En fantastisk naturfilm, men dramaturgin är inte lika bra

21 oktober 2013 18:45 | Film | 3 kommentarer

Arne Sucksdorff (1917-2001) var en känd naturfilmare. Jag minns honom också för bildreportage om djur och natur i 1950-talets Folket i Bild.

I spelfilmen ”Pojken i trädet” (1961) stod han för manus och regi – Gunnar Fischer stod för fotot. Det här var ett nytt och djärvt steg för honom, och man måste – liksom tidens filmkritiker gjorde – konstatera att Gunnar Fischers svartvita filmfoto, som jag nu har fått möjlighet att se på en vid TV-skärm, var utomordentligt, medan Sucksdorffs filmhandling trots goda ansatser ändå inte riktigt håller måttet – därmed inte sagt att filmen inte skulle vara värd att se.

Man kan ana Sucksdorffs blick bakom Fischers foto, men Fischer var själv son till en jägmästare och behövde kanske inte så mycket instruktion. Sin kompetens som filmfotograf har han ju annars bevisat i flera av Ingmar Bergmans viktigaste filmer.

Här panorerar han landskap och fångar djur och fåglar i deras naturliga miljö. Vi får följa filmens tre ynglingar på tjuvjakt i stulen bil i nattliga skogar: den drivande av dem är Max (Heinz Hopf), och han åtföljs av den något barnsligare Manne (Björn Gustafson). Till dem har också den blott 16-årige Göte (Tomas Bolme) anslutit sig, och det är kring honom handlingen kretsar.

Eftersom rollerna och handlingen är en smula oklart utformade, tror man som tittare först, att ägaren till godset där han bor, John Cervin (Anders Henriksson), trots sin ålder kan tänkas vara Götes far, vilket också hans förmaningstal och välmenta mutpengar tyder på. I själva verket är godsets jägare Sten Sundberg (Åke Lindman) pappa både till Göte och husan hos Cervin, Marie (Birgitta Pettersson) – så småningom förstår man, varför hon ängslas så för Göte och varför hon därför då och då i smyg träffar det unga pojkgänget av tjuvjägare/biltjuvar.

Bakom Götes asociala beteende och så småningom flykt finns en revolt, men man förstår inte riktigt mot vem den i själva verket är riktad.

Göte är dock inte heller någon nickedocka åt pojkgänget och dess ledare Max. Han stjäl deras gevär och ammunition, som finns gömda i en ihålig ekstam, och drar likt en trapper ut i de omgivande träskmarkerna: bygger sig ett rede i ett väldigt träd, jagar vilt och fisk att halstra i elden under trädet, stjäl också en matsäckskorg av en familj på utflykt för att få lite variation i kosthållet.

De andra killarna hittar honom, fast inte där utan i träsklandskapet, och binder honom för att han ska avslöja var han har deras gevär. Göte lurar dem och passar på att själv överraskande hitta det laddade geväret och hotar dem sen med skjutvapnet – avlossar också några skott för att driva dem längre bort.

Sundberg hittar de flyende kompisarna och kväser handgripligt Max. Han meddelar försmädligt att grabbarnas bil nu inte längre har luft i däcken men slänger till slut till Max bilnycklarna som han också har tagit.

Återstår sen att hitta Göte. Den som hittar honom uppe i hans trädtopp är godsägaren eller rättare sagt hans hundar. Göte hotar honom med geväret, men Cervin hör inte på det örat utan sätter sig ner och väntar, medan han försöker med övertalning.

Men det hjälper föga. Plötsligt hörs ett skott uppifrån trädtoppen, och så ser man först geväret, sen pojken gren för gren ramla ner från trädet.

I filmens slut ser man på avstånd fadern/jägaren och systern bära i väg den döde Göte.

Men vad exakt som drev pojken till detta förblir oklart. Där hjälper varken Gunnar Fischers foto eller Quincy Jones’ musik, som jag annars också gillar.

I grunden en film om dödsstraffet

21 oktober 2013 13:48 | Film, Politik | 2 kommentarer

Jag såg Sidney Lumets ”12 edsvurna män” (”12 Angry Men”, 1957) när den var ny, och jag har därefter sett om den ett par gånger, nu senast på DVD.

Det är en mycket stor amerikansk film med manus av Reginald Rose och med Henry Fonda i huvudrollen; Fonda och Rose har också producerat den.

