Pris för mänskliga rättigheter och demokrati

Olof Palmes minnesfond delar årligen ut ett pris om 75.000 USD. Priset delas årligen ut för särskilt framstående insatser i Olof Palmes anda.

2012 års Olof Palme-pris tilldelades Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu Al-Khair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palme-priset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mäskliga rättigheter.

Waleed Sami Abu al-Khair förhindrades dock av de saudiska myndigheterna att åka till Stockholm och hämta ut Palme-priset. Detta mottogs nu i stället av hans hustru och medkämpe för mänskliga rättigheter, Samar Adawi. Både hon och Radhia Nasraoui höll intressanta och uppfordrande tacktal och svarade därpå, i Samar Adawis fall i en djärvt öppenhjärtig ton, på frågor från publiken.

De som, av för mig obegripliga skäl, visar tveksamhet mot stöd utifrån till den demokrtiseringsvåg som sveper över arabvärlden, har här på två punkter fått ett tydligt socialdemokratiskt svar: priset till Radhia Nasraoui markerar, att kampen mot förtrycket måste fortsätta även när de gamla makthavaran har störtats, och priset till Waleed Sami Abu al-Khair är ett levande bevis för att svnsk socialdemokrati, i motsats till vad som har påståtts, engagerar sig inte bara för demokratiseringen av Syrien utan också av det mäktiga och oljerika Saudiarabien.

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond, introducerade pristagarna och gav prismotiveringarna, och Lisbet Palme äverlämnade, bland annat med några citat av Olof Palme, priset till de båda pristagarna.

För musiken under prisceremonin i Riksdagens gamla andrakammarsal stod Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Han sjunger, ironiskt nog för rasisterna där nere, på skånska, men han introducerade sina låtar på engelska för de båda pristagarna, och jag såg – eftersom vi satt nära dem – att de rycktes med av sången och den ackompanjerande musiken.

Och jag såg också den gest av hyllning och vördnad Timbuktu gjorde upp mot den väldiga fotoporträttet av Olof Palme uppe på scenfondväggen.

Efteråt var det samling med servering i sammanbindningsbanan mitt emot, där alla talmännens, bland annat Birgittas, porträtt hänger. I folkhavet där stötte vi på mängder av gamla bekanta, hann också växla ord med många av dem, till exempel Olofs och Lisbets son Joakim Palme. Ämnet för det samtalet var åtminstone delvis den nu aktuella film, där Olof skildras som pedofil sexköpare.

Men framför allt var både prisutdelningen och mötena med många partikamrater efteråt en påminnelse om att socialdemokratins radikala själ ännu lever.