Många osäkra inför estniska lokalvalet och olika trender i olika delar av landet

Det politiska landskapet i Estland präglas just nu av de nära förestående lokalvalen.

Resultaten kommer att variera mycket; det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är till exempel mycket starkt i Tallinn och nordöstra Estland, där större delen av landets ryssar bor, och i övrigt spelar starka lokala kandidater och förekomsten av lokala listor och valkoalitioner roll för att valutslagen med all säkerhet kommer att variera rätt mycket över landet. I den senaste rikstäckande opinionsundersökningen kunde 36 procent av väljarna inte heller ange något favoritparti, men även det här kan ju variera över landet.

På stadig uppåtgång i riksmätningarna är för närvarande Keskerakond, som i oktobermätningen från TNS Emor får 29 procent. Detta kan säkert ha att göra med att partiets ledare, Edgar Savisaar, bland annat på grund av det förestående valet i Tallinn, har varit mycket synlig i media. (Jag återkommer nedan till en separat tallinnmätning.)

Det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpariet) har på riksnivå repat sig och får nu 22 procent.

På delad tredjeplats – vartdera med 20 procent – ligger det kristna, nationella och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förundet Fäderneslandet och Res Publika) och Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond.

IRLs framgång har säkert också den med en mycket synlig och aktiv kandidat i Tallinn – Eerik-Niiles Kross – att göra. Socialdemokraterna, som för inte så länge sedan tävlade med Centerpartiet om förstaplatsen i mätningarna, har tappat stöd, vilket säkert har att göra med deras mer tillbakahållna kampanj.

Av partierna utanför den estniska riksdagen, Riigikogu, skulle möjligen det konservativa Eesti Konservatiivne Rahvaerakond ha en chans om det förestod riksdagsval i stället för kommunval: Partiet får i den här mätningen 4 procent – spärren ligger på 5 procent.

Rohelised, De gröna, får i den här mätningen bara 1 procent.

* * *

Samtidigt publicerar TNS Emor en särskild mätning för huvudstaden Tallinn, intressant både på grund av Tallinns storlek och dess stora ryska befolkning, bosatt främst i stadens betongförorter.

Ser man till det aktuella väljarstödet, 50 procent – också ryssar utan estniskt medbogarskap har rösträtt i kommunvalen – ser Edgar Savisaar åtminstone i förstone ut att förbli kungen av Tallinn. Men i lokalvalet 2009 fick Keskerakond hela 53,5 procent, vilket ledde till egen majoritet i fullmäktige: 44 platser av sammanlagt 79.

Partiets problem nu, även om man fortsatt blir det överlägset största partiet i Tallinn, är att det kan behöva stöd från ytterligare ett parti. Och de tre övriga riksdagspartierna har i Tallinn slutit en överenskommelse riktad mot Savisaar och Keskerakond: De lovar att tillsammans bilda en ny majoritetskoalition, om de får tillräckligt stöd i valet.

Isamaa ja Res Publika Liit har växt kraftigt i Tallinn, och får i den här undersökningen 20 procent (mot 11 procent föregående månad och 15,4 procent i föregående kommunval).

Det har till stor del skett på bekostnad av koalitionspartnern i riksregeringen, Reformierakond, som nu är nere på 8 procent (mot 13 procent i septembermätningen och 16,6 procent i föregående kommunval i huvudstaden).

Uppåt, + 1 procentenhet jämfört med september, går det också för Sotsiaaldemokraatlik erakond, som i oktobermätningen är uppe i 15 procent, att jämföra med bara 9,8 procent i kommunvalet 2009. Det är nog inte helt fel att gissa att SDEs kampanj bland ryssarna är en viktig förklaring till den här uppgången.

De tre oppositionspartier, som har lovat att styra Tallinn tillsammans, samlar därmed sammanlagt 43 procent, vilket ändå inte räcker. Men trenden kan ju fortsätta fram till valdagen, och ingen vet säkert hur stor andel av de savisaarsympatiserande ryssarna som vekligen kommer att rösta.

Det finns också andra osäkerhetsfaktorer. 7 procent av de tillfrågade säger att de ska rösta på enskilda kandidater eller valkoalitioner, och om några av dessa kommer in i fullmäktige, kan de ju övertalas att ge sitt stöd åt den ena eller den andra majoriteten. Och 10 procent säger sig än så länge inte veta hur de ska rösta i kommunvalet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 12 2013:

”En armbåge träffade Mellberg i huvudet och låg kvar på marken.”

