Om ryskt och tyskt och ryskt förtryck och vad förtrycket gör med människorna i ett ockuperat land

Sofi Oksanen är född 1977 i Jyväskylä i Finland. Hennes far är finne men var under en av de finska byggnadsarbetare, som under senare delen av sovjeteran i Estland fick jobb i Tallinn. Där träffade han en estnisk kvinna, som han gifte sig med och som fick de sovjetestniska myndigheternas tillstånd att bo med honom i Finland.

Deras dotter Sofi är alltså uppvuxen i Finland, har gått i skola där och har finska som förstaspråk. Men modern företog redan under senare delen av sovjeteran resor över Finska viken till sitt gamla hemland, och på dessa resor fick också dottern, Sofi, följa med. Sofi träffade under dessa många resor estniska släktingar, också utanför Tallinn, och kom, både med hjälp av modern och dem, att lära sig estniska, som ju är ett språk, relativt nära släkt med finskan.

I moderns hemland lärde Sofi Oksanen också känna det politiska förtryck som rådde där (och som man helst inte skulle tala högt om), så småningom också allt mer om människoöden, som man också borde tiga om. Detta förtryck finns som en viktig ingrediens i flera av hennes romaner, hittills ganska få till antalet men med stort genomslag inte bara i Finland och Estland – böcker av henne finns i översättning i ett tjugotal länder, däribland Sverige. Och hon har redan också hunnit bli prisad för sitt författarskap, inte bara i Finland med Runebergpriset 2008 och Finlandiapriset 2009 utan även i andra länder: Nordiska rådets litteraturpris 2010 och Svenska akademiens nordiska pris 2013.

Hennes roman ”När duvorna försvann” (översättning Janina Orlov, Bonniers, 2013) kom i finskt original (”Kun kyyhkyset katosivat”) ut 2012. Också den gräver, ännu mer systematiskt, i Estlands nutidshistoria, som ju under andra världskriget och årtiondena därefter rymmer först en sovjetisk, sen en nazitysk och därefter åter en sovjetisk ockupation.

Systematiskt om man ser till innehållet men inte till kronologin. Jag förstår, särskilt när jag har kommit in i handlingen, behovet av att avslöja ett mönster genom att gradvis rikta strålkastarljuset mot olika människor och händelseförlopp, men särskilt för läsare som inte har de olika momenten i Estlands nutidshistoria klara för sig, tar det säkert tid att se alla sammanhangen, också att se att en för handlingen mycket central person i olika skeden uppträder under olika namn, ja till och med med helt olika ideologi.

Som hjälp att orientera sig har man dels kapitelrubrikerna, dels vinjetterna till dessa, de senare avbildningar av frimärken med årtal och sovjetisk eller nazitysk bild och text.

I dessa olika delavsnitt/kapitel får vi möta ett antal ester och deras personhistoria och ideologi. En för handlingen central sådan är Edgar, växelvis med efternamnet Parts respektive Fürst. Han hinner vara allt från estnisk finlandsfrivillig till samarbetsman och till och med lägervakt åt tyskarna till, slutligen, efter en lägervistelse i Sibirien, ”historieforskare” åt den sovjetiska efterkrigsregimen.

Själv är han impotent, men han misstänker att hustrun under hans långa bortovaro har haft en kärlekshistoria med kusinen och den oböjlige estniske motståndsmannen Roland, under efterkrigstiden som försvunnen från jordens yta. Hustrun, nu allt mer alkoholiserad, har för övrigt under den tyska ockupationen också haft ett förhållande med en SS-officer – det är för övrigt intressant att notera, att den här tysken bland annat skildras som sympatisk i sin relation till den estniska kvinnan, som till råga på allt heter Juudit; dessutom har han en kultiverad musiksmak.

Roland skildras, i motsats till en del landsmän, som en ståndaktig förvarare av Estlands frihet både gentemot ryssarna och tyskarna. Men inte heller han klarar sig, visar det sig, oskadd genom detta helvete – han dövar sig med sprit.

I slutet av den här historien hittar Edgar honom och får sin belöning i form av judaspengar. Och Edgar slipper oket, sin hustru: Hon ska interneras i ett mentalsjukhus, troligtvis i Minsk.

* * *

Janina Orlovs översättning till svenska flyter på bra, dock med ett viktigt undantag. Jag vet inte vilket ord Oksanen i sitt finskspråkiga original använder för det som i den svenska översättningen kallas skjutsningarna, vilket gör begreppet obegripligt för en svensk läsekrets. Det det handlar om är något som på estniska kallas küüditamised, vilket mycket riktigt kan översättas till ”skjutsningarna”, men för ester i det här sammanhanget är liktydigt med deportationerna: Den sovjetiska ockupationsmakten massdeporterade människor till läger främst i Sibirien på grund av motstånd mot sovjetiseringen men ofta också av rent klassmässiga skäl. Många av de deporterade dog i fångläger; andra kunde så småningom, ibland knäckta, återvända till det gamla hemlandet.

I slutet av den svenska utgåvan av boken finns en nyckel till organisationsförkortningar som användes under den ryska respektive den tyska ockupationstiden. Det är bra – men läsningen skulle ha underlättats ännu mer för en svensk publik, om noterna hade varit flera och omfattat också annat. Nu citeras i ett avsnitt om motståndet bland annat i studentkretsar i mitten av 1950-talet till exempel en nationalistisk variant av en sång samt den förbjudna nationalsången. Det här gör författaren på estniska. Begripligt för ester och finnar – men normala svenska läsare kan inte förvänts kunna estniska.