9 kommentarer

1. ”För min del är jag mot alla förslag, som inte passar in i den omkringliggande äldre centrumbebyggelsen.”
   –
   Hm. Hur är det i så fall med kongresshu… ursäkta, ”Musikens hus”? Det sticker ju i allra högsta grad ut i sin omgivning, men brukar omnämnas här på bloggen som ”vårt fina Musikens hus” och så. Helgar ändamålet medlen? (Jag syftar alltså på husets utseende, inte om det fina kulturella innehållet.)

   Comment by Olof Öberg — 2013 10 18 10:13 #

2. Till Olof Öberg: Det finns lite olika aspekter på det här. Miljön kring Vaksala torg är redan arkitektoniskt blandad – Sivia-huset är bra ett av flera exempel. Och framför allt har Musikens hus – vi håller oss alltså nu till dess arkitektoniska särmärken – estetiska kvaliteter som är svåra att slå.

   Comment by Enn Kokk — 2013 10 18 10:39 #

3. ”Estetiska kvaliteter”… ja, då handlar det om tycke och smak. Själv tycker jag att det är rätt fult, helt i klass med närliggande tårtpappersfasader… och dominerar dessutom sin omgivning på ett sätt som inte Åhlénshuset gör. Får närapå torget att tippa.
   –
   Stora Torget är för övrigt också, sedan många år, ”arkitektoniskt blandat”. Det gör väl inte Åhlénshuset, eller andra missfoster, mer passande i sin miljö?
   –
   Men visst, man får argumentera för att något ska bort för att det är ”fult”, men man behöver inte försöka intala sig att ens egen smak motsvaras av nån slags universella värden. Säkert finns det en och annan som inte bara ”vant sig” vid Åhlénshuset, utan faktiskt tycker att det är snyggt. Och den åsikten är precis lika mycket värd.

   Comment by Olof Öberg — 2013 10 18 11:32 #

4. Till Olof Öberg: I de här frågorna är vi helt uppenbart inte ense.

   Som du som regelbunden läsare av min blogg vet, skriver jag inte bara om kulturanknutna ämnen som litteratur, teater, musik och, någon gång, arkitektur utan djärvs också att ha ganska bestämda meningar om värdet av det jag skriver om.

   Man kan inte förbjuda människor att ha en bristande förmåga att värdera olika kulturyttringar, men jag tar mig lika fullt rätten att, med ett livslångt förhållande till de här ämnena göra kvalitativa bedömningar. Här har jag mycket lång träning: har i åratal skrivit och publicerat bokrecensioner, och under mina ganska många år i kulturnämnden i Uppsala har jag också kommit att arbeta med arkitektur- och stadsmiljöfrågor: Jag är till exempel en av de ansvariga för valet av arkitekt till och bygget av vårt nuvarande stadsbibliotek – märk där nybyggnadens integration i kvarteret Sandbacken, där vi också lyckades bevara äldre huskroppar och integrera dem med nybyggnaden.

   Jag är inte alls konservativ i den meningen, att arkitektur inte skulle få förändras eller förnyas. Sålunda var på sin tid – före min tid i de här frågorna! – det näraliggande Forum-huset (en skapelse av KFs arkitektkontor / Dag Ribbing) en modern skapelse som väl gick in i sin äldre omgivning.

   Jag tycker, för att förflytta oss åt Musikens hus-hållet, att Stadshuset i Uppsala, ritat av Erik & Thore Ahlsén, är en mycket vacker byggnad, medan Sivia-komplexet, som ligger mellan det och Musikens hus, är anskrämligt.

   Ytterligare en någorlunda modern skapelse är V-dala nation, som ritades av Alvar Aalto.

   Men hur fan som helst och hur ful som helst får nybyggnation inte vara.

   Du får gärna se mig som estetisk snobb eller besserwisser, men trots att alla är och bör vara jämlika i valbåset, är vi faktiskt inte lika väl skickade att döma om estetiska och kulturella värden.