SvT text

* * *

”JO kräver svar om sterilisering av landstinget”

Rubrik på Sundsvalls Tidnings sajt

Riv nu – äntligen – Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset!

Jag kom till Uppsala hösten 1959 och blev vid årsmötet våren 1960 vald till ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Vi engagerade oss i frågor som enprocentsmål för det svenska biståndet och ekonomisk demokrati – en av våra Första maj-paroller löd ”Ja till planhushållning – nej till slumphushållning”.

Och så utmanade vi till och med folk i Uppsala arbetarekommun med Första maj-parollen ”Riv Tempo-huset!”, ett ganska uppkäftigt krav eftersom Tempo-huset, det nuvarande Åhléns-huset, invigdes i april 1961, alltså precis före Första maj.

Hur om helst, den här parollen var provokativt formulerad, men det fanns ett djupt allvar bakom: Tempo-huset med sin tårtpappersfasad utgjorde förvisso det blickfång dess ägare ville att det skulle vara, men vi som inte styrdes av kommersiella ledstjärnor såg också hur illa det, estetiskt så väl som miljömässigt, passade in i den äldre arkitektoniska miljön runt Stora torget.

Och på den tiden fanns det också en betydande opinion mot den förfulning av stadsmiljön i centrum som Tempo-huset innebar.

Sen dess har den här fasaden steg för steg åldrats och fordrat underhåll, och under senare år har ägarna börjat diskutera en ändring av fasaden på huset, som sedan 1985 har hetat Åhléns-huset. 2009 diskuterades en ny typ av fasad med böjda glaspartier, vilket väckte en ny storm av ilska – men Byggnadsnämnden tillstyrkte förslaget. Husets ägare har därefter modifierat förslaget. främst av hänsyn till inomhusklimatet.

Det intressanta – och sorgliga – är att en stor andel av uppsalaborna vid det här laget har vant sig vid husets milt talat avvikande utseende. Enligt en opinionsundersökning gjord för Upsala Nya Tidning 2010 vill 54 procent av de tillfrågade bevara den nuvarande fasadens utseende, medan 37 procent antingen vill göra om den eller att man ska bygga ett helt nytt varuhus.

För min del är jag mot alla förslag, som inte passar in i den omkringliggande äldre centrumbebyggelsen.

Riv, äntligen, Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset! Bygg gärna modernt, men i en stil som inte bjärt avviker från stadsmiljön runt Stora torget.

En ny TV där man till exempel kan läsa texten

Vi har två TV-apparater i lägenheten i Uppsala. En i vardagsrummet, den apparat som vi oftast har använt. Och så en i den förutvarande barnkammaren, senare använd av främst barnbarnen.

Mina (nu övervunna) synproblem har gjort att jag under en lång period har haft allt svårare att läsa TV-text. Därför har jag heller inte brytt mig särskilt mycket om att det har varit problem med de här TV-apparaterna.

Båda de här apparaterna är gammaldags apparater, den i vardagsrummet också ganska ålderstigen. De har funkat, men plötsligt la fjärrkontrollen på den äldsta TVn helt av med att fungera, och man kunde bara få in TV 1 i den. Så om vi ville se tvåan eller fyran fick vi flytta in till den något yngre TVn i biblioteket, det som förr var barnkammare. Där kunde man å andra sidan plötsligt inte se ettan – men den kunde vi ju fortfarande se inne i vardagsrummet.

När därför hustrun nyligen föreslog, att vi skulle köpa en ny TV åtminstone till vardagsrummet, få hjälp med att få den installerad och samtidigt kolla om vi också måste byta den lite modernare TVn i biblioteket, blev jag – stärkt därtill av min återerövrade syn – rent av entusiastisk. Så hustrun var och kollade in en TV-firma med en servicenivå lämplig för oss gamlingar/tekniska idioter, och i dag åkte vi tillsammans dit för att välja ut en ny TV, få den levererad hem – vi har inte bil – och installerad.

Lite senare i eftermiddags kom mannen vi hade handlat av med vår nya TV, vår första platt-TV, och installerade den. Samtidigt blev vi av med vår gamla TV och två förbrukade videoapparater.

TVn i biblioteket/barnkammaren fick han också att funka som den skulle: Nu kan man åter se även TV 1 i den.

