Rapport från reformismens ”snickerboa”

Uppsala abetarekommuns februarimöte med representantskapet genomfördes under gott humör och stor enighet.

Bland annat utsågs representanter till den kommande distriktskongressen och behandlades motioner dit. Den intressantaste motionen var den från Laboremus om individualiserad föräldraförsäkring. och den antogs enhälligt och utan debatt.

Mötets politiska huvudanförande hölls av Lena Sommestad, som vanligt både välformulerat och genomtänkt. I det här fallet torgförde hon emellertid inte åsikter som bara var hennes egna utan också hela partiledningens: Tyngdpunkten, när det både gäller skarpa politiska förslag och i agitationen, ska ligga på arbete och utbildning. Det här betyder naturligtvis inte att partiet kommer att strunta i andra likaledes viktiga frågor – det framgick både av Lenas föredragning och av svaren på frågor efteråt – men det är ju helt uppenbart att partiet, för att kunna vinna nästa val, måste vinna väljarnas förtroende i just dessa frågor.

I skolpolitiken ter sig Socialdemokraterna i dag redan mer trovärdiga än regeringspartierna. Jan Björklunds försök att skylla sina egna misstag på den i dag allt avlägnare forna (s)-regeringen ter sig allt mer patetiska, och aktuella internationella jämförelser talar sitt tydliga språk. Samtidigt har den förre Metall-basen Stefan Löfven möjlighet att steg för steg ta poäng i arbetsmarknadsrelaterade frågor.

I skolfrågorna återstår dock en del att göra. Där lockades Stefan Löfven, framför allt av partivännerna i Stockholms län, att sätta ner foten för tidigt och på fel plats. Men på den här punkten har LO-kongressens beslut skuffat vidare partidelen av arbetarrörelsen åt rätt håll. Och även om den kommande partikongressen i Göteborg skulle välja LO-ledningens uttolkning av det här beslutet och alltså lämna en liten tröstnapp kvar åt stockholmslänarna, lutar ju ändå allting åt att antalet främst av vinstskäl drivna privatskolor, om LO-ledningens linje blev praktisk politik, kraftigt skulle minska i större delen av landet.

Korta meningar

Findus färdigrätter har visat sig innehålla hästkött. Men är inte Findus en katt?

* * *

Ny film av Lasse Hallström med Lars Vilks i huvudrollen: ”Mitt liv som rondellhund”.

Schlagerslaget, andra ronden

Eftersom Sina Samadi kommer från Iran, kunde han väl ha kallat sig för Shahen av Iran, men i stället blev det Sean Banan. Med ”Copacabana” förflyttade han sig nu i stället till en helt annan kontinent, och både scenshowen och den trallvänliga refrängen öppnade, välförtjänt, vägen för honom att gå direkt till final.

Direkt till final gick också Louise Hoffsten med ”Only the Dead Fish…”. Hoffsten har jag följt i stort sett från början, och jag har alltid gillat henne. Själv tycker jag visserligen inte att just den här låten hör till det allra bästa hon har gjort, men jag önskar henne gärna lycka till.

Också Richard Woolf och hans låtskrivare Tomas Andersson Wij är rikt företrädda i mina skivhyllor, och jag hade hoppats mycket på deras ”En förlorad sommar”, men den åkte ut. Och på sätt och vis kan jag förstå det: Den har den här tävlingens hittills överlägset bästa text, men det musikaliska uttrycket är för lågmält och otydligt för att fånga en stor publik.

Närmast befrielse kände jag över att den förhandshaussade ”Begging” med Anton Ewald åtminstone inte gick direkt till final. Det här är en låt, där det enda man kommer ihåg efteråt är dess ”ahoo”.

Då har jag betydligt lättare att förstå att ”Hello Goodbye” med Erik Segerstedt och Tone Damli tog sig vidarfe till andra chansen.

För min del hade jag inte gråtit om Anton Ewald hade slagits ut av Felicia Olsson. ”Make Me No 1” är visserligen som helhet tveksam, men den har åtminstone en hygglig refräng.

