Paussignal

En vecka framåt befinner jag mig på östersjökryssning.

Jag har alltså blogguppehåll.

Sommar i P1 med Carolina Gynning

Dagens sommarpratare, Carolina Gynning, känner jag till namnet, men som programledare, sångerska, skådespelare, konstnär med mera är hon egentligen obekant för mig – kanske är det hennes karriär som bland annat dokusåpadeltagare (”Big Brother”) och deltagande i program som ”Fångarna på fortet” och ”Let’s Dance” som har avhållit mig från att stifta närmare bekantskap med henne.

Mot den här bakgrunden och mot bakgrund av hennes bekännelser i dagens ”Sommar” av att hon har missbrukat droger blir jag själv förvånad över att jag, med bibehållet intresse, lyssnar på hela hennes program. Hennes berättelse är verkligen självutlämnande – men det egendomliga är att jag aldrig lyckas se de mekanismer som har styrt hennes liv. Och jag får heller inte något intryck av att hon själv har gjort någon självanalys, som skulle kunna förklara allt det här, till exempel att alltihop började med föräldrarnas skilsmässa – det senare är bara ett arbetsexempel.

Något lugnad blir jag av att hon i och med att hon fick barn och därmed ett nytt slags ansvar delvis tycks ha bytt spår in på lugnare banor.

Åsikter, till exempel politiska, lyser med sin frånvaro i det här programmet – men plötsligt undslipper det Gynning, att skatterna enligt henne tar en alldeles för stor andel av hennes inkomster.

Hennes musik i programmet är inte helt obekant för mig – hon spelar ”Purple Rain” med Prince, Bryan Ferry, Burt Bacharach och en ovanlig version av ”My Favorite Things” – men mer än av det faktum att det mesta är obekant för mig förvånas jag av diskrepensen mellan prat och musik. Fast sen får jag en förklaring: mot slutet av programmet tackar hon plötsligt sin syster för hjälp med musikurvalet.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?