   Comment by Enn Kokk — 2013 10 18 12:14 #

5. Den där sista meningen hoppas jag att du inser, när du fått tänka efter ett tag, faktiskt är lite pinsam. (Underligt att personer som yttrar sådana saker också, som av en händelse, brukar anse att just DE är de ”bättre skickade”. Sen må det handla om konst, musik, arkitektur eller hur landet ska styras…)

   Comment by Olof Öberg — 2013 10 18 14:10 #

6. Till Olof Öberg: Nej, jag vidhåller den.

   Kulturpolitik vore över huvud taget inte möjlig, om vi inte värderade somligt högre än annat: Vi måste välja vilken konst kommunen ska köpa in (och vilken den inte ska köpa in). Vi är tvungna att ge stipendier åt vissa författare (och inte andra). Vi kan subventionera musik som få lyssnar på utan att ge offentliga pengar till produktion av svensktoppsmusik (som du vet att jag för den skull inte föraktar).

   Comment by Enn Kokk — 2013 10 18 14:32 #

7. Det som stör mig är att du tycks anse att de 54 % som för ett par år sen ville bevara tårtpappersfasaden ansåg detta för att de antingen ”vant sig”, eller också inte var lika ”väl skickade” att bedöma saken, och att man – underförstått – egentligen borde kunna strunta i vad dessa personer tycker. Så resonerade rimligtvis också de som beslutade om rivningar och byggande av anskrämliga varuhus vid Stora Torget den gången det begav sig. Då var det de som var ”väl skickade” att bedöma saken, medan du tydligen hörde till de som bara helt enkelt ”vant sig”. Köpte du inte det argumentet då, så borde du inte göra det nu heller när du står på andra sidan, så att säga.
   –
   Det är klart att du, jag och alla andra värderar vissa saker högre än andra. Vore jag i stånd att välja vilka som skulle få bidrag och stipendier skulle jag naturligtvis helst se att de jag tycker är bra, viktiga och i behov av uppmärksamhet fick dem. Jag skulle argumentera för mina ståndpunkter med liv och lust. Men jag inbillar mig inte att jag tycker de är bra och viktiga för att min smak är ”bättre”, att jag är mer ”väl skickad” att bedöma detta än andra, mindre vetande. Ställde jag mig upp och hävdade att en viss person skulle ha ett stipendium med argumentet ”jag tycker det, och jag är bäst skickad i detta sällskap att bedöma den saken”, så skulle jag vara just – pinsam.

   Comment by Olof Öberg — 2013 10 18 14:59 #

8. Till Olof Öberg: Men inser du inte att stipendier och annat kulturstöd inte skulle kunna förekomma, i vart fall om man inte använder sig av lottning, om det inte fanns en instans, bestående av förtroendevalda människor, som gjorde en kvalitetsbedömning?

   Men visst skulle vi kunna införa någon form av ultrademokrati på kulturområdet eller ett system där marknaden styrde, det senare kanske då kompletterat med gåvor från tillräckligt rika mecenater.

   Ett slags korrigerande demokrati att utöva mot människor som mig finns ju i samband med de allmänna valen. Ett verkligt exempel: Socialdemokraterna (bland dem jag) var den viktigaste kraften för att driva igenom beslutet om Musikens hus. Detta straffades vi för av en del av våra tidigare väljare, som bytte parti och bidrog till att vi förlorade det då aktuella valet.

   Comment by Enn Kokk — 2013 10 18 17:25 #

9. I debatten under åren ser man en spridd uppfattning om att främst arkitekter men också entreprenörer och byggherrar bemödat sig om att väga in hänsyn till miljön som byggnaden ska bli en del av. Så såg det ut i debatten men inte i städernas centrala delar.

   När arkitekten Sven Backström (far till fastighetsklipparen Adam Backström, mannen bakom ”lex Backström”) for fram över landet med sina trendskapelser, var byggnaden i sig själva saken, inte stadsmiljön.

   I nybyggar-Farsta uppfördes Tempohuset, NK och Domus på mark som saknade miljöbegränsning gentemot omgivande bebyggelse. När Tempo- och Domushusen lanserades över landet gjordes det i en skicklig marknadsföring. Kommuner som villa ”hänga med” lät sig övertygas om att de nya husen var särskilt framtagna för platsen de byggdes på. Farstaexemplet visar att det var platsen som fick rätta sig efter standardhuset. Scheelehuset fick skatta åt förgängelsen som ett led i den lönsamma återritningen av en redan flera gånger såld lösning. Hur detta var möjligt är en gåta för den som inte ser hur det går till idag.

   Många kommunföreträdare är övertygade om att de fått de byggnader de själva vill. I alltför många fall infinner sig frågan från vilka och hur den viljan formades.

   Comment by Hans G Eriksson — 2013 10 18 23:59 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.