Slutligen måste jag ge Markus Larsson i Aftonbladet en eloge: Hans påpekande, att ”Make Me No 1″ är som klippt och skuren som tema i en James Bond-film, är på pricken rätt.

Men den åkte alltså ut. Fick den 007 poäng?

Varför heter det Nordenkrysset?

Jag har som så ofta löst samtliga kryss utom ett i Aftonbladet Kryss & Quiz. Undantaget utgörs av Sportkrysset. Jag har aldrig i mitt liv läst sportsidorna i tidningarna och jag skulle visserligen kunna lösa det genom att googla – jag har försökt och lyckats – men jag har inte lust.

Missförstå mig nu inte. Jag har ingenting emot att det finns ett särskilt kryss för er som är sportintresserade.

Men när jag den här veckan löste Östen Nilssons Nordenkrysset, kryllade där av sportfrågor. Jag fick tillgripa Google och ibland slutledningsförmågan för att hitta namn som Hans Chrunak, Al Oerter, Chris Evert, Mikael Pernfors, Pavel Bure och Bobby Orr. Att Ronald Pettersson kallades för Sura-Pelle mindes jag faktiskt själv; också Arne Borg och Dan Glans har fastnat i mitt minne. Till och med bilden i det här bildkrysset har idrottsanknytning.

Men den riktigt stora gåtan är varför det här krysset går under benämningen Nordenkrysset.

Jag har letat efter nycklar och svar, som skulle kunna leda tankarna till Norden, men egentligen bara hittat KLEVELAND = ÅSE bland svar som ALLARD (BRITTISK BIL) och GRAPE (GILBERT).

Men tillbaka till huvudspåret: Jag har redan tidigare noterat Östen Nilssons stora intresse för idrott, och det är OK för min del, men då borde han väl i stället få göra Sportkrysset.

Alternativt får han lov att göra kryss som verkligen gör skäl för namnet Nordenkrysset.

Melodikrysset nummer 6 2013

Som vanligt var det ett och annat även i dagens melodikryss som låg utanför mitt kunskapsområde, det vill säga utanför mitt personliga musiklyssnande.

Izabella Scorupco finns inte i min skivsamling, så hennes ”I’ll Write You a Love Song” hörde till det jag hade besvär med.

För min del hade jag det betydligt lättare med Edvard Grieg och Antonio Vivaldi, den senare också för allt det där vita som jag ser genom fönstret.

”Spanish Harlem” med Ben E King hör man väl inte så ofta numera.

Däremot har ju både Beatles och ”Here Comes the Sun” hörts i Melodikrysset ett antal gånger tidigare.

Detsamma gälle ”Do Re Me” ur ”Sound of Music”. Den senare har jag förresten relativt nyligen sett på Uppsala stadsteater. Den som är road av få veta mer kan gå in under Kulturspegeln, Teater, och kolla vad jag tyckte om den uppsättningen.

Som jag tidigare har berättat, har jag aldrig brytt mig om att se ”Så mycket bättre” i TV 4 men borde kanske göra det med tanke på hur ofta Anders Eldeman använder inspelningar hämtade från det programmet. I dag kretsade en dubbelfråga kring två av artisterna i programmet, två artister som jag har mycket av på skiva. Vi hörde Pugh Rogefeldt sjunga Miss Lis ”You Could Have It (So Muche Better Without Me)”. Miss Li heter i verkligheten Linda Carlsson.

Sen var det också flera melodifestivallåtar, och Melodifestivalen följer jag.

Krysset inleddes med ”Moving On”, som Sarah Dawn Finer kom sexa med 2009.

2003 tävlade Sarek med ”Genom eld och vatten”, fast i dag fick vi höra den som en i raden av Bamses dunderhits.

Melodifestivalgeneralen själv, Christer Björkman, vann Melodifestivalen 1992 med ”I morgon är en annan dag” – så hette den, även om vi i dag hörde den på franska.

