De skeppsbrutnas ö” respektive ”Flugornas herre” är deras liv märkvärdigt paradisiskt, vilket ytterligare förstärks genom omfattande tillverkning av kokosbrännvin.

Man kläcker och förverkligar så småningom också genom hårt och organiserat skogsarbete idén att i djungeln röja ett fullkomligt gigantiskt SOS, riktat upp mot skyn. När det här till slut är klart för att sättas i brand nattetid, har en del av de flygskeppsbrutna hunnit falla i tvivel om värdet med att bli räddade och återvända till den så kallade civilisationen. Så man röstar om saken – men en majoritet vill fortfarande komma därifrån, och det brinnande SOSet riktas en natt mot skyn, där det kan fångas upp av satelliter.

Den armada som nu dyker upp och först beskjuts av de skeppsbrutna visar sig vara en del av den amerikanska örlogsflottan. Och den anser att order är order, så även de skeppsbrutna som inte vill bli räddade fångas in och transporteras, så småningom, hem.

Fast en av engelsmännen återvänder så småningom till ön, nu med hustru och barn. Hustrun och barnen finner sig dock inte till rätta på den öde ön och återvänder hem, så han stannar ensam kvar.

I en epilog får man även veta hur det senare går för de övriga flygskeppsbrutna vi har blivit bekanta med. Om den kvinna som stod i centrum för det dramatiska svartsjukedramat på den öde ön får vi veta följande:

”Fru Sigurd har skilt sig och är numera sambo med Indones-Janne. Barnet som föddes friskt och välskapt i Sverige tycks av allt att döma ändå vara hans. Janne driver ett litet hyrbilsföretag.”

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^