Den nya TVn i vardagsrummet har inte bara en så stor skärm, att man med vår åldrade synförmåga kan läsa text och få en bildkvalitet som vi tidigare inte har haft. Fastän vi håller oss till basutbudet i vår bostadsrättsförening, har vi plötsligt även fått tillgång till en rad kanaler – somliga digitala, andra analoga – som vi aldrig har sett på tidigare.

Om ryskt och tyskt och ryskt förtryck och vad förtrycket gör med människorna i ett ockuperat land

Sofi Oksanen är född 1977 i Jyväskylä i Finland. Hennes far är finne men var under en av de finska byggnadsarbetare, som under senare delen av sovjeteran i Estland fick jobb i Tallinn. Där träffade han en estnisk kvinna, som han gifte sig med och som fick de sovjetestniska myndigheternas tillstånd att bo med honom i Finland.

Deras dotter Sofi är alltså uppvuxen i Finland, har gått i skola där och har finska som förstaspråk. Men modern företog redan under senare delen av sovjeteran resor över Finska viken till sitt gamla hemland, och på dessa resor fick också dottern, Sofi, följa med. Sofi träffade under dessa många resor estniska släktingar, också utanför Tallinn, och kom, både med hjälp av modern och dem, att lära sig estniska, som ju är ett språk, relativt nära släkt med finskan.

I moderns hemland lärde Sofi Oksanen också känna det politiska förtryck som rådde där (och som man helst inte skulle tala högt om), så småningom också allt mer om människoöden, som man också borde tiga om. Detta förtryck finns som en viktig ingrediens i flera av hennes romaner, hittills ganska få till antalet men med stort genomslag inte bara i Finland och Estland – böcker av henne finns i översättning i ett tjugotal länder, däribland Sverige. Och hon har redan också hunnit bli prisad för sitt författarskap, inte bara i Finland med Runebergpriset 2008 och Finlandiapriset 2009 utan även i andra länder: Nordiska rådets litteraturpris 2010 och Svenska akademiens nordiska pris 2013.

Hennes roman ”När duvorna försvann” (översättning Janina Orlov, Bonniers, 2013) kom i finskt original (”Kun kyyhkyset katosivat”) ut 2012. Också den gräver, ännu mer systematiskt, i Estlands nutidshistoria, som ju under andra världskriget och årtiondena därefter rymmer först en sovjetisk, sen en nazitysk och därefter åter en sovjetisk ockupation.

Systematiskt om man ser till innehållet men inte till kronologin. Jag förstår, särskilt när jag har kommit in i handlingen, behovet av att avslöja ett mönster genom att gradvis rikta strålkastarljuset mot olika människor och händelseförlopp, men särskilt för läsare som inte har de olika momenten i Estlands nutidshistoria klara för sig, tar det säkert tid att se alla sammanhangen, också att se att en för handlingen mycket central person i olika skeden uppträder under olika namn, ja till och med med helt olika ideologi.

Som hjälp att orientera sig har man dels kapitelrubrikerna, dels vinjetterna till dessa, de senare avbildningar av frimärken med årtal och sovjetisk eller nazitysk bild och text.

I dessa olika delavsnitt/kapitel får vi möta ett antal ester och deras personhistoria och ideologi. En för handlingen central sådan är Edgar, växelvis med efternamnet Parts respektive Fürst. Han hinner vara allt från estnisk finlandsfrivillig till samarbetsman och till och med lägervakt åt tyskarna till, slutligen, efter en lägervistelse i Sibirien, ”historieforskare” åt den sovjetiska efterkrigsregimen.

Själv är han impotent, men han misstänker att hustrun under hans långa bortovaro har haft en kärlekshistoria med kusinen och den oböjlige estniske motståndsmannen Roland, under efterkrigstiden som försvunnen från jordens yta. Hustrun, nu allt mer alkoholiserad, har för övrigt under den tyska ockupationen också haft ett förhållande med en SS-officer – det är för övrigt intressant att notera, att den här tysken bland annat skildras som sympatisk i sin relation till den estniska kvinnan, som till råga på allt heter Juudit; dessutom har han en kultiverad musiksmak.

Roland skildras, i motsats till en del landsmän, som en ståndaktig förvarare av Estlands frihet både gentemot ryssarna och tyskarna. Men inte heller han klarar sig, visar det sig, oskadd genom detta helvete – han dövar sig med sprit.

I slutet av den här historien hittar Edgar honom och får sin belöning i form av judaspengar. Och Edgar slipper oket, sin hustru: Hon ska interneras i ett mentalsjukhus, troligtvis i Minsk.

