Universitetsvärlden är inte alltid så mossig som många föreställer sig

Martin H:son Holmdahl (född 1923) var Uppsala universitets rektor 1978-1989. Han var professor i medicin, men som många av dem som har framstående akademiska meriter har han stor bredd och dessutom ett engagemang som sträcker sig långt utöver hans eget fack. Dessutom är han en förtjusande person, och en människa i detta ords bästa mening.

När Birgitta och jag just har hängt av oss våra ytterkläder utanför universitetets sal X, kommer han gående, lite långsamt – han är ju ändå 90 år. Vi hälsar och han stannar till för en liten pratstund före den samling och ceremoni som har fört oss dit.

För tio år sedan instiftades det stipendium för främjande av mänskliga fri- och rättigheter som bär Martin H:son Holmdahls namn. Stipendiet, instiftat till hans 80-årsdag, är ett vittnesbörd om att den här akademikerns engagemang sträckte sig långt utöver hans eget akademiska fack. Stipendiet ”skall tilldelas en anställd inom universitetet, en grupp av sådana anställda, en student, eller en grupp av studenter, som har gjort insatser för att främja mänskliga rättigheter. Mottagaren av stipendiet skall ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat.”

Bland det som har belönats med det här priset finns arbete för mänskliga fri- och rättigheter i Östeuropa, arbete för att ge människor med funktionshinder bättre tillgänglighet i samhället, främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika och Sydamerika, i ett annat fall i Kirgizistan, arbete mot rasism, upplysning om Förintelsen med flera ändamål. Bredvid oss i sal X sitter Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med inriktning på våld mot kvinnor – också hon hör till dem som har belönats med Martin H:son Holmdahls stipendium.

Prorektor Anders Malmberg hälsar oss välkomna, och sen följer ett långt och intressant föredrag om mänskliga fri- och rättigheter av professor Peter Wallensten, som vad jag förstår nu ska överta ordförandeposten i den holmdahlska stipendiekommittén. Peter har jag och Birgitta för övrigt känt allt sedan hans unga år, då vi först träffades i Laboremus. Och sen är det dags för Martin H:son Holmdahl själv, still going strong.

Det hela avslutas med mottagning i kanslersrummet: ytterligare några tal, musik, några snittar, ett glas därtill och så samtal med gamla bekanta – många av oss är verkligen gamla nu för tiden.

Också jag känner ganska många i den akademiska världen i Uppsala, även om jag, trots mitt utmärkta studentbetyg, valde bort den akademiska banan och satsade på politik och journali8stik i stället.

Jag skulle nog säga att min politiska bana åtminstone under de tidiga åren blev framgångsrik, men det jag och andra generationskamrater åstadkom då har ju till stor del raserats av senare regeringar, märk väl av ganska skiftande politisk kulör. Att den regering som förhoppningsvis blir resultatet av nästa val skulle orka eller ens vilja återställa de radikala reformer vi lyckades genomföra är högst osannolikt, men man hoppas att det inte blir värre i alla fall. Fast jämlikhet och samhälleliga monopol verkar ju inte vara i ropet längre ens bland dem som i dag kallar sig socialdemokrater.

Så kanske har jag förspillt mitt liv.

Men det var roligt att få nära ljuva drömmar och, åtminstone för en tid, också kunna förverkliga dem.