På 70-årskalas i Vallentuna

Birgittas lillebror Ragnar hade sjuttiårskalas hemma hos sig i Vallentuna i dag, så nu har alla syskonen Dahl passerat 70-årsstrecket.

Birgitta och jag åkte dit tillsammans med syskonen Dahls faster Karin; vi tog SL-tåg tillsammans till Upplands Väsby och hämtades där upp i bil av Birgittas och Ragges syster Karin och hennes man Hasse, som också de bor i Vallentuna.

Utanför huset där Ragge och Gunnel bor mötte ytterligare en i syskonskaran Dahl, Gunnar, tillsammans med sin fru, Annica. Och så undertecknades ett gemensamt gratulationskort att tillsammans med de (res)pengar man gemensamt hade salat till överräckas av storasyster Birgitta.

Sen gick vi uppför trapporna , ringde på och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den födelsedagsvisa som alltid sjungs i familjen Dahl.

Några andra, främst förstås Ragges och Gunnels barn – Lena och Anders – och barnbarn, hade redan anlänt, men allt efter som kom det allt flera. Snart blev det buffé med en rad goda ingredienser.

Syskonen med respektive satt alla med Ragge runt det stora middagsbordet, och mot slutet av måltiden äskade syskonens gamla faster Karin, som också satt där, tystnad och höll ett hjärtevarmt och ovanligt tal till födelsedagsbarnet, samtidigt ett hyllningstal till hela skaran av syskon. Faster Karin är, trots att hon om en vecka fyller 93, fortfarande aktiv i fredsrörelsen, och trots att hon har mycket markanta vänstervärderingar, hyllade hon samtliga sina brorsbarn för att de – trots att det bland dem finns inte bara två socialdemokrater utan också en folkpartist och en moderat – är ett mönster av demokratisk tolerans.

Efter det här hyllningstalet var knappast något öga torrt, och Birgitta kunde inte hålla sig, utan passade på att hylla också faster Karin inför hennes kommande födelsedag.

Vi, även jag, har genom årtiondena kommit att träffa alla förgreningar i familjen Dahl, men låt mig, eftersom det här handlar om lillebror Ragges 70-årsdag, särskilt nämna den varma och periodvis ganska intensiva kontakt vi har haft med just Ragge och hans familj. Hans blivande fru Gunnel bodde hos oss under sin seminarieutbildning i Uppsala, så Ragge var förstås mycket här och hälsade på, och jag törs nog säga, att jag och Gunnel fick mycket bra kontakt (om till exempel musik men faktiskt också om politik) under de där åren. Och inte nog med det: hennes och Ragges dotter Lena kom under sin studietid att dras allt mer åt ett intensivt miljöengagemang – hon har intervjuat Birgitta, den före detta miljöministern, för en uppsats – och bodde liksom sin mor under en period, när hon studerade på Lantbruksuniversitetet, hemma hos oss.

Numera har hon också familj och en dotter, Linnea, liksom vår Mattis Ella i ett och ett halvt års-åldern.

Mitt farfarshjärta smälte genast också för Linnea, så ett slag lekte jag med henne med legobitar. Linnea accepterade mig helt uppenbart som lekkamrat, räckte mig bland annat legobitar jag fick sätta ihop.

Och när vi sen skulle ge oss i väg – den här gången var det Gunnar och Annica som skjutsade oss och faster Karin till Upplands Väsby – och sa hej då till lilla Linnea, böjde hon sig fram ur sin mammas famn och gav mig en kram om halsen.