* * *

Janina Orlovs översättning till svenska flyter på bra, dock med ett viktigt undantag. Jag vet inte vilket ord Oksanen i sitt finskspråkiga original använder för det som i den svenska översättningen kallas skjutsningarna, vilket gör begreppet obegripligt för en svensk läsekrets. Det det handlar om är något som på estniska kallas küüditamised, vilket mycket riktigt kan översättas till ”skjutsningarna”, men för ester i det här sammanhanget är liktydigt med deportationerna: Den sovjetiska ockupationsmakten massdeporterade människor till läger främst i Sibirien på grund av motstånd mot sovjetiseringen men ofta också av rent klassmässiga skäl. Många av de deporterade dog i fångläger; andra kunde så småningom, ibland knäckta, återvända till det gamla hemlandet.

I slutet av den svenska utgåvan av boken finns en nyckel till organisationsförkortningar som användes under den ryska respektive den tyska ockupationstiden. Det är bra – men läsningen skulle ha underlättats ännu mer för en svensk publik, om noterna hade varit flera och omfattat också annat. Nu citeras i ett avsnitt om motståndet bland annat i studentkretsar i mitten av 1950-talet till exempel en nationalistisk variant av en sång samt den förbjudna nationalsången. Det här gör författaren på estniska. Begripligt för ester och finnar – men normala svenska läsare kan inte förvänts kunna estniska.

Ytterligare en dansk gallup bekräftar uppgång för (S) och nedgång för Venstre

I en Voxmeter-mätning för Ritzau bekräftas den uppgång för Socialdemokratiet och nedgång för Venstre jag rapporterade om i går.

Socialdemokratiet har i den här undersökningen ett stöd av 22,5 procent, vilket är det bästa resultatet sedan januari i år – men fortfarande ligger partiet alltså under det mediokra resultatet i senaste valet, 24,8 procent.

Och också i den här undersökningen går det utför för det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre: Venstre går tillbaka från 30,1 till 28,4 procent, vilket är det sämsta resultatet i en Voxmeter-mätning sedan folketingsvalet 2011.

Venstres gamla regeringspartner De Konservative har det också fortsatt svårt. Partiet närmar sig, med en uppslutning om bara 2,7 procent, spärrgränsen.

Fast den borgerliga majoriteten består även i den här mätningen: Vore de val i dag, skulle regeringspartierna S, SF och R plus stödpartiet Enhedslisten sammanlagt få 82 mandat mot det blå blockets 93 mandat.

Danska media, även ledande borgerliga sådana, ser samfällt klavertramp från venstreledaren Lars Løkke Rasmussens sida som de främsta orsakerna till Venstres tapp och Socialdemokratiets uppgång. Tidningarna, främst kvällspressen (OBS inte socialdemokratisk), har fyllts av den ena negativa historien om venstreledaren efter den andra: Løkke har använt över en miljon kronor på sina förstaklassresor (på flyg) som ordförande i den internationella klimatorganisationen Global Green Growth Institute, som årligen får 90 miljoner kronor i danskt bistånd. Ytterligare en historia som har lagts honom till last är ett par skor för 2.000 kronor.

Källa: Jyllands-Posten.

Danska S nästan tillbaka på sitt (usla) valresultat från 2011

Danska Socialdemokratiet har nu länge brottats med historiskt låga opinionssiffror, 17,5 procent i september. I den senaste mätningen från Rambøll/Analyse för Jyllands-Posten går pariet starkt framåt, till 24,2 procent. Det är nästan lika med partiets i och för sig mediokra valresultat från 2011, 24,8 procent.

Partiet självt ser den här uppgången som ett tecken på att regeringens framgångsrika politik nu börjar ge också opinionsmässiga resultat. Andra tror att det mer handlar om självmål – ogenomtänkta uttalanden och eget beteende – från oppositionsledaren Lars Løkke Rasmussens sida. För den teroin talar Venstres resultat i den nämnda opinionsmätningen, 26,7 procent, vilket är detsamma som i senaste valet – i förra mätningen låg Venstre på 28,7 procent.

Den S-ledda regeringens opinionsmässiga problem kvarstår lika väl. Socialistisk Folkeparti ligger med 4-5 procent av sympatierna kvar på en rekordlåg nivå – inför det förra kommunalvalet låg SF på nivån 18-19 procent.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Ett återbesök i den sommar som inte längre är

Vi har inte varit i Öregrund på ett par veckor nu.