Om vinnare handlade också dagens sista låt, ”We Are the Champions” med Queen.

Men det finns mästare även bland många av de kompositörer som man hittar lite längre tillbaka i tiden.

En sådan är Cole Porter. Ur hans ”Anything Goes” från 1934 sjöng Elaine Page ”I Get a Kick Out of You”.

Och Evert Taubes ”Sjösala vals” kan väl nästan varje svensk, även texten där de många blommorna räcker till en hel bukett.

Fast så här års är väl också Orrberget täckt av snö.

Det politiskt avvikande Tallinn

Opinionsläget i Estlands huvudstad Tallinn skiljer sig markant från det i större delen av det övriga Estland och då – i kontrast mot till exempel stockholmsregionen – inte genom att vara mer borgerligt än i landet i genomsnitt.

Trots viss nedgång under senare tid har fortfarande det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) en enastående stark ställning i huvudstaden – i Tallinn är Edgar Savisaar kung. Enligt en färsk opinionsundersökning från Faktum & Ariko skulle 33 procent av tallinborna lägga sin röst på Centerpartiet.

Detta har nu en för Estland specifik förklaring. I Tallinn, speciellt i dess stora betongförorter, bor majoriteten av landets ryssar. (Också i områdena längst mot öster, bort mot Narva, har Centerpartiet en mycket stark ställning.) Och det är bland ryssarna, inte så mycket bland esterna, som Centerpartiet är stort.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som i flera andra mätningar har varit landets största parti, har ökat sin andel i Tallinn och ligger nu på andra plats – men med blott 11 procent. Jag läste nyligen på de estniska socialdemokraternas hemsida, att en av de ledande ryssarna i SDEs partiledning har gett sig den på att bredda partiets bas i det likaledes ryssdominerade Narva, men Tallinn är än så länge en svårare nöt att knäcka.

Det stora borgerliga partiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), får i den här tallinnmätningen bara 9 procent, obetydligt fler än dess koalitionspartner i regeringen, det socialkonservativa och fosterländska och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som får 7 procent i den här mätningen.

Nio procent av de tillfrågade deklarerar, att de inte kommer att rösta alls, medan 38 procent inte kan klara att ange något favoritparti.

Hur de sistnämnda sedan i ett verkligt val fördelar sina röster kan förstås också, till och med kraftigt, påverka valresultatet.

Invandring, ur ett annat danskt perspektiv

På sjuttiotalet fanns det ganska många danska skivor till salu i svenska skivaffärer. Vi lärde känna många danska sångare och sångerskor, utmärkta sådana, på deras eget språk. Ett exempel är Troels Trier, som jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1977, 27 januari:

Sånger om invandrare

Troels Trier har gjort LPn ”Arbejdsløs” (Sonet SLP 1715, 1976) med undertiteln ”Dansk fremmedarbejder i Sverige”. Materialet på plattan har ursprungligen gjorts för ett par TV-program om en dansk familj, som arbetslösheten hemma tvingar att flytta till Sverige, närmare bestämt till en bruksort i Dalarna.

Det har blivit en LP, som handlar om villkoren för många fler invandrare än de som kommer från Danmark; ”Og larmen fra ovnen lyder ligedan / hvad enten du kommer fra Brøndby eller Pakistan”.

I själva verket bygger kapitalismen ett Babels torn, som drabbar alla lika:

De kom med biler – kom med fly og kom med tog
Og det var tusind folkeslag og tusind sprog
Alle var fremmedarbejdere fra hvert sit land
Og det var ingen som forstod sin sidemand
Så arbejdsmarkedet var frit, frit og bevægeligt
Babylon – nu ska hele verden bygge
Det 20. århundredes guldgravere søger lykke.

Tro nu inte, att Troels Trier saknar humor! ”Ja – her har vi endelig råd til at være danske”, utbrister han i ”Mad og gæster”. Råd att köpa öl från København, snaps från Aalborg och grönländska räkor.

