Suverän Beck-film av Bo Widerberg

Per Wahlöös och Maj Sjöwalls kriminalroman ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) filmades 1976 av Bo Widerberg. ”Mannen på taket”, som filmversionen kallades, är den överlägset bästa filmversionen av någon av de sammanlagt tio beckromanerna: hela persongalleriet är fångat på pricken, filmen behåller bokens samhällskritiska ton och framför allt är filmen minst lika spännande som boken.

Senarfe har det ju gjorts mängder av beckfilmer, men i nytillskotten, som alltså inte har någon bokförlaga, har det ursprungliga persongalleriet krympt. Kvar finns framför allt Martin Beck, men fortfarande känns Widerbergs grepp att låta Carl-Gustaf Lindstedt spela Beck djärvt och nydanande. Också för de andra poliskaraktärerna har Widerberg hittat utmärkta uttolkare: Sven Wollter som Lennart Kollberg, Thomas Hellberg som Gunvald Larsson, Håkan Serner som Einar Rönn.

Och Karl-Axel Heiknert fångar i rollen som Harald Hult på pricken den polisbrutalitet och den sociala ignorans som kritiseras i Sjöwall-Wahlöös deckare. Genom honom (plus en del i arkiv undangömda dokument) blir det också uppenbart varför Stig Nyman (Hadar Johansson) under sjukhusvistelse på Sabbatsbergs sjukhus mördas på det mest bestialiska sätt. Men Nyman, liksom hans baneman, den före detta poliskollegan Åke Eriksson (Ingvar Hirdvall), får vi bara skymta – Widerbergs liksom Sjöwall-Wahlöös fokus ligger på vad det är som har framkallat mördarens raseri.

Widerberg bygger bilderna av sina rollkaraktärer också på de beteenden som utmärker personer som är dem närstående: Birgitta Valberg som offrets änka samt Gus Dahlström och Bellan Roos som mördarens föräldrar. Faktum är att deras rollkaraktärer känns lika autentiska som Bo Holmström i rollen som TV-reporter.

Också de viktigaste miljöerna, filmade i trakten av Odenplan, känns realistiska och autentiska.

Slutscenerna, där mördaen, den förorättade polismannen Åke Eriksson, försedd bland annat med ett avancerat automatvapen, från ett tak på Dalagatan börjar skjuta poliser, hör till de mest spännande jag har sett inte bara i svensk film. Mannen på taket blir förstås själv till slut skjuten, men dess förinnan har han skjutit och skadat många, bland dem Martin Beck som försöker ta sig upp till honom (Beck är illa däran men räddas, också det en nervpirrande opeation på hög höjd). Till det kommer den spektakulära men mycket spännande sekvensen där mördaen lyckas skjutga ner en polishelikopter.

Och ändå lyckas Widerberg, liksom Sjöwsall-Wahlöö, få oss som ser filmen att begripa att roten till det onda, det som har utlöst de här vanvettsdåden, är ett svinaktigt och brutalt beteende från andra polises sida,