Barndomens matinékomiker på eftermiddagsbesök i TV

Filmfarsparet Bud Abbott och Lou Costello såg vi gärna på barndomens matinébiografer. Det var också det främsta skälet för mig att, nu som eftermiddags-TV, se ”Kusligt värre”, i original ”Abbott and Costello Meet the Killer, Boris Karloff” (1949). Den här gången har jag också noterat namnet på regissören, Charles Barton.

Lou Costello spelar Freddie Phillips, piccolo på det hotell där större delen av den här historien utspelar sig, och Bud Abbott hotelldetektiven Casey Edwards. Hela gänget av mer eller mindre skumma personer i personalen och bland gästerna går inte att lista med mindre än att redogöra för mängder av detaljer i handlingen, men det räcker att sammanfatta med att Freddie (Costello) ideligen hittar nya lik som han – såsom varande misstänkt av polisen – försöker gömma. Bland de många agerande sticker förstås hypnotisören Swami Talpur, spelad av Boris Karloff, ut.

Mördaren, maskerad för att varken Freddie eller vi tittare ska kunna känna igen honom, lockar Freddie till traktens och hotellets turistattraktion, ett grottsystem med droppstenar och oändliga gångar. Där lyckas han stänga in Freddie och försöker sen lura av honom den blodiga näsduk han är i besittning av och som kan leda polisen till mördaren. Katt- och råttaleken där görs till fars med spänningsmoment, och det blir i sista ögonblicket Freddie räddas från att dränkas – han har dess förinnan sagt åt mördaren att näsduken finns i hans rum på hotellet.

Alla misstänkta samlas sedan à la klassisk deckarupplösning på hotellet, och till slut avslöjas mördaren, hotelldirektören (Alan Mowbray), eftersom han har lera från grottan på skorna. Han håller då alla i rummet i schack med en pistol för att kunna backa ut – men knockas av en av de många fällor Freddie/Costello har gillrat.

Alltså har vi tittare lurats av det komma som i filmens originaltitel finns före Boris Karloff.

”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”

Jag läser dagligen bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, ibland också Expressen. Jag läser förstås selektivt, dock alltid kulturartiklar och serier; ledarsidornas förutsägbarhet har gjort att jag läser materialet där på ett ganska sparsmakat sätt.

Men ibland hittar man politiska artiklar – viktiga och läsvärda sådana – på kultursidorna.

Dagens (23 oktober 2013) kulturdel av DN inleds med en krönika, som jag tycker ni ska läsa: ”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar”. Den är skriven av Lawen Mohtadi, journalist med kurdisk bakgrund. Hon har tidigare bland annat frilansat i radio, vikat som skribent på Göteborgs-Postens kulturredaktion och under några år varit en av två chefredaktörer för den feministiska tidskriften Bang.

Den aktuella DN-artikeln vibrerar av sorg och vrede. Sorg över en socialdemokrati som inte längre står upp för sina klassiska värderingar. Vrede över ett ständigt åter växande klassamhälle, där nu också stora dekar av medelklassen med allt mera magont jagar ”rätt” dagis och skola åt sina barn och där inte längre några hundra kronor mer i månaden kan kompensera de negativa effekterna av att snart sagt alla samhällsfunktioner styrs av vinstintressen.

Och ändå, skriver hon, trängs högern och vänstern i den politiska mitten – ”men det gåtfulla i det här är inte högern utan vänstern”:

”Att vänstern inte vill vara vänster är en av de märkligaste sakerna i vår tid. Vänstern sitter på en enastående uppfinning som är svår att överträffa. Det är solidaritet. Att försöka förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik för välfärd, höjda skatter och allas lika värde är nästan omöjligt. Överallt i samhället finns en vilja till förändring. Överallt syns och hörs detta. Förutom i politiken.

Socialdemokrater tror att de ska stöta bort väljare om de inte agerar utifrån idén att egenintresset styr allt, trots att det uppenbarligen finns en stor del av befolkningen som hellre ser en gemensam välfärd än 800 kronor mer i plånboken varje månad. Dessutom: snart måste man fråga sig vems egenintresse det handlar om. När otryggheten och oron inför framtiden sipprar in i stora delar av medelklassen kommer det inte ligga i deras intresse att sakna rörlighet, utbildning, bra bostäder och självklar tillgång till kultur.”

Jag vill också citera artikelns avslutning:

”Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.”