Sommar i P1 med Peter Wolodarski

Peter Wolodarski, vid unga år bland annat chef för ledarredaktionen på liberala Dagens Nyheter, numera, fortfarande rekordung, chefredaktör för tidningen, hör inte till mina politiska meningsfränder, även om han i sitt Sommar-program i dag bekände, att han under en studietid i USA något hade modifierat sina tidigre mer ultraliberala åsikter.

Icke desto mindre gillade jag hans sommarprogram, därför att han på ett föredömligt sätt berättade om vad som hade format hans åsiktsvärld. För egen del tror jag att människor som har så lätt för sig som han lockas att tro att också den övriga mänskligheten borde komma till samma slutsatser som han, åtminstone om de ansträngde sig lite mer.

På ett sådant bananskal halkade Wolodarski själv mellan framgångarna – samtidigt verkar han till att börja med ha blundat för eller varit märkligt omedveten om det hans egen familj, polska judar, hade råkat ut för, både under den tyska ockupationen och senare, under kommunisttiden, i polsk regi. Om allt detta och om hur han själv, genom händelser här i Sverige, medvetandegjordes om judarnas utsatthet berättde han rakt och intressant.

Jag gillade hans sommarprogram, också en stor del av den musik han spelade, allt från Monica Zetterlund till Ulf Lundell, men kanske allra mest en låt jag ska nämna namnet på när listan över spelade låtar äntligen kommer upp på SvTs hemsida. (Nu har i stället en av mina trogna läsare, Lasse Hallenfur, hittat den här låten åt mig: ”Deep River Blues” med Doc Watson.)

Farfar och farmor får besök av en rätt så liten tjej

I förrgår och i går hade vi besök av en mycket liten flicka, som fångade allt mitt, farfars, och Birgittas, farmors, intresse. Hennes pappa, Matti, är barnledig och hade åkt till Uppsala för att hälsa på; han, lilla Ella och Ellas mamma Karin bor annars på Söder i Stockholm.

Vi träffar förstås lilla Ella då och då, men än så länge är hon så pass liten, att hon bara kan säga ”pappa” och ”mamma”, dock utan att alltid tvärsäkert verka veta vem som är vilket. Farfar och farmor känner hon nog igen, men det tar en stund varje gång innan hon vill släppa pappa ur synhåll – höjden av trygghet är det att få hålla armarna om hans ena ben.

Ändå är hon ett mycket tryggt barn. Snart börjar hon stulta omkring i vår lägenhet – hon kan gå – och då gäller det att plocka undan allt ömtåligt och farligt som vi har alltför mycket av i hennes nåhöjd. Men här finns mycket roligt att upptäcka också, till exempel Birgittas afrikanska tygdocka med baby samt ballonger som tillhör hennes lite äldre kusiner, som bor hos oss varannan vecka.

Kusinerna, Viggo och Klara, går på fritids i sin skola, Domarringen, nu när det är sommarlov. Men deras mamma, vår dotter Kerstin, ringer dit och meddelar lov att gå hem lite tidigare, eftersom lillkusin Ella är på besök. Och tro mig, gent emot de här lite större barnen känner Ella ingen rädsla; det är bara roligt att få leka med dem. Och både Klara och Viggo tycker att det är helt underbart att få vara med den här lilla krabaten.

Tur att vi har en lägenhet stor nog för att samtidigt kunna härbärgera både Kerstin och Matti med barn. Matti och Ella får sova i gamla barnkammaren, där vi numera har en utdragssoffa, men Ella har lite svårt att somna i den främmande och spännande miljön, så Matti lägger henne helt sonika i barnvagnen och går ut en sväng, och då somnar lilla Ella tryggt.

Ella har kommit in i en period då hon vill ha samma mat som de stora äter- Så första lunchen hos oss äter hon av Birgittas hemlagade pytt i panna, och nästa dag – före hemresan till Stockholm – bjuder jag på fiskpinnar, potatismos och bitar av grönsaker.

De kanelbullar med socker på jag ha köpt på kondis tycker Matti att Ella inte ska äta, så på så sätt får Viggo och Klara kanelbulle två dagar i rad.