Berättigat elakt på Uppsala stadsteater om de politiska partierna

Den svensk-schweiziske dramatikern Erik Gedeon har vi tidigare mött i ett samarbete med Klas Abrahamsson på Uppsala stadsteater, i publiksuccén ”Evigt ung” – se ovan under Kulturspegeln, Teater.

Nu återkommer det här paret på samma teater i farsmusikalen ”Min vän fascisten”, som nog också den har utsikter att bli en publiksuccé. Vem av de båda upphovsmännen som har gjort vad vet jag inte. För regin står Sara Cronberg.

Sällan har jag på vår Stadsteater sett något som har tagits emot av så mycket publikjubel – praktiskt taget varje scen och sång fick applåder, många av dem långa och hjärtliga.

Alla figurerna utom en är hämtade från Bullerbyn, men Astrid Lindgrens dödsbo behöver inte oroa sig: de nu vuxna bullerbybarnen har bara namnen gemensamma med Lindgrens grannbarn, bosatta i Norrgården, Mellangården och Sörgården, och deras återförening i somrig miljö har ingen annan återkoppling till Lindgrens värld än de namn de bär och den känsla av bondsk idyll de väcker hos de flesta av oss. Sex av dem lever i dag det småborgerliga liv, fullt av tillkortakommanden och kriser, den här komedin har udden riktad mot, och ett av bullerbybarnen kan inte vara med över huvud taget: Kerstin, som knarkar, är intagen på ett behandlingshem.

De övriga försöker hålla masken, men när man har svalt innehållet i några glas lossnar ändå tungorna och man börjar ventilera strängt portförbjudna ämnen som politik. Här finns nämligen ett helt spektrum av vanliga politiska riktningar i Sverige representerade, och publiken skrattar och applåderar inte bara när småpartier som Centern och Kristdemokraterna gisslas – det är mycket påtagligt att publiken jublar också när de båda stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna får sina fiskar varma. Och jag tror faktiskt inte att det var olika delar av publiken som stod för jublet i respektive fall. Det är min övertygelse att distansen till och föraktet för politiken ökar, när huvudalternativen inte längre är några alternativ.

I den här svenska idyllen dyker det sedan upp en fridstörare, en fascist. Det visar sig dock att den här mannen, med hakkorsbindel runt armen och fanor som vi äldre känner igen som nazityska, snarare är aningslös (på grund av isolering) än en sverigedemokrat som lever ut sin sanna natur.

De övriga får genom att först vara avståndstagande, sen förstående, ordning på fascisten, och till slut ser alla ut att falla i varandras armar. Och här, mot slutet, finns den här pjäsens svaghet. Det budskap de i gemensam sång enas om är flummigt, ytligt sett vackert men helt otillräckligt, och jag kan förstå att han som nyss aningslöst spelade rollen av fascist inte vill vara med och leka på den gemensamma lekgården längre.

Av skådespelarna vill jag främst nämna Louise Ryme som Lisa och Eli Ingvarsson som fascisten, Fridolf. Men också de övriga fungerade väl, individuellt så väl som i grupp. Och de kunde sjunga.

Musikerna, Jonathan Stensson och Patrik Roman, är också värda en eloge.

* * *

Efter föreställningen tog vi oss snett över stationsplanen till restaurang Stationen i gamla stationshuset. Där var det tämligen fullsatt, men vi lyckades få tillstånd att nyttja ett bord i en timme och beställde entrecôte. Den var mör och fin, god tillsammans med pommes frites och andra tillbehör, så vi hann.