Men eftersom väderleksutsikterna såg lovande ut, tog vi i förmiddags buss 811 ut till vårt sommarviste vid kusten.

Bussen åkte längs vägar, kantade av gula björkar, och höstsolen lyste upp både dem och en och annan lönn vars blad flammade i rött. Under färden läste jag först en rad artiklar om litteraturpristagaren Alice Munroe – vi har ett par av hennes böcker, och nu kommer jag att köpa ännu fler – men sedan njöt jag av landskapets skönhet.

Också vår trädgård skiftar nu i olika nyanser av gult. Inomhus får hösten effekten att det blir ljusare: den lummiga grönska som sommartid omger huset har inte bara gulnat utan också glesnat. När vi sitter vid köksbordet och äter vår lunch, rykande varm ungersk gulaschsoppa, kan man relativt obehindrat se gatan utanför staketet och de skolbarn som går hem efter veckans sista arbetsdag.

Medan Birgitta är i Konsum och handlar, går jag en runda i trädgården. Jag har med mig en plastbytta, och den fyller jag med goda ätäpplen. Men många av fallfrukterna är förstås fågelhackade eller anfrätta på något annat sätt. I morgon ska jag sortera: spara respektive slänga. Och jag ska också plocka av ätmogna äpplen från träden. Vinteräpplena spar jag nog till ett lite senare besök.

Birgitta är ute nu och höstansar en av sina blomrabatter.

Senare, när det skymmer, kommer hon säkert in med några buketter av de höstblommor, som fortfarande blommar.

Själv ska jag läsa en stund; jag närmar mig slutet i Sofie Oksanens ”När duvorna försvann”, en roman om Estland under först ryskt, sedan tyskt och därefter åter ryskt ok och om vad allt detta gjorde med en del allt för svaga eller anpassliga människor. Sofie Oksanen är halvestniska men skriver på finska, så kanske är hon ämnet för en finsk nobelpristagare i litteratur. Fast ett sådant pris är inte aktuellt än på länge. För att få det, måste man ha en större del av sitt livsverk bakom sig, och hon är ju fortfarande så ung.

Poesi till musik

Lars Winnerbäcks ”Hosianna” (Sonet / Universal Music 060253745292, 2013) är ett i flera avseenden märkligt album. Minst förvånad är jag av att dess titel (och titellåten) har sitt ursprung i den religiösa sfär, där Winnerbäck har sina rötter; mycket riktigt förekommer i en annan låt också referenser till Jesus och Den helige anden.

Men texterna på det här albumet rymmer mycket lite av den förtröstan religiösa människor har. I låt efter låt möter oss i stället en dundrande depression. Han tar en halv potatis från den rikaste buffén. Orden tryter, som i den här refrängbörjan: ”Vänner, jag har ingenting att säga er längre”. Flera av texterna handlar om en relation, mer präglad av avstånd än av närhet. Jaget i ”Vem som helst blues” känner ibland som att han har gått sönder, är låst i en cirkel, är rädd att göra fel. Fast i den här sången försöker han skapa distans genom att personligen kliva ur det den beskriver:

Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin
och vi pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst

Också till exempel ”När det blåser från ditt håll” har en text, som jag skulle beskriva som depressiv. ”Har vi skilt oss femton gånger nu” lyder en av fraserna i den. Och det finns åtskilligt mer av det här slaget.

Textmässigt, i formell mening, är det här ett mycket djärvt album. Någon enstaka text, som ”Ett slags liv” innehåller visserligen rim, men i övrigt är det fråga om texter som jag mer skulle karaktärisera som fyrtiotalsartad poesi, inte bara på grund av dess oregelbundna form utan främst på grund av dess associativa bildspråk. Lättolkad och insmickrande är den här poesin sällan. Den innehåller, liksom Bob Dylans texter, referenser till personer och saker som man bör känna till för att förstå sångtextens fulla innehåll, och här finns inga insmickrande förklaringar: Har man aldrig tidigare hört ”Iftah ya Simsim” (arabiska), gör man klokt i att slå upp det och få svaret att det är lika med ”Sesam, öppna dig!”.

Många fler av låtarna, utom de redan nämnda, är värda att nämnas, till exempel ”Monsterteorin”, den mycket rockiga ”Det gick inte” och ”Utkast till ett brev”.

Utöver av utmärkta musiker får Lars Winnerbäck också assistans av Thåström i ”Gå med mig vart jag går” och i flera av de andra låtarna av Sara Isaksson.