En extra ironisk poäng – kanske inte avsiktlig – är att musiken är den pop som möter gästarbetarna vare sig de finns i Sverige, Västtyskland eller Holland. Allt har inte urskiljbar egenart, men åtminstone några låtar, till exempel ”Doktor Velfærd – Doktor Arbejdsløshed” och ”Godmorgen” är riktigt bra.

Skivan rekommenderas framför allt till infödingarna här i landet.

Uppdrag: kränkning

Jag såg aldrig ”Uppdrag granskning” om näthatet mot kvinnor, men jag har sett trailers för det, med nog så motbjudande och kränkande mejl till kvinnor i media och andra utsatta positioner.

Jag häpnar, inte bara över uttryckssätten – jag vill för egen del inte ens citera – utan också över mängden. Själv var jag under sextiotalet och sjuttiotalet med om att stöpa om samhället i mer jämställd riktning, och så verkar det ändå finnas kvar hela horder av killar och män, som när det gäller könsrollerna lever kvar i urtidsödlornas värld.

Kampen mot näthatare av manligt kön och med reptilhjärnor ska inte överlåtas bara åt de utsatta kvinnorna. Även vi män måste hjälpa till med att rensa nätet från män som hatar självständiga kvinnor.

Jag vill också passa på att hänvisa till ett mycket tänkvärt och välformulerat inlägg i det här ämnet från Johan Sjölander, som nyligen har börjat blogga igen. Länk finns här intill.

Last chorus: Viveka Heyman

I dagens Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet finns en dödsannons för Viveka Heyman.

Viveka Heyman, född den 27 oktober 1919, död den 5 februari 2013, dog alltså vid 93 års ålder, och eftersom tyngdpunkten i hennes kulturgärning vid det här laget ligger årtionden tillbaka i tiden, är det väl få – i vart fall alltför få – i de yngre generationerna som minns henne.

Själv kom jag under min gymnasietid på 1950-talet att läsa henne i den syndikalistiska Arbetaren, där hon skrev kulturartiklar från 1946 och framåt. Jag minns henne för hennes eleganta stilkonst och politiska medvetande.

När jag från 1960 och framåt var aktiv, bland annat ordförande, i den socialdemokratiska föreningen Laboremus, upptäckte jag, att också Viveka Heyman hade varit aktiv i den här föreningen – hon var vice ordförande i Laboremus 1941-1942.

Begravningsannonsen över Viveka Heyman har som symbol davidsstjärnan, och begravningen äger rum på en judisk kyrkogård. Jag påminns i det här sammanhanget om Ola Larsmos grävande i det så kallade Bollhusmötet 1939, där han bland annat lyfter fram Laboremus’ mycket hedersamma roll i uppgörelsen i studentvärlden om tillstånd för ett antal judiska läkare att lämna Nazityskland för Sverige.

Viveka Heyman kom för övrigt senare att under långa perioder bo i Israel. Jag kände henne inte – träffade henne aldrig – så jag vet inte hur hon såg på det moderna Israel och dess expansiva förhållande till sina arabiska grannar, men jag har mycket stor respekt för hennes insatser för att levandegöra bärande delar av judisk kultur för oss här uppe i höga nord.

Viveka Heyman var klassiskt bildad och gav bland annat ut böcker om antik grekisk och romersk litteratur. Men framför allt gjorde hon under sextiotalet en enastående insats genom att till svenska – en både korrekt och poetisk svenska – för Bibelkommissionens räkning nyövesätta ”Höga visan”, ”Predikaren”, ”Jobs bok” och ”Ordspråksboken”. Senare gav hon också ut ett par volymer med egna tolkningar av profeterna i Gamla testamentet. Jag har alla de här böckerna, och det är en njutning även för mig som själv inte är religiös att läsa dem.

I dödsannonsen finns följande rader ur ”Höga visan”, tolkade av hennes egen hand:

Min vän har gått ner i sin lund
till sina välluktsängar
att gå i vall bland hindarna
och plocka vallmo

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.