Reginald Rose skrev den 1954, ursprungligen som TV-drama. Året därpå, 1955, anpassades den för scen, och 1957 blev den alltså film. Också filmens uppläggning – praktiskt taget hela handlingen utspelar sig i ett juryrum, och dess dialog förs mellan jurymedlemmarna – vittnar om att den har en bakgrund som teaterpjäs. Det här hindrar inte att handlingen känns oerhört laddad och spännande. Framför allt i USA bidrog väl dess grundproblemställning till den stora framgången: Är det rätt att döma en 18-åring, en grabb som livet dessutom har farit illa med, till dödsstraff? Men också för oss andra rymmer den en samvetsfråga: Är vi inte alla ibland benägna att dra för snabba och enkelspåriga slutsatser?

Det gör alla utom en i den här juryn, Henry Fonda, i filmen arkitekt till yrket.

Av småpratet innan juryförhandlingarna formellt börjar framgår det, att de flesta redan verkar ha sin mening – skyldig! – klar, och många av dem ser fram mot att få rösta snabbt och sen ge sig i väg till roligare eller viktigare värv. Så man genomför en provomröstning, som slutar ”skyldig”, men till allas förvåning med 11-1.

Problemet är att juryn måste vara enig för en fällande dom.

Dissidenten Fonda ansätts hårt av flera av de övriga, som förstås också vill veta, varför inte också han har röstat för skyldig. Jurymedlem 8 (Fonda – ingen ges något rollnamn under förhandlingen) svarar då mer resonerande än tvärsäkert: Det finns osäkerheter som man först borde diskutera mer i det här fallet, innan man fäller ett utslag, som leder till att den här pojken avrättas.

Alltså måste juryn först seriöst granska fallet från olika aspekter.

Så juryn gör så, i några fall dock morrande.

Det här att steg för steg vända på åsikterna i en jury som delvis är starkt övertygad om pojkens skuld och inte heller har några betänkligheter om att döma honom till döden skulle lätt kunna ha blivit orealistiskt önsketänkande, men manusförfattaren och regissören samt, genom sitt återhållna och skickliga spel, Henry Fonda lyckas göra det här på ett intressant och i vissa stycken rent av nervkittlande sätt.

Jurymedlem 8 argumenterar ibland mot med små invändningar, men i några fall lyckas han få vittnesmålen i rätten att rasa ihop: Han har själv i en butik nära mordlägenheten köpt en precis likadan stilett som användes vid mordet – grabben som anklagas för mordet på sin pappa hade en likadan – och stilettbladets ingångsvinkel och ingångshöjd indikerar att det var någon som var längre än den anklagade sonen, som utförde dådet. Damen i huset mitt emot, som trots ett passerande tåg mellan husen sa sig ha sett mordet och mördaren, måste i så fall, av märkena på näsan att döma, ha hunnit få på sig de glasögon hon inte bar i rätten. Och grannen i våningen under mordvåningen kan knappast, eftersom han var halt och befann sig längst inne i sin egen lägenhet, ha hunnit ut till sin ytterdörr för att några sekunder efter mordet se grannens son rusa ner för trappan. Och hur säkert skulle någon, när man har blivit gripen och mordåtalad, vara, om han tvingades berätta om filmen han hade sett? Jurymedlem 8/Fonda testar en annan jurymedlems förmåga att minnas en film han under mycket mer gynnsamma omständigheter har sett.

Steg för steg får jurymedlem 8 (Fonda) de andra jurymedlemmarna att ändra sig, så även juryns ordförande (Martin Balsam).

Till slut står det 11-1 för frikännande. Kvar som ståndaktig anhängare av fällande dom står den temperamentsfulle – han får veritabla utbrott under juryns sammanträde – affärsmannen jurymedlem 2. Den rollen görs mycket trovärdigt av Lee J Cobb (för övrigt med förflutet som kommunist under McCarthy-eran; han föll till slut till föga för trycket och angav andra kommunister). Bakom hans hållning ligger en konflikt med en förrymd son: Vi ser honom riva ett fotografi av sonen i stycken, innan han besinnar sig och till slut röstar med de övriga.

Någon verbal försoning mellan honom och jurymedlem 8 (Fonda) sker inte, men vi ser den senare hämta den förres kavaj och sätta den på honom.

I filmens själva slut får också två av de agerande äntligen namn.

En klok, tidigt omvänd äldre juryman (nummer 9, Joseph Sweeney) går fram till nummer 8 (Fonda) och tackar honom och presenterar sig då som McCardle. Fonda skakar hand med honom och nämner också sitt eget namn, Davis.