Tidiga verk av Mozart

5 oktober 2013 21:34 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, med Nils-Erik Sparf som solist och ledare samt Klara Hallgren som konsertmästare, benämndes ”Mozart och Sparf II”.

Wolfgang Amadeus Mozart levde 1756-1791 och blev således blott 35 år gammal men hann icke desto mindre skriva långt över 600 verk för olika instrument. Han började komponera häpnadsväckande tidigt, och det var just fyra av hans ungdomsverk vi fick lyssna till.

I det första av dem, ”Symfoni nummer 27 i G-dur” från 1773, medverkade inte kvällens solist, utan här stod orkestern under ledning av kvällens konsertmästare Klara Hallgren. Den här symfonin brukar inte spelas så ofta, så det var därför särskilt intressant att få höra den. Enligt min smak är den avslutand prestosatsen inte riktigt i nivå med de två föregående, och jag talar här om Mozart, inte om orkestern.

Sen spelades, med Nils-Erik sparf som violinsolist, Mozarts tre första violinkonserter i svit efter sina tillkomstår.

”Violinkonsert nummer 1 i B-dur” har ofta åsatts 1775 som tillkomstår, men den är troligen ännu tidigare, kanske skriven redan 1773. Det här verket har sina svagheter, men det är ändå häpnadsväckande bra för att vara skrivet av en så ung person.

”Violinkonsert nummer 2 i D-dur” är tillkommen 1775, när Mozart var 19 år. Här är han säkrare som kompositör: den här konserten känns också mer enhetlig.

I ”Violinkonsert nummer 3 i G-dur”, skriven och framförd samma år, finns ännu mer av egenarten i Mozarts musik, en melodiös lekfullhet. Här fick Nils-Erik Sparf också visa upp sin egen tekniska behärskning och virtuositet.

* * *

Före konserten och i pausen träffade vi som vanligt Anna. Vi åt först thailändsk middag på Amazing Thai i gallerian snett emot vårt konserthus. I pausen bjöd Anna på kaffe i Konserthuset.

Melodikrysset nummer 40 2013

5 oktober 2013 12:05 | Media, Musik, Politik | 4 kommentarer

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Redan första frågan innehöll en sådan. För folk i min ålder är det i och för sig ganska lätt att minnas att Edith Piaf en gång i världen sjöng ”La vie en rose”. Men vem var det som här sjöng hennes gamla hit? Jo, Andrea Bocelli.

För mig tog det också tid – efter det att jag hade fått flera ledbokstäver – att komma på att ”Ja, se det snöar” här skulle reduceras till blott och bart en flinga.

Näst sista frågan – vågrätt 14 – klarade jag i och för sig lätt: svaret var utan tvivel ABBA. Men vilken låt var det egentligen vi hörde? Jag kunde ju själv leta men vill inte fördröja publiceringen, så någon: Vilken låt var det ABBA sjöng? (”Eagle” är svaret, meddelar mig en läsarinna.)

Sen fanns det en ganska krångligt konstruerad dubbelfråga. Vi hörde Jan Malmsjö sjunga Peter Himmelstrands svenska version, ”Min egen väg”, av den låt som i franskt original heter ”Comme d´habitude”. Men frågan löd: Vem har skrivit den engelska texten? På engelska kallades den här låten ”My Way” och sjöngs av Frank Sinatra, och texten – en mot originalet ganska avvikande sådan – hade gjorts av Paul Anka.

Lisa Miskovsky har jag själv på skiva, dock inte den senaste, ”Umeå”, varifrån dagens ljudillustration, ”Wild Winds”, var hämtad.

Vi hörde också ”Om du går nu” med Vikingarna. Men de flesta av oss minns den nog som ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ett stycke Evert Taube spelades även i dag: ”Serenaden i Prästgatan”. Men som omväxling fick vi höra den med Björn Skifs, Måns Zelmerlöw och Loa Falkman. Taubes text kan ni ta del av ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sen var det en rad svenska schlager.

Lill Lindfors’ ”En sån karl” fick vi visserligen höra på finska, men det var ju en låt som la sig i minnet så fort man hörde den.

Lotta Engbergs bidrag i Eurovision Song Contest 1985, ”Fyra Bugg och en Coca Cola” fick ju inte heta så av reklamskäl och döptes om till det obegripliga vi fick höra i dag, ”Boogaloo”.

Så här års är det ju snarare tulpanlökar än ”Tulpaner från Amsterdam” som säljs, men låt gå för den – den var en stor schlager på sin tid.

Det var också ”Ta mig till havet”. Fast den förknippar jag för min del numera för evigt med en begravning nere i Skåne, av min kusin Kreete: En sonson sjöng den i kyrkan, eftersom den var Kreetes älsklingssång. Senare träffade jag Kreetes söner i hennes och min födelseby Juminda i Estland – sönerna hade, på Kreetres begäran, strött ut hennes aska i havet, Finska viken.

Sen är det bara ett svar, en sång signerad Povel Ramel, att redovisa: ”Varför är det ingen is till punschen?” Om ni tror att Povel alltid bara var en oförarglig underhållare, tycker jag att ni ska läsa texten till den här sången, ett vittnesbörd om det gamla onda klassamhället. Texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.