Poesi till musik

Lars Winnerbäcks ”Hosianna” (Sonet / Universal Music 060253745292, 2013) är ett i flera avseenden märkligt album. Minst förvånad är jag av att dess titel (och titellåten) har sitt ursprung i den religiösa sfär, där Winnerbäck har sina rötter; mycket riktigt förekommer i en annan låt också referenser till Jesus och Den helige anden.

Men texterna på det här albumet rymmer mycket lite av den förtröstan religiösa människor har. I låt efter låt möter oss i stället en dundrande depression. Han tar en halv potatis från den rikaste buffén. Orden tryter, som i den här refrängbörjan: ”Vänner, jag har ingenting att säga er längre”. Flera av texterna handlar om en relation, mer präglad av avstånd än av närhet. Jaget i ”Vem som helst blues” känner ibland som att han har gått sönder, är låst i en cirkel, är rädd att göra fel. Fast i den här sången försöker han skapa distans genom att personligen kliva ur det den beskriver:

Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin
och vi pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst

Också till exempel ”När det blåser från ditt håll” har en text, som jag skulle beskriva som depressiv. ”Har vi skilt oss femton gånger nu” lyder en av fraserna i den. Och det finns åtskilligt mer av det här slaget.

Textmässigt, i formell mening, är det här ett mycket djärvt album. Någon enstaka text, som ”Ett slags liv” innehåller visserligen rim, men i övrigt är det fråga om texter som jag mer skulle karaktärisera som fyrtiotalsartad poesi, inte bara på grund av dess oregelbundna form utan främst på grund av dess associativa bildspråk. Lättolkad och insmickrande är den här poesin sällan. Den innehåller, liksom Bob Dylans texter, referenser till personer och saker som man bör känna till för att förstå sångtextens fulla innehåll, och här finns inga insmickrande förklaringar: Har man aldrig tidigare hört ”Iftah ya Simsim” (arabiska), gör man klokt i att slå upp det och få svaret att det är lika med ”Sesam, öppna dig!”.

Många fler av låtarna, utom de redan nämnda, är värda att nämnas, till exempel ”Monsterteorin”, den mycket rockiga ”Det gick inte” och ”Utkast till ett brev”.

Utöver av utmärkta musiker får Lars Winnerbäck också assistans av Thåström i ”Gå med mig vart jag går” och i flera av de andra låtarna av Sara Isaksson.